Dunkelt i Venedig

Flera gånger har jag haft en liten tävling i bloggen ofta med rubriken ”Vilken stad?” eller liknande. Den här stan är det ju inte lönt att göra nån tävling om. Alla vet nog ändå.
Också dessa bilder är från campingresan, som jag berättat om i tidigare inlägg om agaver m.m.

Lite mörkt var det allt vid dessa bakkanaler – för det kan ju inte heta bakgator i Venedig… Och så var det kanske sent på dan. Därav dunklet. Men det var spännande att ge sig in i gyttret av gränder, smala kanaler och små broar en bra bit bort från dom stora kända platserna och broarna där alla dom andra turisterna höll till. Jag minns att vi gick vilse ett tag och fick leta runt lite innan vi kom tillbaka där vi började. Detta var ju långt före mobiltelefonernas och GPS:ens tid. (Klicka för lite större och tydligare hopbakad bild).

Agave – längesen (2)

En agave i full blomning. Visst är den vacker!
Bilden är förstås från samma resa som jag berättade om i förra inlägget. Där såg agaven ut att vara på väg att vissna; den här är mycket finare. Mitt ressällskap poserar vid den praktfulla agaven i Rom.

Det tar årtionden innan en agave blommar, och när den väl blommar är det fort över. Som Bert skrev i en kommentar till förra inlägget dör växten efter blomningen. Men nya skott kan tydligen utvecklas ur rotstocken så om man lever länge och har mycket tålamod kanske man får se en ny blomning.

Mehmet med båten

Vi åkte ut med Mehmet i hans båt. Det var under en resa i Turkiet med pojkarna för många år sen. I närheten av stranden där Mehmet hade sin båt ligger rester av en antik stad, Anamuryum. Överhuvudtaget såg vi gott om antika ruiner på denna resa när vi hyrde bil, körde runt på landsbygden och bodde över på små mycket enkla hotell. En gång fanns det bara rum för oss föräldrar. Då fick pojkarna sova över i en mattaffär inrullade i var sin matta. På morgonen kom en och annan höna in och spankulerade runt bland mattorna.

Ja, så här blir det när jag sitter och scannar gamla bilder. Får lust att visa en del av dom. Så det lär nog komma en och annan gammal scannad bild till.

Långt borta, länge sen

img131_ed4Sitter och letar bland gamla bilder, och den här kom upp. Dessa barn bodde på en ö som heter Hinnavaru  och ligger i Lhaviyani-atollen, Maldiverna. En dag kom en båt med turister på besök till ön. Det sas att det var andra gången i livet som dessa barn såg människor med ljus hy. En del av turisterna hade också ljust hår, och vissa av dom var storvuxna, betydligt kraftigare och mer högresta än den finlemmade befolkningen på ön. Barnen som bodde där blev väldigt nyfikna, och många av dom klättrade upp på murarna som gick längs bygatan och satt som fågelungar och tittade på dom främmande människorna som kom. Det här är många år sen, och barnen på bilden är förstås vuxna sen länge.

En av mina pojkar råkade den där dan bli både kraftigt magsjuk och få väldigt ont i ett öra. Dykandet och snorklandet var orsaken till öronvärken. Vi hade inte lärt oss då än att man bör skölja öronen med sötvatten när man kommer upp. Men där på ön kom raskt några vuxna ut med en brits åt den stackars sonen, som han fick ligga och vila på mitt på gatan mellan husen och murarna. Hans öra smorde dom in med en vit salva av nåt slag och så gav dom honom nåt att dricka. Jag minns att jag, som sjuklingens mamma, bjöds på en trögflytande söt rosa dryck i ett stort glas.

När vi skulle åka hem följde dom flesta barnen med till hamnen för att vinka av oss. Det var en lustig känsla det där att dom var så nyfikna på oss, på dessa vithyllta människor från långt uppe i norr.

Lumpen

img601_1930_600Intressant artikel i DN i dag om lumpen. Jag har inte gjort lumpen, inte många tjejer (kvinnor, damer, tanter) i min generation har väl gjort det. Och jag minns min trotsiga inställning mot ett sånt påbud ovanifrån. Tänk att man om man var kille skulle göra lumpen och vara borta från det man egentligen ville göra i kanske ett helt år. Att samhället skulle bestämma över ens liv på det sättet – upprörande! ”Det skulle jag aldrig ha ställt upp på om jag var kille” sa jag. Hur var det med logiken där egentligen? Gå i skolan gjorde jag ju.

Artikeln i DN handlar om en bok och om en utställning på Armémuseum. Värnplikten gällde i Sverige 1901-2009. ”Intressant nog sammanfaller ju värnpliktens avskaffande med den häpna upptäckten att Sverige inte längre har ett fungerande försvar. Ett dramatiskt historiskt skifte: det urgamla samhällskontrakt som vi värnpliktiga utgjorde ena delen av – undersåtens plikt i utbyte mot överhetens beskydd – är helt enkelt upplöst” skriver Lars Linder i sin artikel.img603_1930_600 (Vet inte om du får upp hela artikeln med länken nedan. Annars får du söka på artikelns titel ”Lumpen lärde för livet”).

