Fransk frukost

Hösten efter studenten pluggade jag franska i Tours vid Institut de Touraine. Varje morgon under den hösten åt jag frukost hemma hos Mme Gilet, en kvinna nånstans i åldern 60+ tror jag, som bodde nåt kvarter från mitt hyresrum.

Första gången jag kom dit för att äta frukost frågade hon mig nånting på franska. Jag var inte så bra på språket då än, förstod inte vad hon sa och visste inte hur jag skulle svara. Jag svarade helt enkelt ”Ja tack” på franska.

Varje morgon hällde sedan Mme Gilet upp kaffe åt mig i den skål jag fick att dricka ur. Sedan hällde hon i den heta mjölken och så tog hon en sked och föste ner skinnet i min kaffeskål. Det var det hon hade frågat; hon trodde ju att jag gillade skinnet särskilt. Jag var för ung och blyg och osäker för att längre fram, när jag var bättre på språket, tala om för henne att det egentligen inte var så. Så jag fortsatte att ta emot det där skinnet på mjölken i mitt kaffe varenda morgon. Det var nog även i nån sorts känsla av att straffa mig själv eftersom jag varit dum nog att tacka ja den där första gången. Men jag vande mig ju; så fasligt illa var det ju inte. Vad heter det då? ”La peau sur le lait”, vilket ordagrant betyder huden på mjölken. Dvs i princip samma uttryck som vi har på svenska.

När jag blivit bättre på att tala och förstå franska frågade jag nån gång Mme Gilet om hur det varit i Tours under kriget. Jag minns inte mycket av vad hon berättade utom en sak, och att jag minns det beror på att jag tyckte att det var så märkligt, för att inte säga lite knäppt. Hon berättade hur vackert det var när plan träffade av luftvärnseld eller beskjutna av fiendeflyg singlade ner mot marken och solen speglade sina strålar i det störtande planet. Hon berättade livligt och visade med händerna hur planen singlade neråt. Jag tyckte nog alltid efteråt att Mme Gilet var lite knäpp. Men tänk om det var så att hon valde detta synminne istället för att berätta hemskare krigsminnen för den unga flickan från Söderhamn.  – Sen kan jag nu efteråt tänka att det där med att straffa mig själv var ju rätt knäppt det med.

Hemma har jag ingen typisk fransk morgonkaffe-skål. Så det fick bli dom här cappuccino- och espressokopparna istället. Och den första bilden med cappuccino i koppen tog jag för några år sen på 95:an på Acland street i St Kilda, ett av dom bästa kaffeställena i Melbournetrakten.

95:an

IMG_1365_Aclandstreet1502Om du är i St Kilda, Melbourne, nån gång kan du ta en kaffe på 95:an. Det ligger på Acland Street nr 95. Kaffet där är mycket bra. På bilden skönjer man också bakverk, både på kaffestället och på konditorierna på ömse sidor. Det kan vara enorma skapelser med massor av vispgrädde (usch!), maräng och sånt.

På 95:an kan man slå sig ner och beställa en espresso – en double shot kanske? – eller en cappuccino – ska det vara en short, tall eller grande? – och så sitta där på trottoaren och titta på alla aussisar som strövar förbi. Inte dumt. Bilden tog jag i början av februari.

Kaffesugen?

DSC_4370_pumpa_edI ett skåp i stugan i Hälsingland hittade jag den här gamla hushållsgrejen: en pumpa med näverkorg. I en sån lagade mina morföräldrar och mina föräldrar kaffe på 50-talet.

Om man använde kokkaffe eller bryggmalet kaffe i den vet jag inte, men idén var att hälla malt kaffe i glaskolven, som är rund med ett cylindriskt rör (syns på bilden) och sen hälla kokande vatten på. Sen lutade man kolven, satte lock på cylindern, la på nåt mjukt inuti näverkorgen för att hålla värmen bättre, stängde locket på korgen och lät kaffet dra. Sen kunde man servera kaffet men försiktigt så inte sumpen kom med. Jag har aldrig provat själv, men ungefär så gick det nog till.

Jag visade pumpan för min man men han visste inte vad det var eller vad den var till för. I hans familj hade dom använt nåt som kallades perkolator. Ja ja, det finns – och har funnits – många sätt att göra kaffe på.
Känner du igen pumpan? Har nån i din familj haft en sån?

Mer om stugan i Hälsingland hittar du på Arundo: http://arundoforlag.wordpress.com/

Smörkaffe

När amerikanen Dave Asprey var högt uppe på det heliga snötäckta berget Mount Kailash i Tibet stapplade han stelfrusen in på ett värdshus där han fick en kopp varmt te med rejält med yaksmör i. Det livade upp hans frusna kropp och sinne så till den milda grad att han verkligen började undra över varför effekten blev så stor. Sen har han provat sig fram och kommit på att han ska blanda ordentligt med fett i sitt kaffe varje morgon. Det måste alltså inte vara te med yaksmör (finns väl knappast i mataffärerna i Vasastan i alla fall) utan går bra med en annan blandning. Gör så här säger Dave:
– Brygg 2 koppar svart kaffe gjort av bästa kvalitet bönor.
– Tillsätt 2 matskedar (eller mer, max 80 gram) osaltat smör som ska komma från kossor som ätit gräs, inte sojafoder eller liknande
– Tillsätt 30 gram MCT olja, en specialolja gjord av palm- och kokosolja.  Har du ingen sån där MCT-olja hemma går det förstås att klara sig utan.
– Blanda alltihop i en uppvärmd mixer tills du får ett krämigt skum på ytan.
Drick det här till frukost. Du kommer inte att behöva äta nåt mer än det och kommer att känna dig pigg och alert. Blandningen ger maximal energi, viktminskning och förbättrad hjärnfunktion.

Hm…ska jag prova? Låter lite äckligt tycker jag. Nån som testat?

Kommer förstås att tänka på när Ernie skulle bjuda Effie på middag hemma och skulle laga en exklusiv köttgryta på oxfilé till henne. Han följer ett komplicerat recept med många ingredienser och många olika moment i matlagningen som läses upp i ett matprogram på tv. Medan han lagar grytan tänker han på hur mysigt dom ska ha det tillsammans när dom ska kela i soffan efter middagen. Men det går inte riktigt som han tänkt sig. (Större bild om du klickar på den).

img308_Ernie_editPå sista bilden sitter dom vid matbordet. Ernie ser hålögd och ledsen ut. Effie säger: ”Det smakar hundkäk. Är det inget bra på tv?”