Dykbåten i Villefranche-sur-Mer

Den här båten har jag varit ute med en dag för många år sen. Jag hade även närkontakt med båtens botten. Underifrån.

Vi skulle nämligen ut med båten för att dyka med tuber. Utrustningen ombord var inte särskilt modern. Tuber, regulatorer, vikter, viktbälten och sånt man måste ha fanns men inga dykvästar. Det fina med en dykväst är att det är mycket lättare att reglera flytkraften i en sån. Men här fick man klara sig utan. Det funkade inte alls för mig. Jag fick inte tillräckligt med tyngder utan åkte bara upp och slog huvudet i båtbotten. Han som körde båten var i vattnet också och fick för sig att dra mig neråt genom att ta tag i mitt ena ben. Det skulle han inte ha gjort! Dum idé. Jag blev arg, tog mig loss och klättrade upp i båten igen. Färdigdykt för mig. Det känns nästan som om jag är lite arg på honom fortfarande. Tala om långsint!

Sisådär femton år senare kom vi till Villefranche igen, och minsann i hamnen låg en dykbåt. Den är snarlik den vi var ute med, och det kan vara samma, fast registreringsnumret är inte detsamma. Kanske ny ägare och nytt reg.nummer men samma båt. Ingen dykning blev det den här gången.Efter det där försöket när han drog mig i benet har det inte blivit några fler dykningar för mig. Apparatdykning är helt enkelt ett avslutat kapitel i mitt liv. ”Been there, done that…”

Dunkelt i Venedig

Flera gånger har jag haft en liten tävling i bloggen ofta med rubriken ”Vilken stad?” eller liknande. Den här stan är det ju inte lönt att göra nån tävling om. Alla vet nog ändå.
Också dessa bilder är från campingresan, som jag berättat om i tidigare inlägg om agaver m.m.

Lite mörkt var det allt vid dessa bakkanaler – för det kan ju inte heta bakgator i Venedig… Och så var det kanske sent på dan. Därav dunklet. Men det var spännande att ge sig in i gyttret av gränder, smala kanaler och små broar en bra bit bort från dom stora kända platserna och broarna där alla dom andra turisterna höll till. Jag minns att vi gick vilse ett tag och fick leta runt lite innan vi kom tillbaka där vi började. Detta var ju långt före mobiltelefonernas och GPS:ens tid. (Klicka för lite större och tydligare hopbakad bild).

Agave – längesen (2)

En agave i full blomning. Visst är den vacker!
Bilden är förstås från samma resa som jag berättade om i förra inlägget. Där såg agaven ut att vara på väg att vissna; den här är mycket finare. Mitt ressällskap poserar vid den praktfulla agaven i Rom.

Det tar årtionden innan en agave blommar, och när den väl blommar är det fort över. Som Bert skrev i en kommentar till förra inlägget dör växten efter blomningen. Men nya skott kan tydligen utvecklas ur rotstocken så om man lever länge och har mycket tålamod kanske man får se en ny blomning.

Mehmet med båten

Vi åkte ut med Mehmet i hans båt. Det var under en resa i Turkiet med pojkarna för många år sen. I närheten av stranden där Mehmet hade sin båt ligger rester av en antik stad, Anamuryum. Överhuvudtaget såg vi gott om antika ruiner på denna resa när vi hyrde bil, körde runt på landsbygden och bodde över på små mycket enkla hotell. En gång fanns det bara rum för oss föräldrar. Då fick pojkarna sova över i en mattaffär inrullade i var sin matta. På morgonen kom en och annan höna in och spankulerade runt bland mattorna.

Ja, så här blir det när jag sitter och scannar gamla bilder. Får lust att visa en del av dom. Så det lär nog komma en och annan gammal scannad bild till.

