Det blev oktober lite raskt. Men innan dess hann vi vara i Skåne ett par dar. Och visst, ett av mina favoritmotiv därifrån får vara med här igen. Gamla landsvägen till Ängelholm. Har en liknande bild från oktober förra året ”Broar om hösten” här.
Tog bilden igår i trappan från Observatorielunden ner till Odengatan. Byggnaden som skymtar är ett av lamellhusen på Odengatan, ett av de tre annexen till Stadsbiblioteket.
Ja, så nu är det ”hust”och det blir ”murrkt” och man ska sitta inne och läsa ”bucker”. Fast läser gör jag ju hela tiden ändå. Nyligen läste jag ett par novellsamlingar av Alice Munro. Och just nu är det ”Allt jag har lärt mig” av Tara Westover. En skildring av hur det var att växa upp i en mormonfamilj, inte få gå i skolan, aldrig gå till läkare om nån blev sjuk eller skadade sig (man använde istället örter, tinkturer och salvor som mamman blandade), jobba med pappan och bröderna på ett skrotupplag med mera. Hela tiden lita på att Gud skulle fixa allt och att allt som hände gjorde det med Guds uppsåt. Märkligt att hon och dom övriga barnen i familjen alls överlevde sin barndom. Ibland tycker jag det måste vara rätt överdrivna beskrivningar av dom hemskheter som händer. Men kanske var det så gräsligt som hon berättar. Dom var s.k. preppers också, dvs förberedde sig för jordens undergång i samband med millennieskiftet och även efter det. Konstigt att leva så. Som vanligt: det gäller att ha tur när man föds så man inte råkar hamna i en knäpp familj.
Glad höst tillönskas!
Ja, här ligger dom i väntan på att lyftas upp på land. Bilden tagen vid Husarviken vid gårdagens cykeltur till Stora Skuggan. Körde på hemvägen via den ganska nya gång- och cykelbron över Husarviken längst ut. Kanske var det årets sista cykeltur också. Det var rätt kallt. Men men – cykeln får stå lätt tillgänglig ett tag till. Med lite tur kanske det kommer några mildare dagar. Men hösten kom fort det här året, sommaren försvann i ett nafs. Och nu går vi obevekligt mot mörkare tider.
En rad ur en dikt av Dylan Thomas kommer i min skalle:
”Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.”
Det är bara den välkända första raden jag kan utantill. Hela dikten kan du läsa t.ex. här.
Vilken dag det blev med dom fullkomligt förfärliga händelserna i Trollhättan. Jag gav mig ut på en rätt lång promenad trots gråväder och hårda vindar för att försöka gå bort en del av oron i kroppen. Det gick så där… Men det kändes lite bättre ändå att gå bland stora träd i höstfärger, längs vatten och stränder, sitta på en bänk en stund och lyssna till vågskvalp, spana på jättestora Finlands- eller Ålandsfärjor m.m.
Jag hamnade borta vid Waldemarsudde och tittade på Per Hasselbergs skulptur Näckrosen. Det finns också en skulptur med en kvinna som blickar bort i fjärran. Under henne ser det ut som en person försöker ta sig upp. Jag tänkte ett tag att kvinnan har klarat sig bra från syndafloden och nu sitter hon tryggt på en sten och spanar lite lojt bort mot Slussen (ha! hon skulle bara veta vad som är på gång därborta!) och så är det nån annan stackare som försöker ta sig upp. Om det är Hasselberg som gjort den skulpturen också vet jag inte. Och min tolkning med syndafloden är nog inte den rätta.
Även under Näckrosen kommer mansansikten fram på båda sidorna om den liggande unga kvinnan. Ansiktena lär föreställa vattennymfer läser jag nånstans.
Per Hasselberg levde 1850 till 1894. Han dog i sviterna av mångårig diabetes skriver Wikipedia. Då hade han fått en liten dotter tillsammans med modellen för Näckrosen, Signe Larsson. Denna lilla dotter adopterades sedan av konstnären Eva Bonnier som tidigare varit förlovad med Per Hasselberg. Den lilla flickan hette Julia. Jag hittade en sida om Eva Bonnier där man får veta lite om hur det gick för Julia. Ett barnbarn till Julia har kommit in och kommenterat. Text på engelska. Ganska berörande läsning.
