Salutskröna

När man passerar den här ståtliga byggnaden vid Stockholms inlopp brukar man fnissa lite åt att ett ryskt fartyg på statsbesök sköt salut vid Danvikens dårhus i tron att det var Kungliga slottet. Så korkat av dom! Roligt när nån annan gör bort sig – kanske särskilt ryssar?

Bra historia men troligen fel på några punkter. Byggnaden är inte Danvikens dårhus utan äldreboendet Danvikshem. Händelsen ska ha ägt rum i början av 1920-talet. Enligt vissa ska det inte ha varit ryssar utan italienare som gjorde bort sig genom att avlossa kanonerna när man kom förbi. Enligt en annan variant ska saluten ha gällt den etiopiske kejsaren Haile Selassie på statsbesök, men han kom med tåg så det stämmer inte heller.

Kanske är alltihop en skröna? Eller också måste man börja skjuta i höjd med Danvikshem för att hinna med rätt antal skott osv. Inte vet jag, tycker det låter lite oklart det hela. Hittade några artiklar i DN från 2003 om saken. Läs här (sept 2003) och här (nov 2003).

Fast det är ju roligare med korkade ryssar som skjuter salut för dårhuset…

Oförglömligt

Buzz Aldrin på månen. Bild från NASA.

I dag har tidningarna berättelsen om månlandningen 20 juli 1969. Vi som levde då och såg det på tv tänker nog fortfarande att det var en helt fantastisk världshistorisk händelse. I alla fall känner jag det så.

Detta trots att det i dag har gått 50 år sen den allra första gången, och trots att många fler än Neil Armstrong och Buzz Aldrin gått på månens yta sen dess. 24 personer totalt, tydligen. Tre av dom har gjort det två gånger. Men allra första gången känns förstås mest omtumlande.
Vi som levde då och såg det på tv hade ju varit med om tiden innan. För alla som är födda efteråt känns det nog annorlunda. Kanske inte självklart direkt men som en av många mänskliga bedrifter bland andra?

HD-bild av månens yta i oktober 2008. Togs av japanska rymdsonden Kaguya.
Foto JAXA.

Jag läser artiklarna och i tankarna snubblar jag in på min gamla idol Leonardo da Vinci  (1452-1519) och hans funderingar om rymden, världsalltet och människans plats där.
Il sole no si muove – solen rör sig inte – skrev han bl.a. Och redan Leonardo insåg att månen inte hade eget ljus utan reflekterade solens ljus. ”En person som står på månen skulle se vår jord precis som vi ser månen, och jorden skulle lysa precis som månen lyser för oss” skrev han (min översättning från ett citat i Walter Isaacsons bok om Leonardo da Vinci, som jag har på engelska). Bilden på det lysande jordklotet hämtade jag från svenska rymdstyrelsen här.
Som vanligt: klicka för större bilder.

Gasverket

gasverket_ssmfa050326sGick en vända borta vid Gasverket i Hjorthagen. Bilden ovan hittade jag hos Stockholmskällan. Foto: Göran H. Fredriksson. 1970. Stockholms Stadsmuseum.

I dag är området vid Gasverket en stor byggplats avspärrad med staket och grindar. Men en sån där dörr gick jag förbi i alla fall. Och så bilden av en människa som inte verkade så glad. Svår att fotografera eftersom graffittin fanns innanför stängsel. Det fick bli lite på snedden. Vadan denna sorg och förtvivlan? Slagen, förnedrad…? Man får tänka ut nåt själv. Trump? SD:s framgångar? Världens elände?

_dsc9262_170215_bakadJag vänder ryggen åt den sorgliga bilden och lyfter blicken uppåt istället. Tänk så snygga industribyggnader man kunde bygga på den tiden! Arkitekten är Ferdinand Boberg, förstås.

_dsc9256_170215Nu omdanas hela området. Och man ska inte riva bort gammalt som så ofta annars (Klocktornet på Norra Station t.ex.) utan göra nåt fint av dom gamla tegelbyggnaderna. Många av dom (alla?) verkar få vara kvar. Läs mer på Stockholms stads sida om projektet här.

Uppdatering i mars -17: Har åkt förbi gasverket med buss nu ett par gånger och sett att den sorgliga grafittin är borta. Bortsuddad och överkladdad med nåt annat. Nöjd med att jag hann föreviga bilden, fast den blev lite sned.

Adventspromenad

Full rulle på gator och i affärer i dag i det vackert upplysta Stockholms City. Folk rusar omkring och julshoppar eller vad dom nu gör. I varje fall: mycket folk i farten och stora bärkassar och sånt kånkar dom på. Nån påstod att det är s.k. Black Friday hela helgen (fniss!). Hm, jag tycker det är urfånigt att importera sånt hit. Fast det är ju i och för sig samma med Mors och Fars dag, bara en kommersiell grej. Men det står väl inte på förrän vi börjar fira Thanksgiving också. Eller blir det annorlunda nu när Trump blir president och USA kanske inte längre ska ses som nåt att ta efter? Fan tro’t.

