Om att cykla

Det är sommaren 1942 och mina föräldrar Anna och Nils Otto har varit på besök hos Kalle och Tilan, som ett år senare skulle bli morföräldrar (inte till mig, utan till min storasyster). Här gör de i ordning sina cyklar för att cykla från Djursvik strax söder om Kalmar hela vägen hem till Stockholm. De gjorde sånt den tiden. Antar att de sov över på vandrarhem efter vägen.

Min mamma berättade att hon nån gång som tonåring, tillsammans med de två bröderna och föräldrarna, cyklade från Stockholm till Djursvik och sov över där de kunde. En gång när de skulle passera Mariefred fick de sova i en stor röd lada alldeles i närheten av Gripsholms slott. Familjen var musikalisk, och i ladan sjöng de tillsammans flera sånger innan de gick och la sig. När de sjungit klart hördes applåder och de tittade ut. Där stod människor och lyssnade.

På den tiden kunde man ta cykeln med sig på tåget om man inte hade tid med långcyklingen. Man polletterade cykeln. Det gick fortfarande att göra så sent som 1996 ser jag på Wikipedia.

Jag har kvar ett gammalt kvitto från när mina morföräldrar en gång på 1950-talet polletterat 4 fåtöljer från Stockholm till Söderhamn. Min pappa använder kvittot för att skriva ett tack till sina svärföräldrar när han skulle betala för transporten. Som vanligt var han road av att formulera sig. Så här står det bl.a.: ””Pris ske Eder båda som så ömt varkunnen Eder över denne svärson, mannen som älskade sköna stolar och väl förstod att sitta i dem.” Kostnaden framgår också: 90 kronor och 25 öre.

Frukostdags

Målning av Hanna Pauli från 1887. Måste lägga in den här för att slippa se inlägget om Busch när jag går in på bloggen. Dessutom är det i dag en gråvit dag med lite snö på taken och inte några direkta tecken på en vår och sommar i antågande. Nåja, vi är ju luttrade när det gäller vädret i det här landet.

Vacker målning är det i alla fall. Säkert är det jungfrun som kommer där med en bricka; tjänstefolk hade ju bättre bemedlade familjer förr.

Här en bild från en annan tid där det också kommer en jungfru och passar upp. Det är på ön Sandskär i Söderhamns skärgård och det är sommaren 1921. Familjen Österlund (dom flesta var döttrar och på bilden finns en ingift man med också) har promenerat över ön till den stora stranden på norra sidan. En strand som numera är borta. Jag har en akvarell av stranden innan den försvann. Bild har du på Arundobloggen här.

Det var August Österlund, mörkblå tidningsman i Söderhamn och far till sju döttrar och en son, som lät bygga den gamla stuga vi har på Sandskär. Det var nån gång på 1860-talet. Det finns en hel bok om stugan och skärgården för den som vill veta mer. Läs på Arundobloggen här. Eller titta på sidan om mina båda böcker här.
Vill du ha ett ex av nån av mina böcker eller båda? Lätt fixat. Kolla på Arundo hur man gör.

Har du Melle Burk?

Det gamla kortspelet ”Löjliga familjerna”. Här ett urval familjemedlemmar inom glas och ram, därav speglingen. Hur gammal kortleken med dessa bilder är vet jag inte. Wikipedia skriver om s.k. kvartettspel: ”Denna typ av kortlekar, vilken löjliga familjerna historiskt sett utgör en version av, uppkom under 1800-talets senare hälft och hade i början ofta ett pedagogiskt syfte.” Vi använde kortleken på 1950-talet. Klicka på bilden om du vill se den större.

Lämning från förr

Minns du dom här, dricksvattenfontänerna, som fanns här och var i stan? Som jag minns det fanns det fortfarande fungerande såna under sent 1970-tal och in på 1980-talet, t.ex. i Vasaparken dit jag ofta gick med mina små pojkar. Det fanns en på skolgården till Centralskolan i Söderhamn också där jag gick mina första fyra år i skolan, men då var det 1950-tal.

Nu står nån enstaka kvar som en lämning från gamla tider. Här utanför Serafen på Kungsholmen.
Och så 1944. Tänka sig: den där blonda lilla killen är en gammal man i dag, t.o.m. äldre än jag.

I Melbourne, där jag varit många gånger eftersom en av sönerna bor där, är dricksvatten åtkomligt lite överallt men i betydligt modernare utförande än dom på bilderna ovan. Jag letade bland mina egna foton från Melbourne men bild på nån dricksvattenfontän hittade jag inte. Lånar en som jag hittade hos Melbourne Drink Taps på Facebook. Roligt att det finns en grupp som ägnar sig åt att plåta såna här anordningar runt om i Melbourne. Länk till gruppen här.

Who are those guys?

En väldig flotta av kanadensare kom glidande förbi på Brunnsviken när vi var i Bergianska trädgården igår. Alldeles för många för att få med på samma bild. Och nån närbild blev det ju inte heller; zoomen var inte med. (Lite större bild om du klickar på den).

