Hasselbacken i november

Nej, jag har inga ungdomsminnen från Hasselbacken, och jag har aldrig varit på fest där. Min studentskiva skedde på Statt i Söderhamn. Och nån gubbhylla på Hasselbacken har jag heller aldrig varit på. Var den bara för gubbar?
(Som vanligt: för ljusare och bättre bild, klicka på den).

En gång på senare år har jag ätit lunch där tillsammans med min syster och ytterligare en gång tillsammans med henne och med Joana, en syssling från Brasilien. Hon jobbade i London då och var på snabbvisit i Stockholm. Det var första gången vi sågs. Vi åt tillsammans och pratade och pratade – på engelska, svenska kunde hon inte. Men efteråt följde Joana med mig hem och fick ett ex av min bok ”Sandskär i mitt hjärta” med dedikation. Roligt att hon ville ha den. Hon kan nog förstå en del i alla fall, läsa bildtexter kanske med hjälp av Google translate. Det är ju många bilder i boken. Kanske beror det på detta minne och på att min farfar var på Hasselbacken som ung som jag har en liten varm känsla för detta ställe.

Bilden ovan är troligen från nån gång kring 1910 eller så. Man nr 4 från vänster som småler så varmt mot den som håller kameran är min farfar – Hugo Roland. Längst till vänster sitter f.d. sjökaptenen Björklund (förnamnet vet jag inte) och bredvid honom Karl Julius Svensson, en äldre kusin till Hugo. Sen kommer Hugos gode vän Arthur Theodor Blix. Den äldre mannen längst till höger är också en äldre kusin till Hugo, i familjen kallad Onkel Lorentz eller ibland Lollegubben och var en något udda figur i släkten om jag förstått rätt. (Bilden har varit med en gång tidigare i inlägget Herrar i hatt).

Nu är det en del skriverier i tidningarna om Hasselbacken. Häromdan skrev Claes Britton en upprörd debattartikel om ”Abba-Björns brutala byggplaner på Djurgården”. Artikeln har du här. Jag har faktiskt också undrat över varför Björn Ulvaeus ägnar sig åt dessa bygg- och renoveringsplaner. Sen skrev Ulvaeus en replik på Brittons debattartikeln där han hävdar att det inte alls handlar om att bygga nåt Abba-land på Djurgården. Björn Ulvaeus artikel har du här.

På Hasselbackens hemsida ser jag att Pop House Sweden, där Ulvaeus är en av ägarna, köpte Hasselbacken 2019 och man skriver att med ”övertagandet av Hasselbacken skapar Pop House förutsättningar att förverkliga sin vision att bli en nöjesdestination av rang”. Hittade en artikel till där Ulvaeus berättar hur man ska återge Hasselbacken dess forna glans från i mars 2021 här.
Hoppas dom här tidningslänkarna funkar.

Ja, vad ska man tro? Vi får väl se vad det blir. Eftersom jag inte är nån stammis på Hasselbacken vet jag inte om byggnaden är nedgången eller ej. Kanske finns ett stort renoveringsbehov? Och det är klart att det är roligt om det blir som det kanske var på ”den gamla goda tiden” när Hugo Roland svingade en och annan bägare där. Förresten har jag försökt skärskåda den gamla svartvita bilden för att se vad det var i flaskorna, men det går inte att få fram. Och inte kan jag fråga farfar heller.

Fotboll länge sen

Den världsberömde argentinske fotbollsspelaren Diego Maradona dog häromdan 60 år gammal. Jag har nog inte skrivit om fotboll tidigare i bloggen men nu får det bli ett minne som är lite förknippat med Maradona.

Vi var på Maldiverna en gång hela familjen för många många år sen. Kuredu heter ön och den ligger långt norrut i detta land som består av öar. Maldivierna jobbade som personal på dykbåtar, lagade mat eller serverade på restaurangen, städade, jobbade med byggnadsarbeten m.m. Dom var brunhyade, finlemmade och oftast inte särskilt långa. Språket man talar på Maldiverna heter divehi, ett indoariskt språk som tydligen liknar det som talas på Sri Lanka. Vi lärde oss några ord.

Vi bodde i en bungalow på stranden. Anläggningen var inte färdigbyggd än, fler bungalower skulle byggas längs stränderna. Mitt inne på ön bodde byggnadsarbetarna och annan personal. Där hade dom ordnat en plan och spelade volleyboll eller fotboll när dagens jobb var över. När det var fotboll deltog vår yngste, tolvåringen, med liv och lust några gånger. Han blev snabbt populär bland maldivierna. ”Kuda Maradona!” ropade dom. Lilla Maradona!