Det fanns mer att plåta på min promenad. Nån har vunnit första pris i tävlingen ”Skärgårdens snabbaste båt”, men inte brytt sig om att ta hem priset. Två likadana priser stod på marken borta vid Biskopsudden. Inga små grejer direkt.
Text och bilder av målningar av Eva Bonnier – bl.a. ett porträtt på Julia som flicka – hittade jag alltså på en engelskspråkig sida – Giornale Nuovo – som du kan titta på här.
Nyss skrev jag om en sport som jag inte visste om fanns. Men det visar sig att drakbåtspaddling har funnits ganska länge i Sverige. Inte minst i Malmö tydligen. Läser att det i dag finns tre aktiva klubbar som tränar och tävlar i drakbåt: Malmö kanot klubb, Örnsbergs kanotklubb i Stockholm och Kajakklubben Eskimå i Karlskrona. I tävlingssammanhang kallas sporten ”dragon boat” i stället för drakbåt.
I HongKong ordnas årligen en stor drakbåtsfestival. Nån bild från HongKong har jag inte, men det får bli en till bild från den höstligt vackra Brunnsviken häromdan. Jag tänkte först att dom skulle få paddla åt andra hållet nu, men det blev ingen riktigt bra bild på det.
Wikipedia om drakbåt här.
Promenad längs Brunnsviken i dag i strålande väder. Det hördes kraftiga dunkanden från vattnet. Det var ett gäng roddare/paddlare som tränade till takten av trumslag från fören. Trumslagaren var en flicka med lång blond hästsvans. Det var en följebåt med också där man dels satt och peppade paddlarna med entusiasmerande tillrop, dels fotograferade, tror jag. Jag tror det var 18 stycken som skötte paddlarna och så en kille med styråra i aktern.
Jag borde förstås ha haft zoomen med men det hade jag inte, tyvärr. (Klicka för lite tydligare paddlare).
Det är lustigt med associationer. Jag stod och gjorde mitt morgonkaffe och tänkte på att det är den 15 oktober i dag. Kanske är det höjdpunkten på oktober som sen ska slutta ner mot den stackars månaden november, som många verkar tycka så illa om. Eller slutta och slutta … det kanske är ett alltför deppigt sätt att se det, men i alla fall dök gamla Tegnér upp i min skalle. ”Jag stod på höjden av min levnads branter där vattendragen dela sig och gå” muttrade jag för mig själv, och sen kom jag inte ihåg mera så jag fick vänta med kaffet och gå och googla på gubben.
Det är dikten ”Mjältsjukan” från 1825, en riktigt djupt deppig dikt. Efter en smått solig inledning dyker en ”mjältsjuk svartalf” plötsligt upp och biter sig fast i Esaias Tegnérs hjärta. Allt svartnar som bara sjuttsingen. Sarkastiskt också och som sagt riktigt deppigt. Om människorna skriver han:
”Dig människosläkte, dig bör jag dock prisa,
Guds avbild du, hur träffande, hur sann!
Två lögner har du likväl till att visa,
En heter kvinna och den andra man.
Om tro och ära finns en gammal visa,
Hon sjunges bäst, när man bedrar varann.
Du himlabarn! hos dig det enda sanna
Är kainsmärket, inbränt på din panna.
—
Det går en liklukt genom mänskolivet,
Förgiftar vårens luft och sommarns prakt.”
Men lilla gubben, tänker jag, vad hade hänt dig som gjorde att det kändes så där? Hade du blivit bedragen? Sen läser jag att Tegnér under livets gång ibland drabbades av depressioner eller ”sorg- och svårmodsperioder” som Wikipedia skriver.
Ja, så där kan det bli en morgon i oktober. Men här kom ingen svartalf i alla fall. Kaffet blev gott och solen skiner som sjutton denna 15 oktober.
Inte vill du väl läsa ”Mjältsjukan”? Men vill du det kan du t.ex. titta här.
Och så hittade jag en artikel i Läkartidningen, ”Diktare under psykiatrins lupp”, som handlar om Tegnér, Strindberg och Fröding. Läs den här.
