Jordan B Peterson säger själv att han väljer sina ord med stor omsorg. ”I choose my words very, very carefully”, sa professorn när han blev intervjuad av den engelska journalisten Cathy Newman på Channel 4 News, en intervju som väckt stor uppmärksamhet (finns på Youtube).
Men ”det blev fel” i Skavlan för nån tid sen. Peterson skulle tala om att i länder där jämlikheten mellan könen är stor ökar skillnaderna i temperament och intressen mellan män och kvinnor. Han såg särskilt stora såna skillnader i personlighet mellan könen i Skandinavien. Men han skulle ha valt ordet preferenser, inte personlighet. Den studie i tidningen Science som han hänvisade till handlar om skillnader i preferenser. Karin Bojs skriver om detta i DN i dag. ”Sex olika preferenser ingick: altruism (oegennytta), tillit, positiv reciprocitet (att vara snäll mot sådana som är snälla mot en), negativ reciprocitet (att bemöta ont med ont), risktagande och tålamod.”
Peterson verkar hävda att jämställdhetspolitiken i Skandinavien driver på könsskillnader i ”personlighet”. Men studien i Science handlar alltså om preferenser och visar inte alls på några orsakssamband, den visar bara att samband finns.
Jordan Peterson är verkligen ett sorts fenomen med sitt enorma genomslag. Verkar väldigt påläst och är mycket verbal, talar med engagemang och intensitet om sånt han åtminstone ger sken av att veta väldigt mycket om. Samtidigt har han många kritiker. DN hade häromdan en stort upplagd artikel med rubriken ”Professorn som älskar att vara hatad”. Hur vet dom det? Fånig rubrik, tycker jag.
Lisa Magnusson skriver också om Peterson i DN i dag, bl.a. om hans referenser till ”humrars hierarki som har noll bäring på människor; det är rent nonsens.” Och så detta att Peterson är så extrem även när det gäller mat. Bara kött. Magnusson tycker att Peterson verkar själv vara i behov av en förälder, ”kanske mest av allt en mor, som kan ge honom ett ordentligt mål mat.”
Ja, vad ska man egentligen tro om denne professor? Om hans budskap är luddiga och delvis felaktiga, gör det ändå nytta för vilsna unga män som fås att ta tag i sina liv på ett bättre sätt? Enligt modellen ”ändamålet helgar medlen”. Hm, jag vet inte…
Karin Bojs artikel i DN här. Lisa Magnussons krönika i DN här.