Jag borde ha tagit fler bilder, hittar bara dom här två. Sonen var alltså bara med på fotbollen. Hans storebror spelade volleyboll med killarna ibland, men det fick jag ingen bild på.

Vår vistelse på Maldiverna har jag bloggat om några gånger tidigare, bl.a. i inlägget Långt borta, länge sen.

Och Diego Armando Maradona, fotbollsgeni, legendar… en av världens allra största fotbollsspelare, hyllas nu efter sin död av ”en hel fotbollsvärld” som tidningarna skriver. Det är landssorg i Argentina och enligt DN skickar påven en hälsning och ber för Maradona.

La Moreneta

Covid-karantänen ägnas nu åt att varva koll av resultaten i det amerikanska presidentvalet med att röja bland gamla papper härhemma.

Det kommer fram ditt och datt. Det här är ett gammalt vykort från klosterkyrkan Santa Maria de Montserrat, uppe i Kataloniens berg strax utanför Barcelona. Den här Maria-med-Jesusbarnet kallas La Moreneta. Detta katalonska namn betyder ”den lilla svarta” eller ”den lilla mörkhyade”.

En gammal skulptur i trä, troligen tillverkad under 1200- eller 1300-talet. Att den är svart beror tydligen på att den mörknat med åren, men sen har man också under olika tider hjälpt till med svart färg.

Vykortet är från när jag var 17 år och var med en grupp svenska ungdomar på fransk språkkurs i Perpignan.

Vi gjorde bl.a. en utflykt till Barcelona och bodde på hotell. En dag blev det bussutflykt till Montserrat, en annan dag fick dom som ville gå på tjurfäktning. Det ville dom flesta. Men inte jag, förstås. Att se män plåga och till slut döda en tjur under publikens jubel tilltalade mig inte det minsta. Tvärtom. Vi som inte ville titta på djurplågeri och se blodet flyta på arenan fick göra en tur med färja ut till en ö där det fanns en fyr. Det var mer i min smak. Minns varken vad ön eller fyren hette och hittar inga egna bilder därifrån.

Och jag gräver vidare och bryter då och då av med att kolla USA-valet via CNN. Fortfarande inte klart.

Dykbåt

Se så elegant han styr dykbåten. Ibrahim hette han, kaptenen. Typen av båt kallades dorni, tror jag. Det här var på Maldiverna för många år sen. Under coronakarantänen ägnar jag mig ibland åt att scanna gamla bilder och då kommer sånt här fram. Oförglömliga veckor på ön Kuredu med pojkarna för länge sen.
Jag tycker det är ett sällsamt ljus i den här bilden. Klicka på den för att se den större.

Volvo-nostalgi

Sommaren 1936 gjorde min farmor en resa till England tillsammans med äldsta dottern och ende sonen. Min pappa var 21 år då och fick vara chaufför. Hittar en gammal bild på hur man forslade över bilen.

Jag har letat bland gamla förkrigsbilar för att ta reda på modellen. Kanske var det en Volvo PV 651 eller kanske PV654.  Nån som vet?
På bilden nedan syns bilen bättre. En rast under bilresan, och farmor solar en stund sittande i dörröppningen. Volvo förekom i släkten även senare. ”Volvos värde varar” hette det…
Mina föräldrars första bil var en ljusblå PV444, köpt begagnad våren 1952. Liten delad bakruta, och om jag kommer ihåg rätt visade man körriktningen med små pilar – nästan som små ”semaforer” – på ömse sidor som for ut och pekade till höger eller vänster. I PV:n trängde familjen ihop sig på långresor genom landet. Tre barn, två hundar och en del av bagaget packades in i baksätet. Nåja, vi var ju mindre på den tiden och hundarna var inte så stora: två släthåriga ljusbruna taxar. Hundarna finns på bild på min andra blogg här.

Sen kom Volvo Amazon i familjen. Den första Amazonen, som mina föräldrar hade, var svart och vit och hade ratten på höger sida, den andra var ljusblå, vänsterstyrd och hade fräsigare motor. Ibland ser man fortfarande välhållna Amazoner på vägarna. Jag blir alltid lite varm i hjärtat när jag ser en sån.

