D-Dagen

Svenska flaggans dag, ja det var det ju alltid förr den 6 juni. Nu Nationaldag, som det diskuteras flitigt om i media – hur och alls om vi firar den, varför vi inte är lika glada som norrmännen när dom har nationaldag, som amerikanarna är på sin osv.
Och så D-dagen i andra världskriget. Jag har en gång varit på den del av invasionskusten som kallades Gold Beach – Arromanches i Normandie. Stora betongkonstruktioner fanns ute i vattnet och efter vad jag påminns om genom Wikipedia är det delar av en hamnanläggning som ligger kvar där och som bogserades över Engelska kanalen för att underlätta ilandsättning av fordon m.m vid invasionen.

Att D-dagen 6 juni 1944 var en händelse som var helt avgörande för utgången av andra världskriget är en propagandagrej tillkommen inte minst genom filmen ”Den längsta dagen” 1962, baserad på en bok av Cornelius Ryan. I Arnstads artikel i Tidningen Vi läser jag bl.a.:
”Andra världskriget var i första hand ett krig mellan Tyskland och Sovjetunionen. Alla andra krigsskådeplatser var sekundära eller bestämda av utgången av den tysk-ryska kampen”, påpekar historikern Alf W. Johansson. Det var röda armens soldater som under de avgörande krigsåren 1941–1944 i princip ensamma hade att strida, blöda och dö i kampen mot den fruktansvärda nazistiska fienden. Priset var tiotals miljoner döda sovjetmedborgare.
Bra artikel. Läs den i Tidningen Vi här.

Vad det känns kallt!

Läser i tidningarna om Gyllene Gryning i Grekland. Det känns så kallt, så kallt. Jag var inte med på 30-talet och fattade förstås inget av 40-talet heller medan det pågick (född strax efter kriget) men det jag läser om t.ex. händelserna i Grekland med ett nynazistiskt parti som inte bangar för våld i olika former påminner förstås om det jag läst om nazismens framväxt i Tyskland och fascismens framväxt i Italien – och i andra länder – under 1900-talet. Missnöje med rådande politik, skräck för det främmande, ultranationalism… Till dagens bild hör förstås också SD i Sverige, Fremskrittspartiet i Norge, Jobbik i Ungern, väl även Sannfinnarna i Finland m.fl. Det känns inte bara kallt – det känns farligt. Och att vi i Sverige varken kan slå oss för bröstet eller känna oss  ”säkra” visar ju också vår ”egen rasism” på – t.ex. vårt förflutna med världens första rasbiologiska centrum och den registrering av romer som skett även helt nyligen.

Läs boken ”Älskade fascism” av Henrik Arnstad om du inte redan gjort det. Och höj din röst mot rasism, främlingsfientlighet, nynazism, nyfascism varhelst den sticker upp sitt fula tryne.

Det finns förstås väldigt mycket att läsa i tidningarna om Gyllene Gryning, registreringen av romer m.m. Här är några artiklar som rör ämnet: Alexandra Pascalidou om situationen i Grekland, En kniv i hjärtat på demokratin, DN i dag här, debattartikel om den statliga antiziganismen i DN här, Maja Hagermans artikel om världens första rasbiologiska institut i DN i dag här.

Priset för att överleva

Den tyska filmen ”Barbara” med Nina Hoss gick i Stockholm nu under hösten. Handlade om en läkare i Östtyskland och hur hon ständigt bevakas av säkerhetspolisen eftersom hon hade fel åsikter enligt regimen. Bra film om än inte lika starkt berörande som filmen ”De andras liv” (också Östtyskland) som gick för flera år sen. Tyvärr kommer inte så många tyska filmer till Sverige. Men nyligen såg vi ”En kvinna i Berlin” på dvd. Kvinnan spelades av Nina Hoss och hon var mycket bra i den också precis som i ”Barbara”.

