Hotet mot demokratin

Det har förstås varit mycket skriverier senaste dagarna pga det avskyvärda dådet mot en samlingslokal i Göteborg där judiska ungdomar hade fest. Och så händelsen där folk skanderade mordiska slagord mot judarna på ett torg i Malmö, också det häromdan. Många fler gräsliga exempel på judehat finns tyvärr i dagens Sverige.

Varför ”får” sånt hända i vårt land? Varför tar man inte krafttag mot antisemitismen, oavsett i vilken form den visar sig och oavsett vad den sägs vara ett uttryck för?
Att sprida mer information och utbilda om Förintelsen är ju inte det enda som behövs för att få slut på judehatet. Det sitter djupare än så. ”Tolka aldrig judehatet som ett slags politisk protest” lyder rubriken på en artikel av Svante Weyler där han kallar antisemitismen för ”ett slags intellektuell pest som instrumentaliseras av olika grupper med olika behov vid olika tillfällen.” En sorts förståndspest, tänker jag.

Niklas Orrenius skriver om människor som ”invandrat från länder där antisemitism är mainstream och där tv och tidningar publicerar nidbilder av judar. De politiska och religiösa ledarna angriper ofta judar – i propaganda som även når Sverige.” Och jag läste också en artikel i Expressen av Somar Al Naher från Syrien där antisemitismen är sanktionerad av staten: ”Så hjärntvättas vi syrier att hata judar”, här.

Ola Larsmo citerar Jean-Paul Sartre i en artikel i DN: ”Så länge en jude har att frukta för sitt liv, i Frankrike och i hela världen, kan ingen fransman befinna sig i säkerhet”. Larsmo skriver: ”Byt ut fransman mot svensk. Byt ut jude mot muslim. Tankefigurerna gäller oss alla. Rasismen hotar ditt eget medborgarskap. Därför kräver demokraten nolltolerans mot antisemitism. ” Han avslutar artikeln med (fetstilen är min):
”Ska vi fundera på vilken sorts antisemitism som är värst? Eller ska vi enas om att den hotar dig och mig och alla svenska medborgare?” DN här.

Nåt positivt har ändå skett nyligen. Om det är det enda positiva exemplet vet jag inte, jag hoppas det finns fler. Jag tänker på Amanah, ett unikt judiskt-islamiskt dialogprojekt i Malmö. Skånska Dagbladet skriver att det är ”en nybildad ideell förening på initiativ av församlingsrabbin Moshe-David HaChohen, Judiska församlingen i Malmö, och imamen Salahuddin Barakat från islamakademin och Malmös muslimska nätverk.” Intressant verkligen. Hoppas det kan leda till ökad förståelse mellan grupperna och på sikt en attitydförändring. Helst på kort sikt! Och kanske kan det leda till fler såna dialogprojekt på andra håll i landet. Extra positivt är det väl att projektet startat just i Skåne med tanke på att Skåne ofta omtalas som särskilt rasistiskt, främlingsfientligt och SD-vänligt. Läs mer om dialogprojektet t.ex. i Skånska Dagbladet här och Judiska Församlingen i Malmö här.