Berlin – länge sen

Är det här den plats som kallas Checkpoint Charlie?
Bilden är från sommaren 1991. Mindre än två år dessförinnan hade muren fallit, i november 1989.

Vi passerade Berlin den där sommaren på bilresa ner till Italien där vi skulle vandra i Dolomiterna. Jag är med på bilden: tjejen i vit blus, ljusgrön kjol, axelremsväska, röd påse i handen. Jag undrar hur det ser ut på den här platsen i dag. Har inte varit i Berlin sen den där gången.
Sånt här kommer fram när jag scannar gamla bilder under coronakarantänen,  dagar då vädret är lite för osäkert för att ge sig ut på cykeln.

Bilar bilar bilar

För några år sen gjorde jag ett inlägg om balkonger (länk längst ner). Och nu handlar det om bilar. Jag har aldrig haft nån egen bil, bara en ”tillsammansbil”. Cyklar däremot har jag haft ett par stycken. Och kajaker, förstås. Kanske läge för ett bildinlägg om cyklar och ett om kajaker så småningom. Jag får se om andan faller på. I coronatid är det ju lätt att dröja sig kvar vid datorn och gräva bland gamla filer och bilder. Nu som sagt blir det bilar på lite olika sätt. Bil på bil på Upplandsgatan i Vasastan, Stockholm. Gillar bilden för solblänket och för diagonalen, inte bara i raden av bilar och gatans sträckning utan även fasaderna.
Och i stället för många bilar kan man ju ha en riktigt lååååång. Här i Chicago.En regntung dag på Hawai för många år sen. Vi kunde förstås inte låta bli att stanna och ta en bild: Här är den gamla lastbilen i Vasaparken. Den har funnits där länge och har målats om flera gånger. Sen mina pojkar var små och lekte där har bilen försetts med skyddande räcken och en trappa. Vi lever ju i det David Eberhard kallat ”trygghetsnarkomanernas land”. Nåja, det är förstås bra att dom små inte ramlar av flaket och slår sig.
Nästa bild visar ett flyttlass. Gissningsvis omkring mitten av 1920-talet. Det ser ut som om möblerna lastats av ett fartyg av nåt slag, antagligen en ångbåt. Den skymtar lite till vänster. Barnen i bilen är flickan som skulle bli min mamma och så hennes två bröder.
Dom två sista bilderna: en läcker bil i Vasastan och en rätt annorlunda i Santa Barbara, Kalifornien. Uppenbarligen en mycket troende person som har skåpbilen. Utsmyckningen har det som i konstvärlden brukar kallas ”horror vacui”, rädsla för tomma ytor. ”Balkongblogg” från 2009 har du här.

”Vårt” gamla hus Kadetten 25

I ett inlägg häromdan nämnde jag ombyggnaden av den gamla fastighet i Birkastan där vi bodde tidigare, Kadetten 25 (länk finns lite längre ner). Två arkitekter jobbade med ombyggnaden: Inga-Britt Werner och Örjan Svane. Här är det Örjan som avhandlar nåt på telefon sittande i den lokal i huset som arkitekterna hade som kontor. Lista över boende i huset sitter uppnålad till vänster, och ett foto av kvarteret där huset ligger syns upptill till höger.
Jag tycker det är en snygg bild, nog är det nåt visst med svartvitt.

Nästa foto håller tyvärr inte så god kvalitet så det får bli litet format. Klicka om du vill se bilden större. Det som sker här är den högtidliga starten av ombyggnaden – 30 maj 1978. Den lilla deltagaren i pyjamas är vår äldste son. I inlägget ”Valborgsmässoafton” från häromdan är pojken också med, då i barnvagn här.

Det får bli en färgbild också. Vi som bodde kvar i huset under ombyggnaden gjorde en del av dom enklare jobben, förberedde för byggnadsarbetarna m.m.
Här gräver vi ur en kolbod. Smutsigt jobb. Birgitta, Agneta och jag. Hösten 1979. Det blev mörkrum där sen, och jag höll på en hel del därinne, framkallade och kopierade bilder, bl.a. den stora bilden ovan. Roligt jobb.
Ombyggnaden av Kadetten 25 började 1978 och slutbesiktningen skedde sen strax före sommaren 1980 om jag minns rätt.

Odenplan – länge sen

Fin bild, eller hur? Hittade den på webben nån gång. Vem fotografen är vet jag inte. Enligt uppgift är bilden del av ett vykort, och fotot är taget i början av 1960-talet; i vilket fall före omläggningen till högertrafik. Sippans kiosk, den lilla parken som gett kiosken dess namn, och alla träden fanns kvar länge. Nu är allt det där borta förstås. Fast det är inte fullt så ödsligt som när jag la ut inlägget Ökenvandring i Vasastan i september 2015. I dag finns några små träd planterade + nu så här vid jul en stor julgran med kulörta lyktor och flera mindre träd i lådor, också med ljus i. Fint, tycker jag. Och dromedaren som var med då 2015 får hålla sig här hemma igen.

