Skoj eller kränkning

På en fest vid en studentnation i Lund har några deltagare klätt ut sig till slavar och slavhandlare och tydligen spelat upp en slavauktion.

Låter det roligt? Ett fyndigt studentikost skämt? Nej, faktiskt inte! Det låter mer smaklöst, omdömeslöst – brist på fingertoppskänsla eller hur man nu ska uttrycka det. Helt enkelt ett dåligt skämt. Sånt händer. Man borde inte ha gjort det där, och en god idé kan ju vara att backa och be om ursäkt till dom som känt sig sårade. Men nu betraktas händelsen som kränkande och hets mot folkgrupp – och är polisanmäld. Hm, är inte det att ta i?

Kommer att tänka på rättegången i Belgien om ”Tintin i Kongo” (utgivet första gången 1931). Seriealbumet anses strida mot en lag som förbjuder rasistiska bilder i konstnärliga produkter. Hå hå ja ja…  Och visst är det så att om några känner sig sårade av bilderna så känner dom sig sårade. ”Det här seriealbumet ger en oacceptabel bild av Afrika”, säger den person som stämt förlaget. Jag kan inte låta bli att fundera över om det verkligen finns nån som tror att ”Tintin i Kongo” försöker ge en sann bild av Afrika?

Här i Sverige är kränkningarna närmast del av vår vardag numera… Det har blivit inne att bli kränkt. En elev blir kränkt om läraren ber honom eller henne ta av sig mössan i klassrummet osv… Är det inte David Eberhard som kallat Sverige ”världens kränktaste land” eller nåt sånt?

Vad tycker du förresten om den här bilden? Är den kränkande och rasistisk?

En sån här liten folder får man i Papua Nya Guinea när man besöker sjukvården i landet. Visst är det lite lustigt att man avbildar papuaner på det här sättet på en officiell folder. Men jag ser det som en lite kärleksfull och humoristisk karikatyr av invånarna i PNG. Inte är den elak eller kränkande. Men för all del, jag känner ingen i PNG så egentligen kanske jag inte ska uttala mig om det där. Vem vet, kanske alla där är arga över bilden.

(Större bild om du klickar på den).
Festen i Lund, artikel i SvD här
Tintin i Kongo i DN här. Artikeln är från februari och hur det sen gick vet jag inte.
Necesse est hade ett inlägg om kränkthet i höstas här.

Varm humanism

Igår såg jag en intervju på tv med Hasse Alfredson. Han har blivit en gammal man, fyller 80 senare i år. Berörande att se honom nu. Visst har han en glimt i ögat fortfarande men det verkar också finnas en hel del sorgsenhet och trötthet hos honom. Vemodigt.

Tänk så mycket glädje han – tillsammans med Tage, men även ensam – gett oss under många år. Och inte bara han och Tage, dom var ju flera som höll igång och roade oss som var med på 60-, 70-, 80-talen…som Gösta Ekman talade om i programmet, det var ju både länge dom höll på och mycket dom skapade. Hasse Alfredson, Tage Danielsson, Gösta Ekman och även andra som Birgitta Andersson, Monica Zetterlund, Margareta Krook…  Vi har ju Povel Ramel också för den delen och hela det gäng som han hade omkring sig. Men för att nu gå tillbaka till Hasse Alfredson så var det ju inte alls bara frågan om att roa, att skapa glädje: ”Den enfaldige mördaren” t.ex. är ju ingen rolig film direkt – men bra!

Några olika personer uttalar sig om Hasse Alfredson i programmet och om vad som kännetecknar honom. Jag tror det var Stellan Skarsgård som använde orden ”varm humanism”. Och jag håller med. Kan känna att jag verkligen saknar Hasse och Tage, deras stil, det dom gjorde, det dom stod för. Börjar förstås fundera över vilka underhållare, komiker, skådespelare, estradörer eller vad man nu ska kalla dom som har nåt av det där i dag – varm humanism – allvar, humor och värme utan att vara hård och elak. Finns det nån? Robert Gustafsson är alldeles utmärkt bra som komiker – men värme? Henrik Schyffert? Nä! Kristian Luuk – nä, inte han heller. Jonas Gardell – hm, nä… eller jag vet inte riktigt vad jag tycker om honom. Bland kvinnorna då? Petra Mede – nej, nej verkligen inte! Sissela Kyle däremot tror jag nog kan platsa, hon har den här värmen jag är efter. Annars vet jag inte, men jag kan ju inte påstå att jag har så mycket koll på det där och på vilka som är aktiva nu heller för den delen. Vet du? Vad tycker du?

Apropå Luuk förresten så tog det flera år innan vi började titta på tv-programmet ”På spåret”. Kanske var det mitt gamla vanliga motstånd mot att hänga med på sånt som alla andra snackar om… Men sen såg vi programmet flera gånger med dom gamla parhästarna Oldsberg och Hellberg heter han väl, han som var domare. Nu tycker jag dom här två nya programledarna – Kristian Luuk och Fredrik Lindström – gör programmet väldigt trevligt och mycket bättre än dom andra två som var så populära. Fredrik Lindström har förresten också en del av det Skarsgård kallar varm humanism även om han inte alls håller på med sånt som Hasse Alfredson gjort.

Jaha, det var lite funderingar utifrån ett par tv-program. Slut i rutan!

Länk till intervjun med Hasse Alfredson på svtplay får du här.