En gammal bild

Vilka är det här, då?
Det är familjen Hjelmström på bilutflykt med en god vän sommaren 1928. Den lite buttra flickan som står uppklättrad på bilen iförd mörk skepparjacka och (sjömans?)mössa är min mamma Anna. Hon var 12 år då. Hennes pappa Kalle står till vänster i stor ljus keps av modell ”Peaky Blinders” (gangstrarna i tv-serien med det namnet) fast han hade säkerligen inga rakblad gömda i kepsen. Kvinnan som ler så kokett under sin ljusa lilla sommarhatt är förstås hon som långt senare blev min mormor. Hon var döpt till Ottilia men kallades aldrig nåt annat än Tilan. Och så är det min mammas yngre bröder – mina morbröder – Petter till vänster och Svante till höger på bilens trappsteg.

Bilens ägare, han som bjöd på åkturen, tror jag är Folke Persson, och han har varit med i bloggen en gång tidigare. Då fräste han fram på motorcykel på Åsundens is i 80 km/timmen. Du hittar honom i inlägget ”Full rulle” här.

Dykbåten i Villefranche-sur-Mer

Den här båten har jag varit ute med en dag för många år sen. Jag hade även närkontakt med båtens botten. Underifrån.

Vi skulle nämligen ut med båten för att dyka med tuber. Utrustningen ombord var inte särskilt modern. Tuber, regulatorer, vikter, viktbälten och sånt man måste ha fanns men inga dykvästar. Det fina med en dykväst är att det är mycket lättare att reglera flytkraften i en sån. Men här fick man klara sig utan. Det funkade inte alls för mig. Jag fick inte tillräckligt med tyngder utan åkte bara upp och slog huvudet i båtbotten. Han som körde båten var i vattnet också och fick för sig att dra mig neråt genom att ta tag i mitt ena ben. Det skulle han inte ha gjort! Dum idé. Jag blev arg, tog mig loss och klättrade upp i båten igen. Färdigdykt för mig. Det känns nästan som om jag är lite arg på honom fortfarande. Tala om långsint!

Sisådär femton år senare kom vi till Villefranche igen, och minsann i hamnen låg en dykbåt. Den är snarlik den vi var ute med, och det kan vara samma, fast registreringsnumret är inte detsamma. Kanske ny ägare och nytt reg.nummer men samma båt. Ingen dykning blev det den här gången.Efter det där försöket när han drog mig i benet har det inte blivit några fler dykningar för mig. Apparatdykning är helt enkelt ett avslutat kapitel i mitt liv. ”Been there, done that…”

Dunkelt i Venedig

Flera gånger har jag haft en liten tävling i bloggen ofta med rubriken ”Vilken stad?” eller liknande. Den här stan är det ju inte lönt att göra nån tävling om. Alla vet nog ändå.
Också dessa bilder är från campingresan, som jag berättat om i tidigare inlägg om agaver m.m.

Lite mörkt var det allt vid dessa bakkanaler – för det kan ju inte heta bakgator i Venedig… Och så var det kanske sent på dan. Därav dunklet. Men det var spännande att ge sig in i gyttret av gränder, smala kanaler och små broar en bra bit bort från dom stora kända platserna och broarna där alla dom andra turisterna höll till. Jag minns att vi gick vilse ett tag och fick leta runt lite innan vi kom tillbaka där vi började. Detta var ju långt före mobiltelefonernas och GPS:ens tid. (Klicka för lite större och tydligare hopbakad bild).

Agave – längesen (2)

En agave i full blomning. Visst är den vacker!
Bilden är förstås från samma resa som jag berättade om i förra inlägget. Där såg agaven ut att vara på väg att vissna; den här är mycket finare. Mitt ressällskap poserar vid den praktfulla agaven i Rom.

Det tar årtionden innan en agave blommar, och när den väl blommar är det fort över. Som Bert skrev i en kommentar till förra inlägget dör växten efter blomningen. Men nya skott kan tydligen utvecklas ur rotstocken så om man lever länge och har mycket tålamod kanske man får se en ny blomning.

Mehmet med båten

Vi åkte ut med Mehmet i hans båt. Det var under en resa i Turkiet med pojkarna för många år sen. I närheten av stranden där Mehmet hade sin båt ligger rester av en antik stad, Anamuryum. Överhuvudtaget såg vi gott om antika ruiner på denna resa när vi hyrde bil, körde runt på landsbygden och bodde över på små mycket enkla hotell. En gång fanns det bara rum för oss föräldrar. Då fick pojkarna sova över i en mattaffär inrullade i var sin matta. På morgonen kom en och annan höna in och spankulerade runt bland mattorna.

Ja, så här blir det när jag sitter och scannar gamla bilder. Får lust att visa en del av dom. Så det lär nog komma en och annan gammal scannad bild till.