På hoj till Haga

Premiärturen gick till Hagaparken och en av mina favoritplatser: vid Gustav III:s paviljong. Jag sitter på några trappsteg i marmor på gaveln till paviljongen med utsikt ner över vattnet. I cykelväskan har jag med ett äpple och en bok av Simenon. Just nu ”Le Confessional” (Biktstolen), en av hans många ”romans durs”. Det var Simenons eget uttryck för dom romaner han skrev som inte handlade om hur kommissarie Maigret traskar omkring i Paris, tar sig en Calvados på en bar och löser olika kriminalfall. I en ”roman dur” kan det handla om vad som helst. Här är huvudpersonen en 16-årig pojke som bor med sina föräldrar i Cannes.

Le Confessional är utgiven 1966. Borgerligt så det förslår som i många av Simenons böcker när det handlar om en familj. Pappan är tandläkare, mamman hemmafru och André är enda barnet. Ändå har familjen en husa (une bonne) som passar upp på dom, lagar mat m.m. Andrés mamma ägnar sig åt sånt som att shoppa, låta sy upp klänningar åt sig och umgås med sina väninnor. Nåt förvärvsarbete har hon inte. Hm… konstigt kvinnoliv! Jag läser med lexikon i mobilen, funkar hur bra som helst.

Härligt att cykeln äntligen befriats från sin mörka tillvaro nere i källaren. Nu hoppas jag på fler härliga nöjesturer till Stora skuggan, ut på Djurgården, längs Karlbergs strand, till paviljongen i Haga igen med mera. Om paviljongen skrev jag i inlägget ”Gustav III och jag” i juni 2020 här.

Plåtbygge planeras

Stig in och slå dig ner. Förrätten kommer strax in, och till den får vi en god Chablis. Här kan vi sitta länge och samtala, och den kyliga vårvinden kommer inte åt oss. Vi har Brunnsvikens blå åt ena hållet, det gamla värdhuset (1600- och 1700-tal) och tingshuset (1800-tal) åt andra hållet. Det här är en unik miljö. Strofer av Bellman dyker lätt upp i skallen.

Men visst, här i närheten kliver den nya tiden på med dunder och brak. En stor tillbyggnad i grön plåt planeras mellan tingshuset och järnvägen. Arkitekt Gert Wingårdh. Ingen blir väl förvånad?

Foto: Solna stad.

Bilden från Solna stad är alltså tagen från Brunnsvikens is. Till höger i bild det gamla värdshuset med en tillbyggnad, mitt emot det tingshuset och däremellan ser du det lilla lusthuset, som tydligen kallas Kristinapaviljongen. Att den planerade tillbyggnaden ligger åt järnvägen till och inte mot parken får man väl vara tacksam för.

Volymen är ok, tycker jag, ingen hög bunkerliknande låda denna gång utan en byggnad som i höjd ansluter till dom äldre byggnaderna. Svängda former är också ok.

Men materialet! Nej tack!
Varför i all sin dar välja plåt? Ett fult, okänsligt, hårt och kallt material. Wingårdh talar om inspiration från Koppartälten inne i parken, men där tar utformning och dekor bort det mesta av den där trista känslan av stelt och kallt. Så icke med dessa gröna plåtribbor. Vi har ju gott om trä i det här landet, Gert W! Använd trä och gör utformningen så att den knyter an till dom gamla byggnaderna. Vill du ha vissa rundade former så går det också bra. Har du nån erfarenhet av limträ? Fina exempel på sånt finns det gott om.

Mats Wickman skrev om Wingårdhs tillbyggnad i SvD i april här. Det var därför jag gick dit och tog lite bilder då, bl.a. den på Kristinapaviljongen ovan. I dag har SvD en ledare med rubriken Ännu ett sår i stadsmiljön signerat Wingårdh.

Dunkelt såsom i en spegel

Cykeltur till Hagaparken i dag i det vackra vädret. Hade tänkt slå mig ner på ett av mina favoritställen: trappan på gaveln till Gustav III:s paviljong. Men det gick inte: byggnadsställningar runt hela paviljongen. Renovering på gång tydligen. I början av sommaren var jag vid paviljongen och gluttade in genom fönstren. Se här. Nåt sånt gick inte i dag.