Tegnérlunden

Tegnérlunden från väster 1885-89. Foto:Isoz (Salin saml.) Stockholms stadsmuseum. Foto nr E13110.

Bilden ovan är alltså Tegnérlunden, som den såg ut nån gång 1885-89. Tegnér har egentligen ingen anknytning alls till platsen, och den författare som sitter som skulptur i dagens Tegnérlund är August Strindberg. Han bodde ju inte långt härifrån, högt upp i Drottninggatsbacken i det hus som kallas ”Blå tornet” och där man kan besöka hans bostad. Han dog där 14 maj 1912.
Tittar tillbaka i bloggen och ser att jag skrev ”Sopan August”, ett långt blogginlägg i januari 2012 apropå Carl Eldhs skulptur i Tegnérlunden och apropå en artikel om Strindberg som Nathan Shachar hade skrivit då i början av 2012. Det var ju Strindbergsår då. Blogginlägget fick flera kommentarer. Vill du läsa det kan du titta här.

Väderkvarnarna på bilden ovan kallades gamla och nya Barnhusväderkvarnarna, den äldre byggd 1693 som malde säd, den yngre för hampa byggd 1724, enligt Wikipedia. I bakgrunden ser man Johannes kyrka under uppförande. Kyrkan invigdes i maj 1890. Nån gång omkring det året rev man all den gamla bebyggelsen i Tegnérlunden.

Wikipedia skriver om parken: ”I början av 1940-talet omdanades Tegnérlunden genomgripande genom stadsträdgårdsmästare Holger Bloms förslag tillsammans med Erik Glemme. Då byggdes bland annat brunnspaviljongen på kullens topp. En konstgjord bäck rinner utför sluttningen, stannar upp vid små vattenspeglar och en liten stenvalvsbro och mynnar slutligen i en oregelbundet formad plaskdamm.”
Jag gick förbi där i dag och såg att man tänt marschaller runt om i den lilla parken.  Lucia till ära, antar jag. Andra årstider är här mycket liv och rörelse.  Mängder av barn och full rulle och hålligång i gungorna, i plaskdammen och på lekplatsen som ligger till höger här, utanför bild.

Farfar

Det här är Hederslegionen, Ordre national de la Légion d’honneur, som min farfar Hugo Roland tilldelades, gissningsvis i början av 1950-talet. Skälet var säkerligen hans insatser när det gäller affärer mellan svensk och fransk trävaruindustri. Farfar var försäljningsdirektör på Marma Långrör AB.

På den sida som visas på bilden står det République Française. Vänder man på den tiouddade stjärnan kan man läsa Honneur et Patrie – Ära och Fosterland – och så är det två franska flaggor där. Storstilat värre.

I dag ligger Farfars orden på mitt skrivbord. Mina systrar och jag har delad vårdnad om den. Tänkte det var roligt att visa den här (skryt skryt!) innan jag tycker det är dags att nån av systrarna tar hand om den. Farfar har varit med i bloggen ett par gånger tidigare:
– Farfar som ung sprätt på en smal balkong i Paris: här.
– Farfar sitter med sin fästmö Sigrid Wallner på en bild från 1911: här.
– Farfar groggar med kompisar, troligen på Hasselbacken på Djurgården: här.

På gång + lite gammalt

Några enstaka krokus hittade jag igår på den sluttning nedanför Timmermansordens hus som brukar vara blå av scilla när våren hunnit lite längre. Även scillan är faktiskt på gång här som synes. Förra året hade det kommit betydligt längre i början av april. Titta här.

Timmermansordens hus är en riktigt stilig borgliknande byggnad som har något hemlighetsfullt över sig – något förborgat. Och nu när jag var där och letade krokus och andra vårtecken funderade jag förstås över vad man håller på med därinne. Så det blev till att googla när jag kom hem. ”Den kristna religionen är grunden för Ordens verksamhet med mottot ”Gudsfruktan och människokärlek”. Orden bedriver en omfattande social hjälpverksamhet både externt och internt med hjälp av fonder, donationer och insamlade medel. Hjälpverksamheten är och förblir en av Timmermansordens viktigaste uppgifter. Utdelade bidrag uppgår f.n. årligen till drygt 5 miljoner kr och under åren 1980-2010 utdelades totalt bidrag till ett värde av ca 90 miljoner kr.” Så står det på Timmermansordens hemsida. Ordensbyggnaden påbörjades 1914 men bygget försenades under första världskriget och huset invigdes inte förrän 1923.