Jag ska nog gå och titta på den där utställningen på Armémuseum. Utställningen visar tiden 1940-tal till 2000-tal står det. Bilderna här är från tidigt 1930-tal tagna av min pappa, troligen på I14 i Gävle.

DN:s artikel här.

Grattis, Anna!

Vi är många många i släkten som heter Anna – ibland som tilltalsnamn, ibland som ”tilläggsnamn” eller extranamn eller vad det heter. Hur långt tillbaka det finns Annor i familjen vet jag inte, men jag vet att både min morfars mor och min farfars mor hette Anna och även kallades Anna.

Anna de Maré_350Morfars mor har varit med i min andra blogg (Arundo) i inlägget En flicka som hette Anna med bild och allt – här. Så nu ska jag väl vara rättvis då och låta farfars mor vara med här. Också en ungdomsbild. Hon är 21 år gammal på bilden och i en handskriven anteckning står det Fästmöporträtt 1881.

Hon skulle komma att föda sju barn – fem flickor och två pojkar. Varje nyårsafton satt barnens far sen och skrev om familjen och om vad som hänt under det gångna året. Det handlar ofta om bekymmer, det var väl inte alltid så lätt att försörja en så stor familj. Nån gång handlar det om djup förtvivlan. Jag har skrivit om ett sånt tillfälle i inlägget Gamla papper – här. Men såna sorgliga saker ska vi förstås inte tänka på nu en sån här dag när vi firar Anna-dagen.

Bort med alla ledsamheter! Skål och gutår!

Grattis alla som heter Anna!

Klockor och kaffetorp

Ja, i dag var det ju dags för det vi kallar klockvandring. För att slippa fundera hur den eller den apparaten (radion, telefonen, klockan på ugnen m.m.) här hemma ska ställas om har vi en lapp i en kökslåda med anvisningar, som vi tar fram när det är dags. Och sen vandrar vi från pryl till pryl, den ena läser anvisningen, den andra ställer om. Fiffigt, va?!

Och nu lyser faktiskt lite svag sol över Odenplan. Oj oj. Kanske borde jag rusa ut och försöka plåta byggarbetsplatsen för Citybanan i förskönande solsken. Fast nu ska jag i alla fall först lägga ut en gammal bild här som inte har ett dyft att göra med vare sig klockvandring eller Odenplan. Utom då kanske som en påminnelse om tidens gång.

DSC_0012_1000På 1800-talet var det tydligen vanligt att ”fina damer” lärde sig teckna. Min farmors mor (fostermor om man ska vara noga) var en sån fin dam, och vi har en del gamla teckningar som hon gjort. På den här teckningen står det ”Kaffetorpet vid Borgholm d. 18 Aug. 1895”.

Nu googlade jag och såg att kaffetorpet fortfarande verkar finnas kvar – nu som Lillstuga i anslutning till andra byggnader där man enligt sidan kan ta emot ”ca 60 gäster inomhus och ca 20 i stallet”. Kaffetorpet ligger alldeles utanför Sollidens slottspark.

På en webbsida läser jag att förr i tiden gick det till så i den gamla byggnaden på bilden att ”Borgholmsbor och andra hade egna kaffebönor med sig hit och så kokade tanten kaffet till dem på de medhavda kaffebönorna. Servering på det här sättet startade 1893.”

Det var flera år sen jag var på Öland. Kanske dags för ett besök nästa sommar eller så. Man kan läsa lite mer om Kaffetorpet här. (Teckningen ovan blir som vanligt större och tydligare om du klickar på den).

Tvållelujah

I duschen häromdan dök ett minne upp. Använder oftast flytande duschtvål men den här gången var det en ”hård” vanlig tvål. Nånting med doften på den fick plötsligt namnet ”Cadum” att dyka upp i skallen. Det var ett tvålmärke som fanns förr. Ja, det finns nog fortfarande men det är länge sen jag såg tvålen i nån affär i Sverige i varje fall. I vanliga affärer är det ju i dag hylla upp och hylla ner med flytande duschtvål och flytande handtvål med pump och med femtielva olika blandningar och dofter – honung, kokos, mandel, aloe vera m.m. Allt väldigt välgörande på olika sätt – stimulerande, rogivande m.m. Gammaldags hårda tvålar brukar det finnas betydligt färre av. Men där finns oftast gamla kända märken som börjar med L, P eller B. En som börjar på D brukar också finnas.

Om tvålen Cadum läser jag i en annons daterad 1955 som jag hittade i en uppsats att det är en fransk tvål som då – alltså 1955 – för första gången fanns i Sverige. Det står:  ”Tack vare Cadum får Er hy ungdomlig friskhet – den mjuka, klara touche som beundras av män och avundas av kvinnor.” Det låter väl bra?