Rubriken ”Who are those guys?” har jag använt några gånger tidigare. Den kommer från filmen ”Butch Cassidy and the Sundance Kid”. Dom båda skurkarna, spelade av Paul Newman och Robert Redford, frågar sig om och om igen vad det är för ett uppbåd av förföljare till häst som dom försöker fly ifrån. ”Raindrops keep falling on my head”, trevligt gammaldags låt var med i filmen och finns på Youtube med en snutt ur filmen här. Så unga och snygga dom var på den tiden! Och visst, det är en gammal film; den kom i USA 1969. Bloggade om den här.

Rubriken har jag också använt till en bild av för mig okända människor som köar till båten från ön Sandskär i Söderhamns skärgård in till fastlandet. Bilden är från 1917 och får vara med här igen.

Bilden finns med i boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”, som du kan läsa mer om på min andra blogg Arundo, t.ex. här.

Gammal bok

I min släkt har man sparat mycket gammalt. När jag går igenom gamla foton, papper och sånt undrar jag förstås då och då: Ska jag fortsätta spara det här? Ska jag slänga det? Kan nån annan vara intresserad?

Nu gäller det den här lilla boken (format 15×9 cm) som på 112 sidor raskt sammanfattar den svenska historien från 100 år f.Kr. till Oscar I:s tid. Tryckt på J.W. Lundbergs Boktryckeri i Stockholm 1856.

Teckningarna har jag inte. Kanske är dom här nånstans eller finns hos nån av mina systrar. Vi har delat systerligt på gamla ärvda grejer.

Synd att illustrationerna är borta. I förordet står det så här: ”De enkla teckningarna roa barnen, väcka och underhålla deras lärgirighet, göra händelserna åskådliga och inprägla dem derigenom i minnet, och gifva, genom sin blotta uppställning, en tidig chronologisk säkerhet, hvilken eljset med möda, och ofta sent nog, förvärfvas.”

En lista över teckningarna finns med i boken där man ser vad man missar. Första uppslaget ser ut så här:

Slutet på ”Förklaring öfver Teckningarna” syns här på vänstersidan av uppslaget. Och så får du se en bild på flickan som ägde boken: Agnes Hjärne, här som 16-åring. Hon gifte sig senare med bankkamreren C.A. Wallner i Umeå. Efter några år dog mannen. Inga barn. Agnes bestämde sig för att skaffa barn på annan väg. Hon blev fostermor till en liten flicka från en fattig familj i Stockholm. Och efter den stora stadsbranden i Umeå 1888 flyttade Agnes med sin mor och med den lilla fosterdottern till Stockholm. Flickan blev långt senare min farmor – Sigrid Wallner, gift Roland.

Agnes Wallner har varit med i bloggen tidigare – här. Och farmor har också varit med ett par gånger, t.ex. som förlovad med Hugo Roland – här.

Hasselbacken i november

Nej, jag har inga ungdomsminnen från Hasselbacken, och jag har aldrig varit på fest där. Min studentskiva skedde på Statt i Söderhamn. Och nån gubbhylla på Hasselbacken har jag heller aldrig varit på. Var den bara för gubbar?
(Som vanligt: för ljusare och bättre bild, klicka på den).

En gång på senare år har jag ätit lunch där tillsammans med min syster och ytterligare en gång tillsammans med henne och med Joana, en syssling från Brasilien. Hon jobbade i London då och var på snabbvisit i Stockholm. Det var första gången vi sågs. Vi åt tillsammans och pratade och pratade – på engelska, svenska kunde hon inte. Men efteråt följde Joana med mig hem och fick ett ex av min bok ”Sandskär i mitt hjärta” med dedikation. Roligt att hon ville ha den. Hon kan nog förstå en del i alla fall, läsa bildtexter kanske med hjälp av Google translate. Det är ju många bilder i boken. Kanske beror det på detta minne och på att min farfar var på Hasselbacken som ung som jag har en liten varm känsla för detta ställe.

Bilden ovan är troligen från nån gång kring 1910 eller så. Man nr 4 från vänster som småler så varmt mot den som håller kameran är min farfar – Hugo Roland. Längst till vänster sitter f.d. sjökaptenen Björklund (förnamnet vet jag inte) och bredvid honom Karl Julius Svensson, en äldre kusin till Hugo. Sen kommer Hugos gode vän Arthur Theodor Blix. Den äldre mannen längst till höger är också en äldre kusin till Hugo, i familjen kallad Onkel Lorentz eller ibland Lollegubben och var en något udda figur i släkten om jag förstått rätt. (Bilden har varit med en gång tidigare i inlägget Herrar i hatt).

Nu är det en del skriverier i tidningarna om Hasselbacken. Häromdan skrev Claes Britton en upprörd debattartikel om ”Abba-Björns brutala byggplaner på Djurgården”. Artikeln har du här. Jag har faktiskt också undrat över varför Björn Ulvaeus ägnar sig åt dessa bygg- och renoveringsplaner. Sen skrev Ulvaeus en replik på Brittons debattartikeln där han hävdar att det inte alls handlar om att bygga nåt Abba-land på Djurgården. Björn Ulvaeus artikel har du här.