Hägrar har varit med flera gånger i bloggen tidigare – oftast förevigade ute vid Isbladskärret på Djurgården där dom om vårarna bygger och renoverar sina bon högt uppe i träden, lägger och ruvar sina ägg och föder upp sina ungar. Nu gissar jag att dom har flyttat därifrån. Råstasjön brukar dom vara vid vintertid har jag sett hos Björnbild. Men igår träffade jag på ett par vid ett annat 
vatten: Brunnsviken.
Det är nåt med hägrar – nåt speciellt menar jag. Dom är så stora och tysta och på nåt sätt urtidsaktiga. Och så brukar jag se dom bland öarna och skären uppe i Hälsingland också, så dom väcker trevliga minnen.
Hösten känns rätt långt gången nu. På båtklubbarna är dom flesta båtarna upplagda och övertäckta. Lite vemodigt att tänka på att det dröjer så länge tills dom kommer i sjön igen.
Det blev en till bild från Brunnsviken. Hägern råkar faktiskt vara med där också och skymtas till vänster framför vassen. Jag såg den inte där förrän jag tog upp bilden i datorn.
Mitt förra inlägg om hägrarna skrev jag den 4 maj då vi fortfarande hade hela den härliga sommaren framför oss – här. Hägrarna vid Råstasjön i februari hos Björnbild har du här.
Denna fina höstdag blev det en promenad efter Brunnsviken och bort till Bergianska trädgården. Bilden ovan är tagen utanför Edvard Anderssons växthus. Vid kanotklubben som man passerar när man går längs vattnet utåt Bergianska fick jag syn på en kajak av just den modell jag tror att jag vill ha. Så nu går jag i kajaktankar… ha ha! Jag har ju redan en kajak men nu drömmer jag om en som nog passar mig bättre. Och det känns väldigt långt till nästa sommar! ”Hjärtat skall gro av drömmar, annars är hjärtat armt…”
Samma grådisiga och duggregniga väder i dag igen. I ren protest kombinerade jag promenaden med två sjöresor. Ena gången gungades jag (nåja, inte så värst) tillsammans med flera andra fram på böljan den grå på rutten Slussen-Djurgården och bad att få bli avsläppt vid bryggan på Skeppsholmens östra sida. Sen blev det promenad på Skeppsholmen och när jag var nöjd med det gick jag till västra sidan av ön där det finns en annan brygga där färjan kan lägga till. Då handlar det om den nya linjen på rutten Slussen-Fotografiska museet-Skeppsholmens västsida-Slussen (se förra inlägget Till sjöss). På sin väg tillbaka till Slussen från Fotografiska museet tar man upp passagerare där på Skeppsholmens västra sida om man signalerat därifrån med en semafor som finns på bryggan. I dag var det bara jag som klev ombord och jag var helt ensam passagerare på vägen tillbaka till Slussen. Kändes nästan lite lyxigt att dom girade och la till bara för mig.
Killen som kollade SL-kortet sa att den här nya linjen mellan Slussen och Fotografiska går dåligt och han tyckte att den var helt fel lagd. Han tyckte det vore smartare att en linje går rutten Slussen-Djurgården och den andra går rutten Slussen-Fotografiska-Skeppsholmens östsida-Djurgården. Den där andra linjen skulle bli mer av museilinje: Fotografiska, museerna på Skeppsholmen (Moderna, Arkitekturmuseet och Östasiatiska – finns det fler kanske?) och så museerna på Djurgården (Nordiska museet, Biologiska, Nya vin- och spritmuseet, Skansen m.fl.) Ja, det är kanske en bättre idé.
Hör ni det, Waxholmsbolaget? Gör om den där linjen! Lyssna på ”färjekarlen”!
På vägen hem hoppade jag på en buss. Vid hållplatsen efter steg en ung man ombord. Jag såg inte om han visade nåt SL-kort eller så men jag såg honom böja sig fram över förarplatsen och ge chauffören en puss på huvudet. Uppe vid hårfästet nånstans. Det såg rart ut. Dom var nog far och son, gissar jag.
Ja, det var den grådisiga dagen. Vore trevligt med lite sol nån dag. Vi behöver ju suga i oss ljus den här årstiden säger dom som vet. Och nästa söndag ställer vi om till vintertid.
Gabrielles blogg 