Blond och blåögd

Häromdan skrev Birgitta Rubin i DN om att bilden av svensken som blond och blåögd skapades av det nationalistiska historiemåleriet på 1800-talet och av konstnärer som Carl Larsson, Anders Zorn m.fl. Hon skriver att ”det var först i slutet av 1800-talet som föreställningar om det svenska folket gick från att uttryckas med kläder, seder och bruk, till att knytas till kroppen. En ras. En äkta svensk skulle vara blond, blåögd och ljushyad, helst också reslig och med rak näsa.” Och det var tydligen en helt medveten vridning av svenskbilden mot det blonda, ljusa och blåögda. Rasbiologiska idéer som började komma alltmer under slutet av 1800-talet inverkade också. Även landskapsbilder i måleriet gick från t.ex. mörk skog till ljusare. Läs artikeln – den är intressant. Länk nedan.

Det här med blondhetsidealet gissar jag att August Malmström (1800-talskonstnär, professor vid Konstakademien) nog också bidrog till. Han är väl mest känd för tavlan ”Grindslanten”. När jag pluggade konstvetenskap för länge sen skrev jag en uppsats om honom – inte alls för att han var min favorit utan för att nån skulle jag ju skriva om. Uppsatsen handlade om Malmströms två versioner av ”Bråvallaslaget”. Den ena hänger i Stadshuset har jag för mig. Var den andra är minns jag inte, och inte heller i vilken hög här hemma min gamla uppsats ligger. Men ett trevligt minne har jag från när jag höll på med uppsatsen. Att gräva och leta efter spår är ju roligt: ”Sökandet efter kunskap tillfredsställer hjärnans dopamininnehållande belöningssystem på ett liknande sätt som god mat och dryck, sex och nikotin” skriver Hugo Lagercrantz i boken ”Hjärnbrus”.

Mitt eget grävande och letande om ”Bråvallaslaget” ledde mig till Skansens klädkammare och där hittade jag kläder som en del av Malmströms modeller hade på sig när dom stod modell för tavlan. Hade väl sett nån notering i gamla papper om att möjligheten kanske fanns. Jag minns min förtjusning när jag hittade kläderna, kände igen dom och t.o.m. kunde hålla i dom. Det var väl en dopaminkick kanske. Jag var inte lika vild på att fotografera på den tiden så nån bild blev det inte tyvärr.

Henrik Lagercrantz bok ”Hjärnbrus” kan jag rekommendera förresten. Mycket intressant populärvetenskaplig bok om hjärnans utveckling, om hur barn lär sig språk, vikten av kommunicera och leka med barn (istället för tv,  iPad och sånt), ungdomars hjärna osv. Jag bloggade om Lagercrantz och boken i Hjärnan på spel här.

”Så gick det till när svensken blev blond”, artikel av Birgitta Rubin i DN här.

Hjärnan på spel

Vi var på Akademibokhandeln i dag och hörde presentationer av två böcker som rör hjärnan, barns lärande, användandet av digital teknik och digitala spel, inte minst spelberoendet.

Hugo Lagercrantz, barnläkare, har skrivit boken ”Hjärnbrus”. Jag har inte skaffat boken men funderar på att göra det. Lagercrantz berättade om viktiga forskningsrön om små barns hjärnor i jämförelse med vuxnas och om barns lärande. Jag ska bara nämna några saker av det han sa som fastnade särskilt i min hjärna. Han betonade mycket starkt vikten av att tala mycket med barnet redan från början och att läsa högt för det för att barnet ska utvecklas på bästa sätt, utveckla sitt språk, sitt tänkande m.m. Den kontakten och kommunikationen mellan vuxen och barn kan aldrig nånsin ersättas av att låta barnet titta på tv eller spela spel på datorn eller surfplattan. Stressade föräldrar som kommer hem från jobbet efter att ha hämtat barnet på dagis och väljer att parkera barnet framför tv:n för att själv ha tid att kolla sin mail, facebook och sånt och sen göra middag missar nåt som är väldigt viktigt för barnets utveckling: att en vuxen talar med barnet, att barnet är i centrum för en vuxens uppmärksamhet, samspelet barn-vuxen.

En annan sak som jag fäste mig vid är att det finns forskning som visar att det man läst på papper eller i en bok kommer man ihåg längre än det man läst på datorskärmen eller på sin läsplatta/surfplatta. Lagercrantz talade sig verkligen varm för läsandet av böcker och för att skriva med penna på papper. Läsplattor som ofta delas ut i skolorna numera ska användas som ett hjälpmedel, sa han, inte genomgående för läsande och skrivande. Barn med t.ex. olika typer av funktionsnedsättningar, adhd och liknande kan ha svårt att lära sig att forma bokstäver. Då kan dom börja med att träna att skriva på dator/läsplatta och så blir dom glada när dom kan få fram bokstäver. Sen är det dags att gå över till papper och penna. Så Lagercrantz är inte alls motståndare till den digitala tekniken, det gäller bara att använda den på rätt sätt.

