Julian Barnes och Sjostakovitj

Den engelska författaren Julian Barnes har blivit lite av favorit hos oss på senare tid. Det började med att jag läste ”Flauberts papegoja” (bloggade om den här) sen blev det några till: ”The only story” och ”The sense of an ending” (påhejad av Aleksandr Sergejevitj som kommenterat många av mina blogginlägg. Tack för det!). Nu har jag just börjat med en novellsamling av Barnes, ”The lemon table”. Bara läst två av elva noveller hittills, men det ser lovande ut. Tycker om hans sätt att skriva.

Sen har jag snappat att Julian Barnes skrivit en bok om den ryske kompositören Dimitrij Sjostakovitj. ”Tidens larm” heter den i svensk översättning. Tipset fick jag via ”Babels bibliotek”, där jag en dag satt vid min dator och botaniserade bland intervjuer med författare. Mycket lämplig sysselsättning när det är kallt eller regnigt eller blåser lite för mycket för att jag ska vilja ge mig ut i kajaken. Och från min plats på verandan har jag ju ändå utsikt över havet, kan hålla koll på tärnor och måsar, skrakar, minkar på stranden, ev segelbåtar och vattenskotrar som drar förbi m.m. Och så skrämma bort stora horder kanadagäss som vill hålla till på stranden. Jag försöker få bort dom genom att springa dit och slå ihop två grytlock. Urdumma fåglar! Dom kommer snabbt tillbaka.

Men boken om Sjostakovitj ska jag nog läsa sen tror jag. Han levde ju i en tid där han var tvungen att navigera försiktigt för att inte bli tagen av säkerhetspolisen. ”Feghetens linje var den enda som löpte rak och oavbruten i hans liv”, nåt sånt skriver Barnes i boken. Och när Jessica Gedin frågar om feghet och mod säger Barnes att han tycker att ”feghet är intressantare än mod”. Han säger att Sjostakovitj använde ironi i sina kompositioner för att visa var han stod i förhållande till makthavare som Lenin, Stalin och Chrusjtjov. Ironin funkade som en sorts ”snorkel för det sunda förnuftet” i den tid Sjostakovitj levde. Klart jag blir nyfiken på boken.

Sjostakovitjs musik har jag inte lyssnat så mycket på. Men ett populärt stycke som nog många hört är hans vals nr 2. En sugande suggestiv komposition, som var med som ledmotiv i filmen ”Eyes wide shut”. Här.

Boktips

Nu har jag läst tre böcker av den brittiske författaren Julian Barnes. Jag började med ”Flauberts papegoja”, som var välskriven, fantasifull och samtidigt rätt speciell. Har inte läst nån sån bok som den tidigare, och den gjorde mig förtjust över författarens frihet att göra precis som han vill. Jag skrev om boken här.

Nu har jag också läst ”The only story” och ”The sense of an ending”. Jag valde att läsa böckerna på engelska eftersom det stod i en recension av den svenska utgåvan av ”The only story” att det var en del missar i översättningen, eller i varje fall en del okänsligheter. Skribenten tyckte man hellre skulle välja originalspråket. Barnes skriver en i stort sett lättläst engelska och när jag stöter på ord jag inte förstår riktigt (även om sammanhanget ofta visar vad förf menar) så slår jag upp ordet i mobilen. Enklare än att bläddra i ett lexikon.

På det sättet läste jag förra vintern/våren den mycket tjocka boken på engelska om ”Leonardo da Vinci”. Jag låg på min vita soffa och läste med mobilen lätt tillgänglig bredvid. Trevligt minne. Jag blev nästan lite förälskad i Leonardo. Inlägget om Leonardo da Vinci och om boken om honom har du här.

I alla fall är jag riktigt glad över att ha hittat en ”ny författare”= en jag inte kände till tidigare. Tycker om alla tre böckerna. ”The only story” och ”The sense of an ending” är lite lika varandra på så sätt att det handlar om en man i 60-årsåldern, som ser tillbaka på sitt liv och funderar över kärlek, närhet till andra, människor som haft betydelse för honom i hans liv.

Jag tycker om Barnes sätt att skriva. Där finns så mycket inlevelse i hur författaren berättar om människor som betytt något för huvudpersonens/berättarens liv. Han skriver om kärlek och vänskap, om hur hans huvudpersoner – Paul i den ena boken, Tony i den andra – ser på det som hänt och händer. Det är inkännande om relationer, mycket känsla, även humor och en hel del vemod – funderingar över livet i dess olika skeden.

Vad vet vi egentligen om andra? Vad kommer vi ihåg – och är det sant eller inte? Var det verkligen så? Överraskningar kan komma när man ser tillbaka och försöker minnas vad som hände, vad man själv gjorde osv. Vad betyder dom val vi gjort i livet? Borde vi, skulle vi, kanske ha valt på ett annat sätt? Eller om det ibland inte ens varit medvetna val utan att man istället bara låtit livet löpa på, hängt med och tagit det som kommer. Lite som att sitta i en båt och låta den driva med vågorna. Och kanske missa chanser, möjligheter som kommer i ens väg. Sånt funderar han på, Paul i ”The only story” och Tony i ”The sense of an ending”. Lätt att bli berörd av handlingen, stämningen och tankarna i dessa böcker.

Under coronatiden hör jag ju till dom som inte ska vara ute och träffa en massa folk. Jag hinner med en hel del läsning – på balkongen i solen, ute i nån vacker park, som jag cyklat till, eller halvliggande i min vita soffa. Fröjdefullt!