Stackars Anna Maria – igen

Utgrävningarna bland gamla släktpapper och brev har fortsatt. Nu ska det handla igen om min släkting Anna Maria Pettersson, född 1765 i Göteborg – min farfars farmors mor. Hon gifte sig med Lars Rolander som blev framgångsrik grosshandlare i Stockholm. Tillsammans fick dom 11 barn, men bara 5 av dom levde till vuxen ålder. Dom andra dog som spädbarn i kopporna, kikhosta, slag eller ”hjärtsprång”.

Det blev skilsmässa mellan föräldrarna något som inte var så vanligt på den tiden. Yngsta barnet, en pojke, var 6 år då. Oklart vad som hänt. Av handlingarna framgår att Anna Maria dömts till böter två gånger. Hade hon smockat upp sin man? Jag har letat efter domen men inte hittat, hittills i alla fall. Det framgår också att Anna Maria gärna ville fortsätta äktenskapet. Hon lovade ”att söka återgå till ett förhållande hvarigenom hon kunde vinna tillbaka sin mans ömhet”. Men det trodde inte mannen på; han ville skiljas. Skilsmässan gick igenom 1815, och Anna Maria flyttade ut. Hon levde sen till 1830. När hon dör antecknar man ”Vansinnig” i församlingsboken i Sånga, Ekerö kommun. Skrev om detta i inlägget ”Stackars Anna Maria” här.

Vad hände efter skilsmässan? Hade Anna Maria nån kontakt med sina barn sen? Vet inte om det alls fanns några regler på denna tiden när det gäller det vi i dag kallar umgängesrätt, delad vårdnad och sånt. Kanske försvann Anna Maria bara ut i periferin tills hon slutade sina dar som vansinnig i vård hos främmande människor? Men nu hittade jag ett brev som Anna Maria skrev till sin 20-åriga dotter Charlotte 1820. Stavning och punktion är lite konstigt och jag försöker återge texten så bra som möjligt. Jag har inte sett originalet utan bara en avskrift.

Brevet är adresserat till ”Demoiselle Charlotte Rebecca Rolander Stockholm. Bor på Hornsgatan i hörnet av Repslagargatan eller andra hörnhuset från Södermalmstorg” och daterat brevet Tore Sund 23 juni 1820. Anna Maria skriver:
”Min lilla dotter Charlotte. För tvänne dina kärkomna breven tackar jag mucket. Jag hopas du intet är ond på mig för dät jag har hvarit så försumlig at beswara däm. Tack Söta du för dätt beswär du har hawitt mäd min pilis /??? – ska det vara päls?/. Dät är mig en Stor fägnad dät alla sammans har hälsan och mån wäl. Jag beklagar dätt Mathilda har warit så siuk, hon lärer ståt ut swåra plågor. Men Gud ware lof hon nu är frisk. Min flytning blef opskjuten til i början av mars månad. Söta Charlotte ett sådant behof jag har af ett par mösor. Jag har bara en at ömsa mäd. Om du ville wara beskedlig och köpa mig til ett par, kan jag intet begära att di blir sydda af mina flickor. Men om du hade ett mönster att skicka mig äwen skulle jag önska dätt du will köpa mig ett ½ /???otydligt/ bomuls garn till strump /brevet trasigt här/ papa är wäl så god och läger ut päningar på stan långt är Garnboden. Jag undrar huru dät är mäd dän Rocken som mamsäll Dänen /?/ skule sy för mig om hon intet har fått foder änu så kunde hon i stälet göra en klänina så slap jag med foder omkåstnad. Söta Charlotte om du wille bestyra om dät men säg häne att hon intet generar häne. Förlåt att jag beswarar mäd så mycket. Jag innesluter mig i mina barns wänskap och ber om min hälsning till alla sammans. Förbliwer Anna M. Pettersson.”

Några år senare är dottern Charlotte gift och har en liten dotter. När hon är på besök hos sin far i Stockholm skriver hon till sin man i ett brev daterat 1827: ”Jag har en speculation att, om Grahn kommer in dessa dagar har jag lust att följa ut med honom till mamma. På något sätt kan jag väl komma in, det vore bra att ha det gjordt innan du kommer, äfven skall jag denna vecka göra några avskedsvisiter”.