Sen kom Sven Rollenhagen, socionom med inriktning på just datorspelsberoende, och berättade om spel och om vilka faror det finns. Han har skrivit en bok med titeln ”Datorspelsberoende”. Inte heller i fråga om datorspelandet är det bara svart eller vitt. Man kan utveckla vissa talanger genom digitala spel också. Men det är viktigt att föräldrarna styr och verkligen ser till att barnen inte spelar sånt som är alltför avancerat – och alltför våldsamt – för deras ålder. Det finns nåt som heter PEGI, Pan European Game Information, där vuxna kan läsa om spel och titta vad som är bra för en viss ålder och vad inte (länk nedan). Det bör föräldrar och andra som har hand om barn rätta sig efter, sa Rollenhagen. Han talade också om risken för depressioner och social fobi hos dom som sitter inne och spelar timme in och timme ut.

Lagercrantz talade också om hur barn som spelar spel tappar i empati. Att slåss med nån på datorn ger förstås inte samma erfarenheter som att brottas med nån ute på gården eller lekplatsen. Man kan inte känna hur hårt ett slag är bara genom att slåss på datorn. Därmed förstås inte sagt att man ska uppmana barn att slåss på lekplatsen… Men visst är det så att folk numera inte verkar förstå hur verkligen livsfarligt det kan vara för en person som ligger på marken att bli sparkad i huvet. Man har sett scenen i hur många filmer som helst och i filmen kan personen ofta efteråt resa sig, borsta av sig lite och gå iväg. Likadant är det troligen i datorspelen.

Hm, ja det har blivit mycket om hjärnan dessa dagar. Igår kväll var vi på Folkkulturcentrum i Hjorthagen som ordnade boksläpp av ”Hjärnan, flocken och ensamheten” av Gunilla Ladberg. Den köpte vi och det ska bli roligt att läsa den. Gunilla Ladberg, fil.dr i pedagogik, har skrivit många böcker. På senare år har hon intresserat sig för hjärnan. Hon är duktig på att skriva om forskningsresultat på ett bra populärvetenskapligt sätt, och hon levandegör beskrivningarna av forskningsrön med erfarenheter ur sitt eget liv. Jag kan skriva mer om det här när jag läst boken. Kanske. Om jag nu minns det. Fast boken är ju på papper så chansen finns.

Oj, nu blev det så där långt igen. Är väl ”addicted to” min blogg kanske.  Bloggberoende. Men det får allt bli några länkar här också:
Lång artikel på engelska (förstås) i Scientific American om det här med att läsa på surfplatta jämfört med på papper: ”The Reading Brain in the Digital Age: The Science of Paper versus Screens” här.
PEGI, bl.a. om rekommendationer av spel för olika åldrar, klassificering och åldersmärkning m.m.  här.
Mer om Gunilla Ladberg och hennes bok ”Hjärnan, flocken och ensamheten” här.
Lena Andersson hade förresten en artikel i DN i dag om vikten av lugn och ordning i klassrummet och om att ansvaret för att lära sig faktiskt också ligger på eleven. Det är inte bara lärarens ansvar att kunskaperna går in i hjärnan på eleven… Men visst är det fortfarande viktigt med en lärare som kan sitt ämne och som kan entusiasmera eleverna och förklara på ett bra sätt det som dom inte förstår. Artikeln i DN här.

Hot före möjligheter

Peter Wolodarskis artikel ”Sökandet efter problem finns inbyggt i vårt dna” i DN i dag får mig att titta tillbaka i en bok jag läste under sommaren: Daniel Kahnemans ”Tänka snabbt och långsamt”. Wolodarski skriver bl.a.: ”Dåliga’ nyheter tenderar att få större utrymme än ‘bra’, och det är ett problem”.

Intresset för det negativa är inbyggt i oss enligt forskare – det handlar inte bara om att ”det ligger i journalisters dna att söka efter problem och att vara en nagel i ögat på makten” som Wolodarski skriver. Kanske är det så att vi har de nyheter vi vill ha?

”Hjärnan hos människor och andra djur innehåller en mekanism som är ägnad att ge företräde åt dåliga nyheter” skriver Daniel Kahneman i sin bok. Hot prioriteras framför möjligheter i människans hjärna. Orsaken är förstås att det för vår överlevnad har varit viktigt för oss att snabbt upptäcka  t.ex. ett rovdjur som närmar sig. Undersökningar visar att negativa ord som krig eller brott drar till sig uppmärksamheten snabbare än positiva ord som fred eller kärlek. Andra exempel som nämns i boken: ett argt ansikte ”sticker ut” mer i en samling glada ansikten än ett glatt ansikte i en hop arga ansikten. En enda kackerlacka vid en skål med körsbär räcker för att det ska se äckligt ut, men lägger man ett körsbär bredvid en massa kackerlackor gör det inte  kackerlackorna mindre motbjudande.

För ett tag sen hade jag ett inlägg om viktiga böcker, dvs böcker som påverkat mig, och Daniel Kahnemans bok hör absolut dit, en ”ögonöppnare” om det mänskliga tänkandet. Det är en tjock och inte i alla stycken särskilt lättläst bok (särskilt om man som jag inte är så van att tänka klart – ha ha! – om statistik, matematiska modeller och sånt) men boken är väl värd att ”tugga sig igenom”.

Wolodarskis artikel i DN här.