Så jag tittade in i en annan byggnad i Hagaparken i stället. Visst är det vackert! Klicka för större bild.

Man kan föreställa sig människor i 1700-talskläder som rör sig därinne. Jag kan nästan höra ett stilla sorl därinifrån, dämpade skratt, röster – ett och annat ord på franska hör jag – det spröda klingandet av glasen när man dricker varandra till. Här hölls fester, här uppfördes en teaterpjäs av Bellman, här höll Gustav III överläggningar med sina närmaste män. Bl.a. planerade man kriget mot Ryssland här. Låter ju mindre trevligt, då föredrar jag dom där festerna.

Det är förstås en hel del speglingar i bilden men vackert dekorerade väggytor i ljusblått och vitt syns ändå därinne och till höger kan man skönja en rund kakelugn med randig dekor. Det röda utanför är min röda fleecetröja, mitt armbandsur syns också.
Jag tycker det är roligt med såna här lite mysko bilder.

Och vad är det för byggnad då? Ja, det får bli en bild på utsidan med. (Också större bild om du klickar på den).

”Turkiska kiosken” i Haga, invigd 1788. Pjäsen av Bellman som uppfördes här 1789 hette ”Dramatiska sammankomsten” och skådespelarna kom förstås från Kungl Dramatiska Teatern. En vacker och liksom lätt byggnad. Undrar så smått om man då man senast renoverade exteriören valde fel och använde icke vattenbeständig färg. Det ser vemodigt ut. Den Turkiska Kiosken gråter. Den saknar kanske sina 1700-talsmänniskor.

Hagaparken 20 april -14

_DSC5275_ed2Jodå, jag kom iväg på cykel efter att ha skrivit det sorgliga förra inlägget. Här ett bildbevis: Gustav III:s ekotempel i Hagaparken.

Mycket folk ute på promenadvägar och gräsmattor. Jag satt en stund  och läste vid Gustav III:s paviljong, en favoritplats, innan jag trampade vidare. Cykling ger frihetskänsla. Nästan lika mycket som att paddla kajak.

Det är vackert längs Brunnsviken. Vinterns och vårens promenader har för mig mest skett på andra sidan, alltså där man så småningom hamnar på Bergianska och sen vid Ålkistan om man fortsätter. Men Hagaparken är också fint. Synd bara att man sabbade delar av parken genom att ta ett sånt stort område vid Haga Slott och sätta upp ett staket med arga skyltar på (staketet syns på bilden). Jag har gnölat om det här tidigare i bloggen så det får räcka med det. Man kan ju inte fortsätta att vara arg jämt… Inte när det är så fint påskväder.

I ett inlägg från 2010 finns det med en bild från Ekotemplet innan staketet kom upp – här.

Vid Brunnsviken

Vitsippa (Anemone nemorosa)
Vitsippa (Anemone nemorosa)

Igår – promenad längs Brunnsviken från Bergianska in mot stan och en stund i solen på en bänk med utsikt över vatten och rester av is. Där fanns dom, vitsipporna – mina första för i år. På andra sidan såg vi Victoria och Daniels bostad. Ett stort område runt Haga Slott har ju avbalkats för dom kungliga med hjälp av dels ett högt staket, dels långa häckar halvt snedställda ned mot den promenadväg som allmänheten får röra sig på längs Brunnsviken. Häckarna såg ut att vara täckta med skyddande skynken av nåt slag och liknade mest gamla tiders hässjor.

Där vi gick på andra sidan spanade vi efter huggorm (ville plåta en sån) och sädesärlor men såg varken det ena eller det andra. Däremot en tofsvipa som med snabba vingslag flög runt runt och uppåt och neråt i vida snabba böjar över våtmarken på Bergianska. Alldeles för snabbt för mig och min kamera. Vitsipporna går betydligt lättare. (Bilden är klickbar som vanligt).