Nåja, det var egentligen inte det jag skulle skriva om utan om min promenad. Jag gav mig nämligen ut på eftermiddagen för att ta en promenad, titta på julbelysningen i stan och leta efter platsen där kaféet Tysta Marie (stavas ibland Tysta Mari) låg för länge sen. Närmare bestämt ville jag veta var kaféet låg i början av 1890-talet då min morfars mor och hennes dotter åt frukost där en sensommardag under ett kort uppehåll i Stockholm på väg från Delsbo hem till Linköping.

Mycket värdefull information fick jag av stockholmskännaren Kerold Klang (Tack, tack!), som bl.a. tipsade mig om korsningen Regeringsgatan och Kocksgränd. Så  i dag knallade jag dit och tittade på nåt som inte finns längre: Regeringsgatan 24. Det var kaféets adress den tid jag är intresserad av. På ena sidan i kvarteret Spektern slutar gatunumret på 26 (till vänster på bilden nedan), och tvärs över Kocksgränd i kvarteret Jakob Större börjar numreringen med 20. Två nummer har försvunnit, man verkar alltså ha numrerat om helt enkelt. För det är inget nytt med just Kocksgränd, den hittar jag på gamla kartor också. Så här ser det ut på platsen i dag:

img_3194_bakad
Jag blev förstås inspirerad att gräva efter mer om Tysta Marie. Hittade bl.a. den här tidningsnotisen, daterad 25 juli 1904. I en annan notis såg jag att Maria Lindström, hon som startade kaféet 1834, dog 1895 omkring 90 år gammal .

tystamarie_ur_kalmar_19040725Där kaféet Tysta Marie låg en trappa upp i ett gammalt hus på 1600-talsgrund ligger i dag en hamburgerrestaurang, dvs hamburgarna är förstås på gatuplanet (se bilden). Dom gamla husen som låg här tidigare revs 1971. Nytt nytt…

Jag ser mig om på platsen och funderar på om det finns en enda byggnad i närheten som min morfars mor kan ha vilat blicken på när hon var där i början på 1890-talet. Jo, minsann, det finns det. Inne på Kocksgränd spanar jag in ett betydligt äldre hus. Den ursprungliga byggnaden uppfördes redan 1764, sen har förstås mycket skett. I dag finns där ett hotell med brasseri. Det ser riktigt fint ut därinne i gränden.

img_3199Oj, nu har jag vältrat mig i stockholmiana. Innan jag slutar ska jag väl ändå lägga till att Tysta Marie fick ytterligare en adress: kaféet flyttade till Tegelbacken, till det gamla 1700-talshus som kallades Kronprinsens stall. Adressen var Vasagatan 2/Jakobsgatan 32. Kaféet drevs på denna plats till 1954. Kronprinsens stall revs 1966. En fin bild från 1950 finns på Wikipedia där man också ser skylten ”Tysta Mari” här.

Händerna på väggen

1024px-SantaCruz-CuevaManos-P2210651b
En vägg i en grotta i Argentina. Handavtrycken har gjorts av människor som levde för omkring 9 000 år sen. I boken ”Sapiens” skriver Yuval Noah Harari om Cueva de las Manos: ”Det ser ut som om dessa för länge sedan döda händer sträcker sig mot oss inifrån grottan. Detta är en av de mest rörande lämningarna från de tidiga jägare-samlarnas värld, men ingen vet vad den betyder.”

Dateringen har man fått fram genom att undersöka resterna av rör gjorda av ben som människorna använde för att spruta på färgen.

Visst är bilden berörande. Fick lust att ”dela” den (som det heter nu för tiden). Blir ju lite omväxling mot ilskna inlägg mot Nobel Center, Odenplan (Stockholms fulaste torg?) m.m. och det kan ju behövas ibland.  Marianocecowski tog bilden 2005, och jag hämtade den från Wikipedias sida om Cueva de las Manos. (Klicka för större bild). Grottan finns med på Unescos världsarvslista: här.

von Döbeln

”Är det ett tal av en, som nalkas döden? Dock, han må svara själv för sina öden. Jag har gjort nog som människa och präst.”