Om besöket hos mamman blev av och vem Grahn var vet jag inte. Kanske nån som hade tillgång till häst och vagn och skulle ut till den trakt där modern bodde då. I vilket fall, blev jag berörd när jag såg dom här två bevisen på att Anna Maria och i varje fall äldsta dottern hade en del kontakt efter skilsmässan.

Slut på gammalt släktgrejs för den här gången.

Stackars Anna Maria

Mina gamla släktingar Lars (bild här) och Anna Maria Rolander skilde sig sommaren 1815. Skilsmässor var inte så vanliga på den tiden, och med några månaders mellanrum fick dom ansöka hos Domkapitlet innan skilsmässan gick igenom efter att ha prövats tre gånger. I protokollet från 11 juli 1815 står det bl.a.: ”… att sedan dessa Makar hvarken genom Presterskapets eller Domkapitlets föreställningar kunnat till enighet återföras, hade hustrun av Verldslig Rätt blifvit såsom vållande till misshälligheterna 2ne gånger till böter fälld…” Vad hustrun gjort för att få böter har jag inte lyckats ta reda på. Men jag gissar att hon varit ur balans ordentligt med tanke på hur det var med henne senare i livet. Skilsmässan gick i varje fall igenom i augusti det året.

Anna Maria var född 1765 i Göteborg. Föräldrar var Anna Stina och Bengt Pettersson, ”visiteur”, dvs tullare. Anna Maria och Lars gifte sig 1794 och kort därefter flyttade dom till Stockholm. Sen föddes det ena barnet efter det andra. Totalt 11 barn fick dom, men 6 dog i späd ålder. Vid tiden för skilsmässan fanns fem kvar: från Charlotta 15 år ner till minstingen Georg Richard 2 år. Hushållet och småsyskonen tog Charlotta hand om i fortsättningen. Familjen hade förstås också tjänstefolk; Lars Rolander var säkert redan då en förmögen man.

Vid förhandlingarna om skilsmässan lovade Lars att lämna stöd till Anna Maria, så det gick kanske ingen nöd på henne. Men hur blev hennes liv blev efter skilsmässan? Hon levde i ytterligare tjugo år. Fick hon träffa sina barn? 1821 flyttar hon från Stockholm till Ekerö och ett par år senare till Sånga. I arkiv från Sånga församling 1826 finns noterat ”vansinnig” och att hon är skild från sin man. 1835 dör Anna Maria 70 år gammal. Hon begravdes på Sånga kyrkogård.

Lustigt det där med gamla släktingar. Jag har flera gånger intresserat mig för Lars Rolander, min farfars farmors far, men hans hustru, som ”försvunnit ut i periferin”, har jag inte tittat alls på förrän nu. Dumt, hon är ju lika mycket släkt med mig som han. Är det det gamla vanliga: ”it’s a man’s world”? Och Lars Rolander – med sin resa till Kanton som tjugoåring med Ostindiska Companiet och alla kinesiska grejer han tog med sig hem – var väl mer spännande förstås. Nåja, nu vet jag i alla fall lite mer om Anna Maria.

Och tack till dig, Björn – för att du hjälpte mig hitta Anna Maria!

Om skilsmässor förr skriver Riksarkivet här.

Den mörka kontinenten

Nyligen har jag läst Karin Johannissons bok ”Den mörka kontinenten: kvinnan, medicinen och fin-de-siècle” (utg. första gången 1994). Boken handlar om synen på kvinnor inom medicin och biologi under det sena 1800-talet och kring sekelskiftet.

Det var tydligen Freud som kallade kvinnan en mörk kontinent, en gåta. Johannisson skriver: ”När tidens manliga författare beskrev de koloniala upptäcktsfärderna in i mörkrets hjärta som framträngandet i en mörk kvinnokropp, beskrev manliga läkare det vetenskapliga inträngandet i kvinnokroppen som expeditioner in i en mörk kontinent”.