Filmen ”En kvinna i Berlin” bygger på en bok av en anonym tysk kvinna som bodde i Berlin när andra världskriget var inne i sitt slutskede. Kvinnan gör dagboksanteckningar under ett par månader  om sitt liv och om det som hände när ryska armén intog staden. Dom ryska soldaterna våldtog tyska kvinnor och unga flickor i mycket stor omfattning – rena massvåldtäkter tydligen – dom sågs väl som lovliga byten eftersom dom hörde till det besegrade tyska folket. Våldtäkter blev vardag för många av dom som överlevt bombningarna och nu försökte gömma sig i källare till halvt sönderbombade hus m.m. I filmen utropar en rysk soldat: ”Hela Berlin är en bordell!”
(Bilden nedan är inte från filmen utan visar kvinnor som tvättar kläder på gatan i Berlin sommaren 1945. Hittade den på Wikipedia).

Den kvinna som boken – och filmen – handlar om våldtas också av ryska soldater. Hon bestämmer sig för att det viktigaste är att överleva och inte gå under. Hon försöker skaffa sig ett så bra liv som möjligt under dom omständigheter som är i den sönderbombade staden, hon gör vad hon kan för att överleva och även för att hjälpa andra kvinnor som utsätts för soldaterna. Själv blir hon älskarinna åt en rysk officer, som skyddar henne, hjälper henne att skaffa mat och annat som behövs. Hennes dagboksanteckningar samlades sedan till en bok som kom ut anonymt på 1950-talet. Boken väckte upprörda känslor i Tyskland. Den ansågs omoralisk och dessutom förnedrande för Berlins kvinnor. Många ansåg tydligen att författarinnan gjort tyska kvinnor som överlevt kriget en riktig björntjänst (i dess betydelse av otjänst – i dag används tydligen ordet björntjänst av en del som om det betydde en riktigt stor tjänst! Hm… fast den diskussionen hör inte till ämnet nu).

Om kvinnan och hennes dagbok från Berlin 1945 skriver man i SvD att dagboken utgör ”en katalog av extrema val i extrema situationer där all social och moralisk ordning är satt ur spel. Det är en tillvaro som tvingar henne och alla andra som skymtar förbi i anteckningarna till en normalisering av de våldsamma livsbetingelserna, där hon påfallande ofta lägger ut texten kring livets små glädjeämnen, allt för att inte gå under”.  Enligt vissa uppgifter ska den som skrivit dagboksanteckningarna heta Marta Hillers. Detta ska ha avslöjats efter hennes död vid 90 års ålder 2001. Hillers var tysk journalist och bodde i Berlin 1945. Men samtidigt verkar det inte helt klarlagt att det verkligen var hon som skrev, och vissa hävdar också att anteckningarna är ett falsarium.

Varför skriver jag om det här nu då? Ja, det hör väl till min ”andra världskriget”-period som jag är klar med nu – för den här gången. Läste nyligen Arnstads bok om Christian Günther, svensk utrikesminister under andra världskriget. En diger bok, detaljrik, ibland aningen tröttsamt ingående men i det stora hela mycket intressant. Lärde mig en hel del mer om Sverige under kriget. Hur Finland handlade under kriget och hur Sverige förhöll sig till det behandlades förstås i boken, och efteråt kände jag att jag ville läsa om Finlandskapitlet i ”Skyldig till skuld” av Arnstad. Av bara farten läste jag hela boken, som inte alls är lika tjock och tung som Günther-boken och lätt får plats i  ”ryggan”. Det finns förstås med en hel del om Tyskland i ”Skyldig till skuld”. Författaren nämner där också händelserna när ryska armén kom till Berlin. Efter ”Skyldig till skuld” läste jag om Maria-Pia Boëthius bok ”Heder och samvete”. Också en bra bok. Skriven i ett sorts flöde av upprördhet tycker jag det verkar som. Ger en lättillgänglig bild av flera aspekter av det svenska samhället under kriget.

