Fängelseön

Det var här han satt fängslad, Edmond Dantès, en av min barndoms hjältar. En annan av mina hjältar var Robin Hood, men han var säkerligen aldrig på den här ön; han höll sig nog i Sherwoodskogen i England.

Bilden visar Château d´If, en gammal fästning på en ö en bit utanför Marseille. Fästningen byggdes på 1500-talet och kom aldrig att användas i strid. Däremot användes den som fängelse. Jag har inte varit där, men nyss hittade jag det här vykortet bland mina högar av gamla papper.

Så då får den gamla franska fängelseön vara med på bloggen som ett totalt inaktuellt inslag. På nåt sätt lite skönt att bara vända sig bort från dagens elände och hot med Covid-19, förfärliga islamistiska attentat i Frankrike, jordbävning i Grekland, det stundande presidentvalet i USA m.m. och istället skriva om Edmond Dantès. I boken ”Greven av Monte Christo” (av Alexandre Dumas d.ä.) kastas Dantès helt oskyldig i en fängelsehåla i denna hemska gamla fästning. Han satt där länge. 14 år tror jag.

Men samtidigt ledde vistelsen till ett helt nytt skede i hans liv genom att han efter flera år lyckades komma i kontakt med en annan fånge, Abbé Faria, som kände till en enorm skatt på den lilla ön Monte Cristo.

En mörk natt lyckades Dantès rymma (hur berättar jag inte – läs boken!) och ta sig till Monte Cristo. Därmed blev han snuskigt förmögen. Sen ägnade han sig åt att hämnas på dom som sett till att han hamnat i fängelse. Inte särskilt sympatiskt. Finare att förlåta. Men det tyckte inte Edmond.
Bild på Edmond under flykten från ön finns i inlägget Om läsande och omläsning här.

10 års bloggande

Ja, det är ju så det är: jag har hållit på i 10 år – prick! I dag. Det blir förstås en del tid sammantaget. Man kan ju fråga sig: Är det värt all denna tid? Och vad har jag fått ut av bloggandet?

Men se det tänker jag inte alls fråga mig! Jag vet ju redan vad jag tycker. Så nej, det struntar jag i.

Att hålla på i 10 år till lovar jag inte. Den som lever får se. Eller, som det står i slutet av Alexandre Dumas’ ”Greven av Monte Cristo” där min barndoms hjälte Edmond Dantès skriver brev till Maximilian Morrel och hans älskade Valentine: ”…all mänsklig vishet finnes i de båda orden: Vänta och hoppas!

Fast, hm… om jag tänker efter (och det ska jag väl) håller jag ju inte med greven om det där. Ska man bara sitta och vänta och inte göra nåt? Hur går det då egentligen, och hur vist är det? Men ok då, när det gäller bloggens eventuella fortlevnad kan det ju få stå så.

Greven har förresten varit med i bloggen en gång tidigare, till och med på bild, halvnaken, direkt efter simturen från fängelseön If. Se inlägget ”Om läsande och omläsande” här.