”Medicinen blev ett instrument för att definiera kvinnokroppen i de termer samhället krävde. Man valde antingen en modell där kvinnan framställdes som en outvecklad man, eller en ”tvåkroppsmodell” enligt vilken män och kvinnor blev – drivet till sin spets – två skilda arter som nästan inte delade några egenskaper alls.” När matematikern Sonja Kovalesky (Sveriges första kvinnliga professor) dog i Sverige 1891 obducerades hon, och det väckte stor uppståndelse när hennes hjärna ”befanns vara lika ”logiskt” strukturerad som den manliga genomsnittshjärnan”.

Johannisson skriver ”I sekelskifteskulturen var mörker en återkommande metafor för degeneration, kaos, drift, vilde och feminitet (i kontrast till ljus, framsteg, ordning, förnuft, civilisation, maskulinitet).” Och detta i en tid då kvinnorna började höras mer, allt fler ville ut i yrkeslivet, kvinnor kämpade för rösträtt m.m.

Mycket intressant bok och i stora stycken rätt omskakande läsning. Stackars kvinnor. Skönt att den där tiden och sättet att se och behandla kvinnor är länge sen förbi. I alla fall i vår del av världen.

Länstolen

Året är 1943. När på året bilden är tagen vet jag inte, men det är i mina föräldrars första gemensamma bostad, en etta på Gärdet i Stockholm.

Det var ett händelserikt år för mina föräldrar. Dom fick sitt första barn, min syster. Kriget pågick för fullt. Min pappa, som var löjtnant i reserven, var inkallad då och då under hela beredskapen.

På hösten det året fick han i uppdrag att leda röjningen av ett minfält nära norska gränsen i jämtländska fjällen. Minkartan stämde inte, en av minorna låg fel, och min pappa flög i luften. Han blev allvarligt skadad. Resten av sitt liv levde han med protes på ena benet.

Men här sitter han i lugn och ro och pluggar juridik. I förgrunden syns den gamla länstolen, då klädd i ett kraftigt mönstrat tyg i grått, gult och en grön nyans. Det var snyggare i verkligheten än det låter på beskrivningen. I mitt föräldrahem fanns senare också en soffa klädd i samma tyg och några stolar. Stolarna var så kraftigt utsirade i ryggen att dom inte var bekväma att sitta på. Man fick ont i ryggen av dom. Så småningom kläddes soffa och stolar om i en milt gul färg, ett tyg min mormor vävt.

Den gamla länstolen har alltid funnits i mitt liv, eller i närheten av det. Sen länge omklädd i rött, som synes.

Ett mycket tidigt minne är hur jag hemma i Sollefteå, där vi bodde då, snodde en nästan urkramad tub kaviar ute i köket, sprang med den in i vardagsrummet, gömde mig bakom stolen och sög i mig det sista av kaviaren. Jag var tre år.

En tid har länstolen kinesat här. Nu har den åkt ner till sitt nya hem i Skåne hos en av sönerna.

Gustav III och jag

I dag blev det cykeltur till ännu en favoritplats: Gustav III:s paviljong i Haga. Kungen var inte där själv (av lätt insedda skäl) men kanske smög hans ande omkring därinne i dunklet under kristallkronorna och bland dom fina stolarna klädda i randigt. Han undrade kanske vad det var för en tossig människa med håret på ända som stod där utanför och glodde in.
Det är en fin paviljong och den ligger vackert med utsikt ner mot vattnet.
Om jag minns rätt lär vattenståndet i Brunnsviken ha varit en hel del högre på Gustav III:s tid än det är i dag.

Gustav III är nog den av våra kungar som jag vet mest om (trots att jag inte alls vurmar för kungar, utan tvärtom hellre vill ha republik). Kanske beror det helt enkelt på Giuseppe Verdi eftersom ”Maskeradbalen” var en opera som jag såg redan som barn och sen varit på flera gånger därefter.