Långt borta, länge sen

img131_ed4Sitter och letar bland gamla bilder, och den här kom upp. Dessa barn bodde på en ö som heter Hinnavaru  och ligger i Lhaviyani-atollen, Maldiverna. En dag kom en båt med turister på besök till ön. Det sas att det var andra gången i livet som dessa barn såg människor med ljus hy. En del av turisterna hade också ljust hår, och vissa av dom var storvuxna, betydligt kraftigare och mer högresta än den finlemmade befolkningen på ön. Barnen som bodde där blev väldigt nyfikna, och många av dom klättrade upp på murarna som gick längs bygatan och satt som fågelungar och tittade på dom främmande människorna som kom. Det här är många år sen, och barnen på bilden är förstås vuxna sen länge.

En av mina pojkar råkade den där dan bli både kraftigt magsjuk och få väldigt ont i ett öra. Dykandet och snorklandet var orsaken till öronvärken. Vi hade inte lärt oss då än att man bör skölja öronen med sötvatten när man kommer upp. Men där på ön kom raskt några vuxna ut med en brits åt den stackars sonen, som han fick ligga och vila på mitt på gatan mellan husen och murarna. Hans öra smorde dom in med en vit salva av nåt slag och så gav dom honom nåt att dricka. Jag minns att jag, som sjuklingens mamma, bjöds på en trögflytande söt rosa dryck i ett stort glas.

När vi skulle åka hem följde dom flesta barnen med till hamnen för att vinka av oss. Det var en lustig känsla det där att dom var så nyfikna på oss, på dessa vithyllta människor från långt uppe i norr.

Lumpen

img601_1930_600Intressant artikel i DN i dag om lumpen. Jag har inte gjort lumpen, inte många tjejer (kvinnor, damer, tanter) i min generation har väl gjort det. Och jag minns min trotsiga inställning mot ett sånt påbud ovanifrån. Tänk att man om man var kille skulle göra lumpen och vara borta från det man egentligen ville göra i kanske ett helt år. Att samhället skulle bestämma över ens liv på det sättet – upprörande! ”Det skulle jag aldrig ha ställt upp på om jag var kille” sa jag. Hur var det med logiken där egentligen? Gå i skolan gjorde jag ju.

Artikeln i DN handlar om en bok och om en utställning på Armémuseum. Värnplikten gällde i Sverige 1901-2009. ”Intressant nog sammanfaller ju värnpliktens avskaffande med den häpna upptäckten att Sverige inte längre har ett fungerande försvar. Ett dramatiskt historiskt skifte: det urgamla samhällskontrakt som vi värnpliktiga utgjorde ena delen av – undersåtens plikt i utbyte mot överhetens beskydd – är helt enkelt upplöst” skriver Lars Linder i sin artikel.img603_1930_600 (Vet inte om du får upp hela artikeln med länken nedan. Annars får du söka på artikelns titel ”Lumpen lärde för livet”).

Jag ska nog gå och titta på den där utställningen på Armémuseum. Utställningen visar tiden 1940-tal till 2000-tal står det. Bilderna här är från tidigt 1930-tal tagna av min pappa, troligen på I14 i Gävle.

DN:s artikel här.

Grattis, Anna!

Vi är många många i släkten som heter Anna – ibland som tilltalsnamn, ibland som ”tilläggsnamn” eller extranamn eller vad det heter. Hur långt tillbaka det finns Annor i familjen vet jag inte, men jag vet att både min morfars mor och min farfars mor hette Anna och även kallades Anna.

Anna de Maré_350Morfars mor har varit med i min andra blogg (Arundo) i inlägget En flicka som hette Anna med bild och allt – här. Så nu ska jag väl vara rättvis då och låta farfars mor vara med här. Också en ungdomsbild. Hon är 21 år gammal på bilden och i en handskriven anteckning står det Fästmöporträtt 1881.

Hon skulle komma att föda sju barn – fem flickor och två pojkar. Varje nyårsafton satt barnens far sen och skrev om familjen och om vad som hänt under det gångna året. Det handlar ofta om bekymmer, det var väl inte alltid så lätt att försörja en så stor familj. Nån gång handlar det om djup förtvivlan. Jag har skrivit om ett sånt tillfälle i inlägget Gamla papper – här. Men såna sorgliga saker ska vi förstås inte tänka på nu en sån här dag när vi firar Anna-dagen.

Bort med alla ledsamheter! Skål och gutår!

Grattis alla som heter Anna!