DSC_4541_ed2När jag nån gång går förbi på Johannes Kyrkogård brukar jag stanna och ”heja på” von Döbeln. Och är jag på det humöret kan jag mumla ovanstående rader för dom kan jag utantill. Det är förstås från Fänrik Ståls sägner, Döbeln vid Jutas. Det är när prästen kommit till von Döbelns sjukbädd där fältherren ligger svårt sjuk i hög feber. Men von Döbeln vill inte ha prästen där. ”Driv ut prelaten’, ropar han åt drängen, ‘Och akta dig, om han släpps in härnäst!” Det är efter det som prästen förnärmat säger det där om ”Är det ett tal…”.

von Döbeln har inte tid att ligga i feber, han måste iväg och kriga lite mer. Sen kommer en ung läkare och von Döbeln ber honom om en medicin ”Som gör mig i morgon sjufalt värre, men hjälper mig i dag på mina ben!” Och doktorn sveper i en enda gest ner alla medicinflaskorna från nattygsbordet och säger ungefär att nu ska jag inte hindra er längre med min läkekonst. Och von Döbeln skuttar raskt ur sängen ”fast sviktande och svag: ”Hav tack, min unge vän, en kyss på pannan! Ni har förstått mig ni, som ingen annan; Ni är en man, och så är även jag.” Dom där svulstiga manliga raderna fick jag googla efter, dom kan jag inte utantill.

Min mamma var väldigt duktig på att komma ihåg verser av det här slaget och en del av dom har fastnat hos mig också. ”Vårt ur var tolv och vi följde det, men den ryska klockan var ett.” Eller ”Sandels han satt i Pardala by och åt frukost i allsköns ro”. Det är mest såna korta snuttar jag kan, inte mycket att skryta med. Gamla Sven Duva har vi ju också…

Är det nån som läser gamle Runeberg och Fänrik Ståls sägner längre?

Georg_Carl_von_Döbeln,_teckning_av_Albert_Edelfelt_från_1903Och varför bloggar jag om det här nu då? Hm, ja… inget särskilt skäl. Jag hittade en bild på graven bland mina bildfiler och jag var vid Johannes häromdan. Och så kände jag för att skriva om nånting som är riktigt ordentligt otidsenligt, så omodernt och hopplöst ute att man bara tar sig för pannan (särskilt om man är von Döbeln…). Långt från  gamla tullhus och korttänkta (korkade?) politiker i Stadshuset, kändisskilsmässor, det darriga läget i svensk politik, paret Adelsohn, rasism, åsiktskorridorer och det ena med det andra…

Högst upp på stenen står von Döbelns valspråk: ”Ära. Skyldighet. Wilja.” Tala om otidsenligt!

Nedtill står det ”Striderna vid Porosalmi, Sikajocki, Nycarleby, Lappo och Jutas vittna om hans hjeltemod vid fäderneslandets försvar”.
Teckningen är gjord av Albert Edelfelt.

Hajiga vatten och skurkar

_DSC8116_ed_bl
Detta är vid Cape Schanck, längst ut på Mornington Peninsula, cirka en timmes bilresa sydösterut från Melbourne. Som på bilden i förra inlägget är det här det ”riktiga” havet, inte den stora bukten utanför Melbourne. Åker du söderut från Cape Schanck kommer du så småningom till Tasmanien och fortsätter du förbi blir det först väldigt mycket hav och sen Antarktis.

Enligt sonen, som bor i Melbourne och kan mycket om trakten, såg det ut att vara hajiga vatten här. Vi badade ändå, han och jag. Väldigt försiktigt. Jag höll mig intill klipporna till höger i bilden nedan och lät vågorna skölja över mig. För att klara att alls komma ner i vattnet i dom stora vågorna (som inte ser så stora ut på bilden) och mellan runda halkiga stenar hade jag en stav med mig. Tänkte att kommer det en haj ska den få en stav i skallen… Sonen snorklade en liten stund nära stranden för säkerhets skull och inget farligt hände.

_DSC8118_ed_bl
Fyren, som syns på första bilden, byggdes 1859 och är i dag museum, men det var stängt när vi var där.

Inte långt härifrån finns en bukt som heter Bushrangers Bay. Här hände det grejer på 1850-talet. Henry Bradley, som börjat sin bana som ficktjuv i London, och Patrick O’Connor, en annan brottsling, jobbade efter fängelsestraff på Tasmanien på bondgårdar på ön. Det var menat som en utslussning från fängelset. Men dom rymde efter ett tag, gav sig iväg, begick en massa brott, mord, inbrott m.m. där dom drog fram och tog sig sen ombord på ett fartyg och tvingade kaptenen att föra dom över till den australiensiska kusten vid Mornington Peninsula. Två sjömän tvingades ro dom i land vid bukten som efter denna händelse kallas Bushrangers Bay. Sen fortsatte dom på sin brottsliga bana, sköt ihjäl folk, gjorde inbrott, stal hästar osv. Så småningom lyckades man fånga in dom och den 24 oktober 1853 hängdes dom i Melbourne, bara 40 dar efter det första brott dom begick tillsammans.

Den dag vi var vid Cape Schanck var det drygt 40 grader varmt och att ge sig ut på promenad för att titta på den bukt där skurkarna gått i land var det inte riktigt läge för. Vill du veta mer om skurkarna kan du läsa här.
Som vanligt större bilder om du klickar på dom.