Det är en konstig tid vi lever i verkligen. På trappan vid paviljongen satt jag och lyssnade via mobilen på presskonferensen med Anders Tegnell och dom andra vid klockan 14. Det är inte nåt man blir glad av direkt. Det fortsätter, och ser en del mörkare ut nu än häromdan, tycker jag. Det är en djupt sorglig tid nu. Men visst, sommaren är i antågande, och många verkar bry sig allt mindre om dom rekommenderade restriktionerna och försiktighetsåtgärderna. Kommer det att straffa sig, tro? Samtidigt tror man att viruset trivs sämre i sommarvärmen. Ska man trots rätt dystra tal och kurvor våga hoppas på att allt långsamt blir bättre?

Nej, jag nynnade inte på ”Maskeradbalen” när jag cyklade hemåt. Det blev istället ”She loves that free fresh wind in her hair…”. Länge sen jag klippte mig.

Gamla hus i Vasastan

Här är en av mina favoritplatser: bänken till vänster. För ett par dar sen när jag var där – och dels ville sitta i solen och läsa en stund, dels fotografera den gamla byggnaden – hade nån satt sig på ”min” plats. Så jag gick vidare och tog några bilder på andra byggnader på det här området i Vasastan i Stockholm. Och sen kom jag ju ihåg att jag redan har en fin bild på just den här platsen. Bilden ovan tog jag i april 2014. Blogginlägget har du här.

Det finns ju inte så gott om äldre hus kvar i Vasastan i Stockholm – byggnader som är ett par hundra år gamla, tänker jag på. Det fina timrade huset är från 1730-talet och var tidigare en s.k. loftbod. En till fin bild på huset finns här. Huset till höger var ursprungligen Valentin Sabbaths utvärdshus men byggdes 1760-61 om till kyrka. Byggnaderna ligger i kvarteret Grötlunken. Trevligt namn, eller hur?

Här ser du kyrkan – det tidigare utvärdshuset – lite bättre. Byggnaden till vänster heter Nicolai-huset och uppfördes 1756 som fattighus. Omkring förra sekelskiftet blev byggnaden ålderdomshem. I dag används huset för olika sociala verksamheter, familjerådgivning m.m. Det här är Katarinahuset. På Wikipedia står det: ”Katarinahuset hör till de äldsta byggnaderna på det historiska Sabbatsbergsområdet och går tillbaka till tiden då det fanns en hälsobrunn på platsen. År 1765 ansökte brunnsgäster hos fattighusdirektionen om ett bekvämare boende än det de dittills hade haft i Valentin Sabbaths före detta värdshus. Ansökan godkändes och ett nytt stort värdshus stod färdigt år 1767.”

Katarinahuset var värdshus för brunnsgäster fram till 1847 då byggnaden först hyrdes ut till sommargäster tills vattnet i hälsobrunnen började bli sämre och mycket av verksamheten försvann. 1865 fungerade Katarinahuset som provisoriskt sjukhus tills Sabbatsbergs sjukhus stod klart 1879. Sen blev byggnaden fattighus. Wikipedia igen: ”I dag (2018) finns i huset bland annat Kafé Katarina, Norrmalms dagliga verksamhet och Svenska byggnadsvårdsföreningen.”

Bilderna tog jag för ett par dar sen. I dag håller mig i absolut helkarantän – går inte ut alls – rätt förskräckt över tråkiga nyheter om den tilltagande smittspridningen här i Stockholm. Usch, dubbel-usch och fy för den lede för Corona/Covid-19!

Mellbomvisan

Musikvalet hos min inneboende musikspelare (i skallen) gör mig ibland lite konfunderad. På senaste tiden har jag haft den gamla balladen ”När Mellbom i krig skulle draga” snurrande i skallen. Så nu måste jag blogga av mig om den.

Louis-Charles

Visans ursprung är franskt. ”Marlbrough s’en va-t-en guerre” kom till under 1700-talet. Det sägs att det var en barnjungfru till Marie Antoinettes lilla son som sjöng den. Pojken hette Louis-Charles. Konstnären som gjorde porträttet till höger hette Alexander Kucharski, målat 1792.