Tillsammans ger dom här tre böckerna en beklämmande tydlig bild av hur lite neutralt Sverige var under kriget och hur demokratin på många sätt var satt ur spel. Regeringen gjorde allt för att dölja vad man höll på med för svenska folket. Visst, det handlade för Sveriges del också om att överleva, att inte gå under – eller i varje fall att inte bli indraget i kriget. Men det sätt man använde för att hålla landet utanför kriget kan knappast kallas särskilt hedervärt. Stora eftergifter från svensk sida gjordes för det nazistiska Tyskland. Vad jag förstår var det så mycket att man kan säga att ”vi”  – trots vår påstådda neutralitet – stod på Tysklands sida under stor del av kriget. (Hm, ”vi”… jag var inte ens född då, och hur mycket ska vi som lever nu skämmas för svenska regeringens handlande under kriget?) Regeringen under kriget verkar tillsammans med stora svenska företag ha haft framför allt två mål: att hålla Sverige utanför kriget och att tjäna pengar (på malmtransport m.m. och längre fram på möjligheterna att tjäna pengar på att delta i återuppbyggnad i krigsdrabbade länder).

Det är ingen vacker bild alls av Sverige som dessa böcker ger – även om det fanns försonande drag också (t.ex. stora insatser under krigets senare del för att hjälpa flyktingar). Och vad betyder det här nu då? Varför ska man veta nåt om det här? Jo, men visst är det viktigt att vi har en så sann bild som möjligt, att vi inte bara tror att Sverige var neutralt och gjorde så gott vi kunde under kriget utan att det var en hel del värre än så. Att människor i andra länder kan hysa avsky för Sverige och svenskarna pga detta går att förstå,  även om vi som lever nu inte är ansvariga. Det ansvar vi kan ta nu är att försöka skaffa oss en så sann bild som möjligt av Sveriges roll i stället för att tro på nån skönmålning. Jag undrar vilken bild man visar eleverna i skolan. Vet inte, känner inga skolbarn.

Öppna dörrar? Ja, kanske slår jag in massor av såna med det här blogginlägget, men ”varav huvudet är fullt…” osv. Allt det här om Sveriges roll är förstås inte nyheter för mig; jag har ju vetat om transittrafiken genom Sverige under kriget, järnmalmsexporten till Tyskland och det där – men omfattningen och sättet det gjordes på…  Och att det i många fall också handlade om att få ekonomiska fördelar – tjäna pengar helt enkelt. Riktigt har nog inte polletten trillat ner hos mig förrän nu.

I en liten artikel i DN i dag (så liten att den inte finns med på webben) påminner Björn Wiman förresten om vad som hände i Tyskland just dessa dagar: Kristallnatten den 9-10 november 1938. Synagogor brändes, judiska butiker vandaliserades och judar dödades. ”Då, om inte förr, stod det klart vad nazismen gick ut på. Också den mycket tyskvänlige Sven Hedin äcklades. Men ingen ingrep”, skriver Wiman. Nej, och Sverige gjorde inget heller, inget stöd till judarna. ”Sverige sällade sig till Schweiz i kravet till Tyskland på att tyskarna skulle sätta en ”J”-stämpel i judars pass, så att de svenska och schweiziska myndigheterna skulle kunna skilja ut judar när tyskar reste in i Sverige” som det står på den webbsida jag lagt länk till nedan. Wiman nämner också i sin lilla artikel Jan Troells film om Torgny Segerstedt som väl ska ha premiär mot slutet av året. Det ska bli intressant att se den.

Nämen, nu har det här blivit alldeles på tok för långt, sorry!

Boken ”En kvinna i Berlin” kom i nyutgåva för ett par år sen. Jag har inte läst den men som sagt sett filmen. SvD hade en recension av boken här.
Om nyutgåvan av Boëthius bok ”Heder och samvete” här.
Kristallnatten kan man säkert läsa om på många ställen på webben, t.ex. här.
Uppdatering samma dag: Ser nu att SvD i dag har en artikel om Jan Troell och hans kommande film om Torgny Segerstedt: här.

