På hoj till Haga

Premiärturen gick till Hagaparken och en av mina favoritplatser: vid Gustav III:s paviljong. Jag sitter på några trappsteg i marmor på gaveln till paviljongen med utsikt ner över vattnet. I cykelväskan har jag med ett äpple och en bok av Simenon. Just nu ”Le Confessional” (Biktstolen), en av hans många ”romans durs”. Det var Simenons eget uttryck för dom romaner han skrev som inte handlade om hur kommissarie Maigret traskar omkring i Paris, tar sig en Calvados på en bar och löser olika kriminalfall. I en ”roman dur” kan det handla om vad som helst. Här är huvudpersonen en 16-årig pojke som bor med sina föräldrar i Cannes.

Le Confessional är utgiven 1966. Borgerligt så det förslår som i många av Simenons böcker när det handlar om en familj. Pappan är tandläkare, mamman hemmafru och André är enda barnet. Ändå har familjen en husa (une bonne) som passar upp på dom, lagar mat m.m. Andrés mamma ägnar sig åt sånt som att shoppa, låta sy upp klänningar åt sig och umgås med sina väninnor. Nåt förvärvsarbete har hon inte. Hm… konstigt kvinnoliv! Jag läser med lexikon i mobilen, funkar hur bra som helst.

Härligt att cykeln äntligen befriats från sin mörka tillvaro nere i källaren. Nu hoppas jag på fler härliga nöjesturer till Stora skuggan, ut på Djurgården, längs Karlbergs strand, till paviljongen i Haga igen med mera. Om paviljongen skrev jag i inlägget ”Gustav III och jag” i juni 2020 här.

Gustav III och jag

I dag blev det cykeltur till ännu en favoritplats: Gustav III:s paviljong i Haga. Kungen var inte där själv (av lätt insedda skäl) men kanske smög hans ande omkring därinne i dunklet under kristallkronorna och bland dom fina stolarna klädda i randigt. Han undrade kanske vad det var för en tossig människa med håret på ända som stod där utanför och glodde in.
Det är en fin paviljong och den ligger vackert med utsikt ner mot vattnet.
Om jag minns rätt lär vattenståndet i Brunnsviken ha varit en hel del högre på Gustav III:s tid än det är i dag.

Gustav III är nog den av våra kungar som jag vet mest om (trots att jag inte alls vurmar för kungar, utan tvärtom hellre vill ha republik). Kanske beror det helt enkelt på Giuseppe Verdi eftersom ”Maskeradbalen” var en opera som jag såg redan som barn och sen varit på flera gånger därefter.

Det är en konstig tid vi lever i verkligen. På trappan vid paviljongen satt jag och lyssnade via mobilen på presskonferensen med Anders Tegnell och dom andra vid klockan 14. Det är inte nåt man blir glad av direkt. Det fortsätter, och ser en del mörkare ut nu än häromdan, tycker jag. Det är en djupt sorglig tid nu. Men visst, sommaren är i antågande, och många verkar bry sig allt mindre om dom rekommenderade restriktionerna och försiktighetsåtgärderna. Kommer det att straffa sig, tro? Samtidigt tror man att viruset trivs sämre i sommarvärmen. Ska man trots rätt dystra tal och kurvor våga hoppas på att allt långsamt blir bättre?

Nej, jag nynnade inte på ”Maskeradbalen” när jag cyklade hemåt. Det blev istället ”She loves that free fresh wind in her hair…”. Länge sen jag klippte mig.