När pojkens pappa Louis XVI blev halshuggen i giljotinen betraktades pojken som Frankrikes kung Louis XVII av rojalisterna. Men då var ju Frankrike republik, och lilla Louis-Charles satt fängslad i den gamla fästningen som låg vid Square du Temple i Paris. Han dog där av tuberkulos vid 10 års ålder 1795. Barnsköterskan lär ha beskyllts för att ha smittat honom. Men tillbaka till visan:

Marlbrough/Mellbom i visan är John Churchill, 1st Duke of Marlborough. Han var med om det mycket blodiga slaget vid Malplaquet 1709 (mellan Frankrike och England under Ludvig XIV:s tid) och sen gick ett rykte om att han dött där. Så var det inte, men det blev ju en visa om honom i alla fall.

Mammas gitarr
Foto:JRH

Dom flesta verserna i den här smått tjatiga visan kan jag utantill, och det kan säkert mina systrar också. Varför är det så? Mamma förstås. Hon lärde oss många såna gamla ballader och visor. Hon sjöng till gitarr eller till piano. Som vanligt, vill du se gitarren större så klicka på bilden.

Min mamma var mycket musikalisk och komponerade visor själv. Andra visor som jag kommer ihåg att hon sjöng för oss barn förutom ”Mellbom-visan” är såna som ”Eskimåvisan” (bloggade om den här),”Grevinnan och trubaduren” (bloggade om den här),”När skönheten kom till byn…” m.fl.

Letade efter den svenska texten till Mellbomvisan på webben och hittade den på en sida. Men jag tycker det är en hel del fel i texten och särskilt ett ställe irriterar mig nästan fånigt mycket… Det är nästan så irriterande att jag inte vill lägga ut länken, men nu gör jag det i alla fall: här. Scrolla ner och titta på vers 10 som handlar om Mellboms begravning: Vad är det för passagerare som förekommer där?! Vad har passagerare med det här att göra?!
Fel fel fel!

Strofen ska börja så här:
”När Mellbom skulle begravas
militamtamta militaliatej
när Mellbom skulle begravas
gick de fyra prestaverande förut…”

Prestavera betyder tjänstgöra som prestav, dvs gå längst fram i en begravningsprocession bärande en florbehängd stav. Även själva staven tror jag kallades prestav. Ok, jag vet, prestaverande är inte ett ord man använder dagligdags direkt, men nog borde den som la ut texten på webben ha fattat att han fått in fel ord där! Gör om, gör rätt.

Särskilt populär hos oss barn var versen som följer efter den där med ”de fyra prestaverande”. Den handlar om vad dom fyra prestaverande bar på i processionen. Där sjunger man bl.a. att en av dom prestaverande bar Mellboms hatt. Men Mamma sjöng frågan så här: ”Bar den andre hans katt?” – fniss fniss! Och så svarar man ”Näää! Den andre bar hans hatt.”

På hästryggen

Upplands regemente, I8, var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1626–1957. Förbandsledningen var förlagd i Uppsala garnison i Uppsala. Det skriver man på Wikipedia. Bilden ovan har jag hittat i mina gömmor. Den är från 1935 och på baksidan står det med blyerts ”Studentkulsprutekompani I8 1935”.

Jag är urusel på militärhistoria…och har aldrig gjort lumpen själv. Vad menas (menades?) med studentkompani? Är det unga män(/kvinnor?) som studerar för en bana inom det militära – som yrkesofficer eller kanske i alla fall inom reserven? Och studentkulsprutekompani – skulle dom rida runt beväpnade med kulsprutor? Eller kanske var det så att ritt ingick i den fysiska träningen.

Namn på personerna har jag inte förutom på nr 4 från vänster av dom sex ryttarna. Det är min pappa och han är 20 år gammal här. Eftersom han bodde i Hälsingland (strax utanför Söderhamn) tror jag mig veta att han gjorde lumpen på I14 i Gävle. Men det här var kanske nån särskild träning han skulle gå på. Vet inte och kan inte fråga honom längre.