Och så hittade jag en annons för den där tvålen på P, där man hävdar att man med hjälp av tvålen ska kunna hålla sig lika vacker som när man gifte sig. Annonsen är från en amerikansk damtidning 1922.
Palmolive_soap_1922_advertisement_ladies_home_journal_edPalmolive_soap_1922l_edTjärtvål hade vi ibland hemma i min ”gamla familj” (50-tal och 60-tal). Det var en liten barsk brun tvål – lite genomskinlig om jag minns rätt – som doftade tjära och som ansågs bra för hyn, en tvål som inte gjorde sig till på nåt sätt, en tvål utan den glamour som så många andra tvålar stoltserade med. Och nu kommer jag att tänka på tallbarrolja också. Sånt hade vi hemma då, oljan såldes i en liten kantig glasflaska och man hällde ett par droppar i badet. Det var nåt för en norrlänning det!

Min mamma tyckte om en typ av runda tvålar som doftade nejlika – Roger & Gallet Oeillet. Och så hade hon den där spanska tvålen med en dam i fandangoklänning och med en solfjäder i handen på pappret om tvålen. Maja hette den.

När vi senare åkte på campingresor med pojkarna i Frankrike brukade vi försöka köpa en enkel och billig men mycket väldoftande tvål som hette Amande Amère, en stor rektangulär kantig vit sak. Har varit svår att få tag på sen eller också ansträngde vi oss inte tillräckligt. En gång på en flygresa nånstans utomlands hade dom flytande tvål på flygplanstoaletten som doftade så där bittermandligt gott och K försökte få reda på av flygvärdinnorna varifrån dom fick den där tvålen. Gick inte bra det heller. Nåja, peu importe…

Tvålopera…”såpa”… vad kommer det ifrån? Av engelskans ”soap opera”. Långa tv-serier där det i dom tidiga amerikanska såpoperorna var vanligt med reklaminslag just om tvål.

Mer om tvål? Povel Ramels ”Var är tvålen?” förstås. ”Utan lödder badar slödder… Bad är löjligt utan tvål…” På Youtube  här.

För att nu avsluta med ytterligare renlighet: Om hur det gick till när jag tvättade håret med hästshampoo kan du läsa här.
Och så uppsatsen där jag hittade citatet om Cadum: ”Ge Er fru en mopp nu! Kvinnor och män i ICA-kurirens annonser 1955 och 1975”.  B-uppsats av Ida Teeriaho, Uppsala universitet, Ekonomisk-historiska institutionen, här.

I kajaken

Ja, hörni, tänk så det kan bli. Jag gör ett inlägg om Cook´s Cottage i Melbourne med en riktigt fin bild av huset (Vingslag i Melbourne, häromdan). Jag blir lite glad och nöjd när jag får syn på bilden när jag tittar in i min blogg för att se om det kommit nån kommentar på nåt inlägg. Sen gör jag ett argt inlägg om nåt jag tycker riktigt illa om. Usch usch usch! Då blir jag ju förbannad när jag går in i bloggen och får syn på det.  Så nu ska jag försöka tvätta bort inlägget med dom otrevliga vibbarna med hjälp av en annan bild.

Det här är min lilla pojke och jag i en riktigt gammaldags kajak av typen skrov av träribbor, klätt med tyg. Kolla paddeln – nästan 1800-tal, eller hur? Min pappa hade köpt skrovet av nån gammal man i trakten. Sen klädde han och jag om kajaken med lakansväv och målade den, det var svårt med tyget och vi lyckades väl inte helt får man säga. Kajaken blev draperad på ovansidan, men den funkade ju bra ändå. Det är bra många år sen allt det där. Pojken var väl ungefär 2½ år gammal på den här bilden.

Kajaken

Bilden finns med i boken om Sandskär.

Båtblogg (5)

Vi hade en gång en båt…
En stor klinkbyggd roddbåt i trä som man kunde ro två samtidigt. Nästan som en liten vikingabåt. I dag finns båten på Fiskaremuseet i Söderhamn. Den ligger där utomhus under tak. Bild från 2011.

Här ror jag; min pappa och en av mina systrar är passagerare. 1960-tal. (Bilden har varit med en gång tidigare i bloggen – i min första Båtblogg här).

Lite grann stämmer det till eftertanke att en båt jag rott i massor av gånger som barn och som ung, badat och dykt från, fiskat från, seglat med, simmat under (ja, det gjorde vi också) och som jag dessutom använt tillsammans med mina pojkar nu finns att beskåda på ett museum. Hm…

Båten som var byggd på 1930-talet hade alltid stora springor efter vintern och behövde ligga med vatten i ett tag i början av sommaren för att svälla ihop. Här sitter en av pojkarna i det solvärmda vattnet i båten. 1970-tal.

Läs mer om Fiskaremuseet i Söderhamn här.