Kameliadamen

Marie Duplessis, målad av Édouard Viénot

Hon hette i Marie Duplessis och var fransk kurtisan med många då kända män som älskare. På 1800-talet kunde unga vackra kvinnor leva så, försörja sig på det sättet. Umgås i rika kretsar i Paris och leva gott på sina älskare. Bland förmögna män i stan var det väl hög status att ha en vacker älskarinna att visa upp i olika sammanhang. Kurtisanen var en sorts lyxprostituerad. Ett antal år gick det ju att leva så, men det blev förstås svårare när kvinnan blev äldre och skönheten började blekna.

Marie Duplessis blev aldrig gammal. 1847 dog hon 23 år gammal i tuberkulos. Alexandre Dumas d.y. hade en tid varit hennes älskare. Kort efter hennes död och inspirerad av hennes öde skrev han boken ”La Dame aux Camelias”. Han slog igenom som författare med den. Nånstans läste jag att han skrev den på bara tre veckor.

I boken heter kvinnan Marguerite Gautier. Verdi skrev sen operan ”La Traviata” (Den vilseförda) och där heter hon Violetta. Berättelsen är förstås förenklad i operan. Att läsa boken ger en hel del mer. Marguerite Gautier är beredd att lämna sitt lyxliv och leva ihop med Armand, som den unge mannen heter. Det är en väldigt berörande och romantisk kärlekshistoria som berättas. Nu har jag till min egen förvåning läst boken på franska (skryt skryt!). Den är inte så tjock som tur är. Begriper det mesta och tar som vanligt hjälp av lexikon på Ipad. Delvis gammaldags språk och långa inlindade meningar är det ju, boken kom ut 1848. Innan dess läste jag en novellsamling av Anna Gavalda: ”Je voudrais que quelqu’un m’attende quelque part”. Den är från 1999, så språket skiljer sig ju en hel del från 1800-talsspråket. I Gavaldas bok fanns en del slang som lexikon på Ipad inte fixade. Men det gick ju att förstå hyggligt ändå. Nu ska jag vila mig från franskan ett tag.

Verdi är en av mina favoritkompositörer när det gäller opera. Och bland operasångerskor är jag särskilt förtjust i Maria Callas. Här kan du höra henne framföra Violettas aria ”E strano, e strano!” från första akten i operan på Youtube här. Callas hade en fantastisk röst och här kvittrar hon ibland på som en fågel. Mot slutet hör man älskaren Alfredo hojta i bakgrunden.

Plugga franska

Hösten efter studenten var jag i Tours och läste franska vid Institut de Touraine som ordnar kurser för utlänningar. Läraren hette Pierre Hérault och var piéd-noir, ”svartfot”, dvs fransman uppvuxen i Algeriet före självständigheten. Trevlig, engagerande och en god pedagog.

Jag hyrde rum hos en hårfrisörska, Mme Borde-Vignoles, på rue Berthelot och bodde vägg i vägg med salongen. Mitt rum vette mot gatan och om kvällarna drog jag för fönsterluckorna där. Innan frissan öppnade på morgonen fick jag använda salongen för att tvätta mig. Nåt badrum fanns inte hos Mme Borde-Vignoles. Så emellanåt gick jag på badhuset. Som jag minns det fanns det ingen simbassäng där utan man betalade för ett badrum med badkar. Handduk ingick. Varje dag innan jag gick till institutet åt jag frukost hos Mme Gilet nåt kvarter från mitt hyresrum. Mme Gilet var en äldre mycket pratsam och rätt udda dam. Skrev om henne i inlägget ”Fransk frukost” här.

Hilding Linnqvist Torget i Chinon. Moderna museet

Lektionerna höll på flera timmar varje dag. När jag kom hem till mitt rum satt jag och renskrev mina anteckningar. Jag har anteckningsböckerna kvar:
3 delar Vocabulaire (ordförråd), 1 del Grammaire (grammatik). Oj, vad jag var flitig på den tiden.

Jobbet med anteckningarna hindrade mig inte från att umgås med andra ungdomar som också pluggade på institutet – från England och Norge m.m. Inga svenskar efter vad jag minns. Vi gick på Johnny Hallyday-konsert (Frankrikes motsvarighet till Elvis), vi gick ofta på bio, vi satt vid floden och tog ut ackord på gitarren till Beatles-låtar. Vi satt på ett fik som jag tror hette Le Comptoir de l’Univers och skojade med franska ungdomar, vek papperssvalor och kastade på varandra.

Några av mina kompisar hyrde mopeder och jag fick låna en och köra tillsammans med dom till Chinon. Har alltid sen dess haft en särskild känsla för Hilding Linnqvists målning av torget. (klicka för större bild).

Ja, det har blivit en del inlägg om franska i bloggen. Jag försöker sparka igång den franska jag kunde när jag åkte hem från Tours. Inbillar mig att det ska gå, det mesta måste ju finnas därinne i skallen tänker jag. Läser Maupassant och Simenon och nu senast noveller av Anna Gavalda. Ord jag inte förstår slår jag upp på ”paddan”. Det går sakta, men det går framåt i alla fall.