Byggnaden i bakgrunden gissar jag är stallet, och mannen som står i mitten framför ryttarna är stallknekten enl notering på baksidan. Undrar om byggnaden finns kvar. Nån som vet?

Älskad saknad

Mera konst… Det här är ett porträtt av Anastasija Ivanovna Trubetskaja, rysk hovdam, furstinna av Moldavien och lantgrevinna av Hessen-Homburg. Porträttet målades 1757, två år efter hennes död. Den svenske konstnären Alexander Roslin, som gjort sig en strålande karriär i Paris, hade aldrig träffat grevinnan men målade ändå porträttet på uppdrag av en djupt sörjande halvbror till grevinnan. Halvbrodern bodde i Paris.

Några foton fanns förstås inte för Roslin att använda och måla av. Gissar att han hade tillgång till ett miniatyrporträtt, såna var ju så populära den där tiden.

Grevinnan var dotter till fältmarskalken furst Ivan Trubetskoj, som togs som krigsfånge av svenskarna efter slaget vid Narva år 1700. Ivan Trubetskoj satt i fångenskap i Sverige (i Stockholm, i Örebro, i Jönköping och på Visingsborg) ända till oktober 1718. Hustrun Aina reste till Sverige 1711 med Anastasija och hennes två syskon och delade sin makes fångenskap tiden ut.

Porträttet finns på National Gallery i Melbourne, och där finns ytterligare något porträtt målat av Roslin. När vi gick runt där i salarna med konst från 1700- och 1800-talet, kändes det lite som en hälsning hemifrån att stöta på Roslin.

Stolpersteine

Häromdan såg jag för första gången en av dom s.k. snubbelstenar som lagts ut i Stockholm. Det var vid Kungsholmstorg 6.

Foto:Okänd. 1905-1920. Stockholms stadsmuseum Foto nummer F45285

Det är ett stort bastant hus byggt 1905-06 som bostadshus. Enl Stadsmuseets byggnadsinventering 1990 hade huset 1905 lägenheter på 7-8 rum och kök samt 5 rum och kök + 2 stora ateljérum. I bottenvåningen låg butiker. Sedan har ombyggnader skett, vindsinredning, kontorisering av bottenvåningen m.m.

Här bodde på 1930-talet en man som hette Holewa med sin familj. Han var jude och kom från Tyskland. 1938 kom hans bror Erich på besök. Då fick han bo hos sin bror och hans familj i huset vid Kungsholmstorg. I augusti 1938 ansökte Erich Holewa om uppehållstillstånd. Han fick avslag på ansökan och tvingades lämna Sverige i september samma år. I augusti 1942 deporterades han till Auschwitz där han mördades.

Snubbelstenarna är ett europeiskt konstprojekt som drivs av den tyske konstnären Gunter Demnig. Hittills har ca 70 000 sådana stenar lagts ner i länder runt om i Europa till minne av offer för Förintelsen.

Jag vet att det var mycket diskussion om det var rätt eller fel att vi i Sverige skulle ha den här typen av minnesmärken efter Förintelsen. Några som kritiserade idén ansåg att snubbelstenar i det neutrala Sverige skulle relativisera förekomsten av snubbelstenar i andra länder – förminska betydelsen av snubbelstenar i andra länder, länder som varit med i kriget.

Jag håller inte med. Om dessa tre stenar på ett par trottoarer i Stockholm leder till att människor stannar upp, tittar och funderar, tänker på den människa vars namn står på stenen och kanske förmedlar till ett barn eller en ung människa vid sin sida något om det som hände strax före och under andra världskriget och om Sveriges roll – så är det väl bra?! Sveriges roll – javisst, på många sätt inte alls nåt att yvas över utan kanske mer skämmas över, men samtidigt också med delar att vara lite stolt över. Inte bara svart eller vitt. Ett samtal om vår historia och om Förintelsen kan uppkomma vid dessa stenar och det är väl värdefullt bara det. Tycker jag.

Läs mer om Erich Holewa här och om snubbelstenarna i Stockholm här.