I det här området såg det tidigare mycket annorlunda ut. Här nedanför låg för länge sen det s.k. Träsket, en grund insjö som sedan genom landhöjning och igenfyllningar så småningom blev allt mindre och till slut mer eller mindre torrlagd. Sen växte en kåkbebyggelse upp här. Hittade den här bilden på Stockholmskällan.Så här skriver man om bilden på Stockholmskällan: ”Fotografiet är från 1909. I förgrunden syns en kåkbebyggelse som hade snabbt växt upp på det tidigare träskområdet. Liknande kåkstäder fanns även på andra obebyggda platser i staden. Bostadsbristen var enorm. Stockholms befolkning ökade från ca 250 000 till ca 320 000 personer under 1800-talets sista decennium. Till vänster på fotot syns det nya stora skolpalatset Norra Real på Roslagsgatan, som stod färdigt 1891. Vanadislundens vattenreservoar kan anas bakom de nybyggda hyreskasernerna.”
Uppgifter om fotot: Fotograf Heimer, Oscar (1858-1927). Skapad 1909. Objekt-ID Fotonummer E29466.
Klicka för större bild!

Stilleben i köket

Sitter och surfar runt bland gamla bilder och hittade den här. Funderar på vad den säger om hur vi levde våren 2004. Råsocker, olivolja av olika slag, rödvin, lök och vitlök, citroner… ja, så har det nog fortsatt när det gäller sånt man behöver ha hemma fast det oftare är vitt vin numera. Och råsocker använder jag nog sällan numera, minns inte vad jag hade det till då. Basmati inköpt i stor tygpåse från Taj Mahal på Kammakargatan anar jag också. Känner igen färgerna på påsen upptill i högra hörnet.

Anledningen till denna samling av grejer på köksbordet var byggarbete i köket: balkong mot gården skulle byggas. Ett köksfönster gjordes om till balkongdörr. Del av köket var avskärmat med träreglar och byggplast. Vi levde väl på prickiga bananer, rödvin och linfrö den tiden…och basmatiris kanske.

Apropå radio

Det här är en s.k. kristallmottagare, en radio från radions barndomstid. Kanske 1920-tal eller så? Min mamma berättade att hon lyssnat på radio i en sån som barn. Själv har jag bara sett såna apparater på museum. Bilden är från ett radiomuseum i Cork, Irland.

Nästa bild hittade jag på nätet på sidan Kulturarv Västmanland. Bildtexten lyder:
Kvinnor arbetar och lyssnar på rundradioprogram med kristallmottagare omkring år 1930. Fotograf: Erland Myrberg, Västmanlands läns museum.Kvinnorna har nog nån annan sorts kristallmottagare, den verkar vara av annan modell än den ovan, men den syns inte så bra på bilden. Men kvinnorna ser väldigt koncentrerade ut, helt inne i lyssnandet. Sidan Kulturarv Västmanland har du här.
Varför detta inlägg nu då? Ja, jag har gått i radiotankar i dag. Letade efter en gammal radio att spela några kassettband på men insåg att vi tagit den apparaten till stugan på Sandskär. Ska kolla när jag kommer dit. Sen började jag fundera på riktigt gamla radioapparater – som dom på bilderna. Så kan det gå när man letar runt bland gamla bilder, egna och andras.

Utsikt från Katarinahissen

Häromdan tog jag en promenad på Söder och travade uppför alla trapporna från Slussen till Katarinahissen. Tog några bilder på utsikten. Stolta Stad…eller ska det vara Stökiga Stad nu kanske? Det rivs och byggs om och byggs nytt på många platser i Stockholm i dag. Byggen som tar åratal att få klara. Slussen är väl inte klart förrän framåt 2030 eller så. Det är i full gång. Vi får bara hoppas att det blir någorlunda bra till slut. Anledning till oro finns förstås. Det är inte alltid man lyckas särskilt bra tyvärr.

Bilden nedan är utsikt från Katarinahissen 1904. När jag ser bilden tänker jag att kanske såg det ut ungefär så även några år tidigare när min morfars mor Anna Härdelin Hjelmström var på genomresa i stan med sin dotter. Dom kom med ångbåt norrifrån och hade ett par timmar på sig innan dom skulle ta kanalbåten till Linköping. Dom började med att gå och äta en bastant frukost på Tysta Marie, som då låg på Regeringsgatan. Sen tittade dom på stan och var bl.a. uppe i Katarinahissen för att se utsikten. Klockan 6 på eftermiddagen avgick ångbåten från kajen på Riddarholmen.

Jag har skrivit om Anna i boken ”En flicka som heter Anna”. Beskrivs närmare på min andra blogg Arundo här.

Bilden är från Stockholmskällan. Fotograf Okänd, Skapad 1904, Objekt ID Fotonummer C 3471.
Klicka på bilderna för större och tydligare återgivning.