Krig, slaveri och läsande

Intressant och otrevlig läsning i dagens tidningar. I DN skriver man om Sveriges del i slavhandeln och om den svenska kolonin S:t Barthélemy. I SvD skriver man om en form av slaveri som finns i dag, tomatplockare i Italien. Ofta människor från Afrika, dom tjänar oförskämt lite och bor och arbetar under vidriga förhållanden. Ruggigt att det får förekomma sånt i ett – som jag trott civiliserat – EU-land. Italien känns ju inte heller så långt borta. Artikeln heter Italiens tomatslavar. Fast…hm, det här med ”civiliserat land”… vi har ju inte så mycket att vara stolta över här heller, förresten, när det gäller hur t.ex. bärplockarna som kommer hit behandlas.

Att slaveri fortfarande finns här och var runt om i världen har Dick Harrison skrivit om i sista delen av sin trilogi om slaveriet, ”Slaveri 1800 till nutid”. På baksidan citeras Harrison: ”Jag skriver om slaveri eftersom jag är förbannad. Enligt FN-organet ILO:s försiktiga beräkningar finns det mellan 12 och 13 miljoner slavar i dag. Det verkliga antalet är säkert mycket större. Men ingen bryr sig, varken journalister eller politiker”.

Vi hörde Dick Harrison berätta om slaveriet och sin forskning en gång för ett par år sen. Upprörande förstås. Och han sa att det blev alltmer plågsamt att forska om slaveriet och att skriva om det, svårt att hålla ifrån sig dom hemska människoöden som framträdde – och som fortfarande framträder. Han kände sig, efter vad jag minns, rätt nerslagen i skorna av att fördjupa sig i dessa hemskheter. Boken ”Slaveri 1800 till nutid” har vi men jag har fortfarande inte läst den. Kanske ska ta den när jag är klar med ”den här vändan” om andra världskriget och tiden före och efter. Har strax läst ut ”Spelaren Christian Günther” av Henrik Arnstad. Och sen vill jag läsa om åtminstone kapitlet om Finland i Arnstads bok ”Skyldig till skuld”. Omläsning av Maria-Pia Boëthius bok ”Heder och samvete” kan nog också passa i sammanhanget. En bok till med anknytning till dom här ska jag nog också titta på igen: ”Det svenska vinterkriget 1939-1940. Spioner. Kontraspioner. Intrigörer. Krigsfångar” av Leif Björkman.

Varför då detta läsande om WWII m.m.? Ja, det började egentligen med att jag läste om hur DN efter Hitlers självmord i bunkern bad nazistvännen Sven Hedin att skriva en nekrolog över Hitler. Det tycker jag är rätt fantastiskt – se inlägget DN och nazismen. Jag hör till en generation som haft andra världskriget nära inpå. Jag är född efter kriget på 1940-talet, mina föräldrar upplevde beredskapen och hemma hos oss var det ofta tal om och diskussioner om kriget och Sveriges roll. Min pappa var reservare och var inkallad i omgångar och förlagd norrut vid gränsen mot Norge.

Tillbaka till det svenska slaveriet: Erik Gustaf Geijer var en av dom som medverkade till att slaveriet i Sverige så småningom förbjöds – riksdagsbeslut 1845. Geijer dog 1847 så det var ju för väl att han fick uppleva att Sverige avskaffade slaveriet. Dick Harrison skriver om avskaffandet och nämner Geijers roll i en artikel från förra året här. Jag har bloggat en del om slaveri tidigare. Skriv slaveri i sökrutan högst upp till höger så hittar du inläggen.

Artikeln i dagens DN hittar du här.
Artikeln Italiens tomatslavar i SvD här.