På Hasselbackens hemsida ser jag att Pop House Sweden, där Ulvaeus är en av ägarna, köpte Hasselbacken 2019 och man skriver att med ”övertagandet av Hasselbacken skapar Pop House förutsättningar att förverkliga sin vision att bli en nöjesdestination av rang”. Hittade en artikel till där Ulvaeus berättar hur man ska återge Hasselbacken dess forna glans från i mars 2021 här.
Hoppas dom här tidningslänkarna funkar.

Ja, vad ska man tro? Vi får väl se vad det blir. Eftersom jag inte är nån stammis på Hasselbacken vet jag inte om byggnaden är nedgången eller ej. Kanske finns ett stort renoveringsbehov? Och det är klart att det är roligt om det blir som det kanske var på ”den gamla goda tiden” när Hugo Roland svingade en och annan bägare där. Förresten har jag försökt skärskåda den gamla svartvita bilden för att se vad det var i flaskorna, men det går inte att få fram. Och inte kan jag fråga farfar heller.

Fotboll länge sen

Den världsberömde argentinske fotbollsspelaren Diego Maradona dog häromdan 60 år gammal. Jag har nog inte skrivit om fotboll tidigare i bloggen men nu får det bli ett minne som är lite förknippat med Maradona.

Vi var på Maldiverna en gång hela familjen för många många år sen. Kuredu heter ön och den ligger långt norrut i detta land som består av öar. Maldivierna jobbade som personal på dykbåtar, lagade mat eller serverade på restaurangen, städade, jobbade med byggnadsarbeten m.m. Dom var brunhyade, finlemmade och oftast inte särskilt långa. Språket man talar på Maldiverna heter divehi, ett indoariskt språk som tydligen liknar det som talas på Sri Lanka. Vi lärde oss några ord.

Vi bodde i en bungalow på stranden. Anläggningen var inte färdigbyggd än, fler bungalower skulle byggas längs stränderna. Mitt inne på ön bodde byggnadsarbetarna och annan personal. Där hade dom ordnat en plan och spelade volleyboll eller fotboll när dagens jobb var över. När det var fotboll deltog vår yngste, tolvåringen, med liv och lust några gånger. Han blev snabbt populär bland maldivierna. ”Kuda Maradona!” ropade dom. Lilla Maradona!

Jag borde ha tagit fler bilder, hittar bara dom här två. Sonen var alltså bara med på fotbollen. Hans storebror spelade volleyboll med killarna ibland, men det fick jag ingen bild på.

Vår vistelse på Maldiverna har jag bloggat om några gånger tidigare, bl.a. i inlägget Långt borta, länge sen.

Och Diego Armando Maradona, fotbollsgeni, legendar… en av världens allra största fotbollsspelare, hyllas nu efter sin död av ”en hel fotbollsvärld” som tidningarna skriver. Det är landssorg i Argentina och enligt DN skickar påven en hälsning och ber för Maradona.

La Moreneta

Covid-karantänen ägnas nu åt att varva koll av resultaten i det amerikanska presidentvalet med att röja bland gamla papper härhemma.

Det kommer fram ditt och datt. Det här är ett gammalt vykort från klosterkyrkan Santa Maria de Montserrat, uppe i Kataloniens berg strax utanför Barcelona. Den här Maria-med-Jesusbarnet kallas La Moreneta. Detta katalonska namn betyder ”den lilla svarta” eller ”den lilla mörkhyade”.

En gammal skulptur i trä, troligen tillverkad under 1200- eller 1300-talet. Att den är svart beror tydligen på att den mörknat med åren, men sen har man också under olika tider hjälpt till med svart färg.

Vykortet är från när jag var 17 år och var med en grupp svenska ungdomar på fransk språkkurs i Perpignan.

Vi gjorde bl.a. en utflykt till Barcelona och bodde på hotell. En dag blev det bussutflykt till Montserrat, en annan dag fick dom som ville gå på tjurfäktning. Det ville dom flesta. Men inte jag, förstås. Att se män plåga och till slut döda en tjur under publikens jubel tilltalade mig inte det minsta. Tvärtom. Vi som inte ville titta på djurplågeri och se blodet flyta på arenan fick göra en tur med färja ut till en ö där det fanns en fyr. Det var mer i min smak. Minns varken vad ön eller fyren hette och hittar inga egna bilder därifrån.

Och jag gräver vidare och bryter då och då av med att kolla USA-valet via CNN. Fortfarande inte klart.

Dykbåt

Se så elegant han styr dykbåten. Ibrahim hette han, kaptenen. Typen av båt kallades dorni, tror jag. Det här var på Maldiverna för många år sen. Under coronakarantänen ägnar jag mig ibland åt att scanna gamla bilder och då kommer sånt här fram. Oförglömliga veckor på ön Kuredu med pojkarna för länge sen.
Jag tycker det är ett sällsamt ljus i den här bilden. Klicka på den för att se den större.