Simenon utan Maigret

Tidigare visste jag inte att Simenon skrivit ett stort antal böcker som inte handlar om kommissarie Maigret och polisarbetet i Paris. Men det har han. 117 romaner utan Maigret som Simenon kallade ”romans durs”. Nu har jag läst två av dom: ”En cas de malheur”(1956) och ”Trois chambres à Manhattan”(1946).

Tyckte bäst om den sistnämnda. Men, en förlegad kvinnosyn syns i båda romanerna, och så är det ju många år sen dom skrevs också. Den förstnämnda handlar om en framgångsrik och välkänd advokat i Paris som förälskar sig i en ung kvinna och har henne som ”hålldam” i egen lägenhet med hustruns vetskap.

I boken skymtar Simenons syn på kvinnor som djur fram. Samtidigt tycker jag att advokaten beter sig svinaktigt, en riktig mansgris. Ingen hänsyn till hustrun, tänker allra mest på sina egna behov och lustar samtidigt som han försöker skydda den unga kvinnan som han är närmast besatt av. Boken är filmad med Jean Gabin som advokaten och Brigitte Bardot som den unga kvinnan. På svenska hette filmen ”Den syndfulla leken” (1958).

”Tre rum på Manhattan” är en historia om en fransman i New York som verkar ha tappat fotfästet i tillvaron. Han är arbetslös skådespelare, och hustrun har gått ifrån honom för en yngre man. Han träffar en kvinna på en bar och dom blir tillsammans. Dom gör långa promenader i stan, går in på en bar då och då. På jukeboxen väljer hon en låt som dom sen spelar varje gång. Den blir deras låt. Stundtals verkar dom ha det bra ihop. Men ett tag är mannen ologiskt och obegripligt svartsjuk på dom män hon tidigare varit tillsammans med. Hon är hela tiden förstående och tycker mest synd om honom för att han våndas så. Vid ett tillfälle slår han henne i ansiktet, flera gånger om jag minns rätt. Hon säger: ”Min stackars François!” Att män slår kvinnor har jag absolut noll förståelse för. Hon borde ha lämnat honom direkt.

I övrigt var boken intressant och läsvärd med sina beskrivningar av New York och dom människor han möter där. Hans ångest, tvivel och osäkerhet beskrivs så man verkligen känner den, och man oroar sig för vad han ska ställa till med. Det är många livfulla dialoger. Och franskan då? Jodå, det tuffade på rätt bra, behövde inte slå upp (med lexikon på Ipad) så där väldigt ofta.

Ett tidigare utförligt inlägg om Simenon finns att läsa här: ”Läsa franska”.

Fransksurr

”Jag hade en gång en båt…. ”
Två kvinnor och en man för länge sen, så länge sen. Mannen vid årorna är Guy de Maupassant, fransk författare, som levde 1850 till 1893. Damerna i aktern är inte lika kända men för fullständighetens skull: Mme Straus i vitt och Mme Lippman i svart (vill du veta mer om damerna: titta på Wikipedia på fr., länk nedan). Bilden är från 1889.

Guy de Maupassant var min pappas favoritförfattare. Jag tror han hade alla hans verk på franska. Och i hög ålder läste han Maupassant. Själv var jag duktig i franska som ung. Efter studenten pluggade jag språket en höst på Institut de Touraine i Tours. Blev väldigt mycket frankofil. Men successivt under alla år som gått har jag glömt väldigt mycket. Tyvärr. Min franska har vittrat iväg nånstans eftersom jag inte hållit den igång.

Men minsann, här pågår ett experiment. Ska jag kunna väcka min gamla skalle och hitta franska därinne nånstans? Jag försöker, bl.a. med hjälp av Guy de Maupassant. Har läst en novellsamling av honom nu med hjälp av en lätthanterlig ordbok på min Ipad. Funkar fint. Lämplig sysselsättning under karantänen. Och när jag är ute och promenerar i snösörjan har jag dom senaste dagarna märkt att jag talar lite tyst på franska för mig själv innanför andningsskyddet.

Guy de Maupassant var produktiv. Han gav ut sex romaner och ett mycket stort antal noveller och hade framgång med sitt författande. Han var vän med Gustave Flaubert som t.o.m. undervisade honom i skrivande. Flaubert grälade på honom ibland och sa ungefär så här: ”Alldeles för många kvinnor, alldeles för mycket rodd, all den där träningen! Du föddes för att skriva!” Maupassant var seglare, ägnade sig åt utomhussport som rodd m.m. Och han ägnade sig åt kvinnor – älskarinnor och prostituerade. Han var nog sexmissbrukare. Redan som ung fick han syfilis som så många andra den där tiden. Förfärlig sjukdom som man ju inte kunde behandla på den tiden, långt innan penicillinet kom.

Det mesta Maupassant skrev gjorde han under bara tio år, 1880-1890. Sen blev han allt sämre, fick kramper och hallucinationer och började se så dåligt att han inte kunde skriva. Han måste ha lidit väldigt, och han försökte ta livet av sig. Han blev alltmer påverkad mentalt, och det slutade med att han togs in på sinnessjukhus. Han dog där bara 43 år gammal. Usch ett sånt hemskt slut han fick, stackars Maupassant!

Men en fantastisk författare var han, verkligen en novellernas mästare. Jag håller med min pappa.
Bilden ovan tog jag från den franska Wikipediasidan här.