Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kina’

Såg du dokumentären på tv om den kinesiska pianisten Zhu Xiao-Mei häromdan? Mycket bra program. Särskilt för den som gillar klassisk musik på piano. Bachs Goldbergvariationer t.ex.

Dokumentären handlar om Xiao-Mei som flydde från Kina under kulturrevolutionen. Hon bor i Paris nu sen många år, ger konserter runt om i världen och hyllas för sin tolkning av Bachs Goldbergvariationer. Vemodigt att höra henne tala om att hon känt sig som ”en strykrädd hundvalp” och säga att hon är ”en musiker utan självförtroende”. Hon har aldrig trott på sig själv, har alltid känt sig som om hon vore tjänstefolk. Det är en följd av dels Maos kulturrevolution, dels traditionell kinesisk uppfostran, säger hon.

Och jag tänker igen på vilket lotteri det är var och när man föds, i vilken familj, hur samhället ser ut och är organiserat, politik, synen på mänskliga rättigheter, kultur, religion m.m. Zhu Xiao-Mei föddes i Kina 1949. Och det får man nog betrakta som otur. Kulturrevolutionen kom ju under 1960-talet. Kommunistpartiet satte stopp för all konst och kultur, brände böcker, stängde skolor, kastade människor i fängelse eller satte dom arbetsläger, hjärntvättade befolkningen m.m. Så många liv förstörda.

Kommer också att tänka på Jung Changs ”Wild Swans. Three daughters of China”, boken kom 1991, förbjuden i Kina eftersom författaren kritiserar kulturrevolutionen, Mao och även den nuvarande regimen. Inlägg från 2014 här.

Dokumentären om Zhu Xiao-Mei heter ”Bach är bättre än Mao” och finns på SVT Play här (kan ses till 10 juli står det).

Read Full Post »

Tyst diplomati, är det verkligen en bra metod? Det finns anledning att undra över det. Raoul Wallenberg, Dawit Isaak…hur framgångsrikt har det varit? Fler namn finns säkert på den listan. Nu lär jag mig ett nytt: Gui Minhai, svensk medborgare och förläggare, verksam i Hongkong. Fängslad i Kina sedan 280 dagar skriver DN i dag, och svenska regeringen kniper käft.

Det handlar om en svensk medborgare. Precis som med Dawit Isaak.
Hörni, i regeringen: åren går. Sluta tassa! Gör nåt! Agera! Prova andra metoder än tyst diplomati!

Är det kanske ekonomiska intressen som ligger i vägen igen? Pengar mot människoliv?
Artikeln i DN kan du läsa här.

Read Full Post »

”Mao Zedong var lika ond som Hitler och Stalin och orsakade mänskligheten lika mycket skada som de gjorde” skriver Jung Chang i boken ”Wild Swans” som jag läste för ett år sen. Boken var skakande läsning. Jag bloggade om den då också, länk nedan.

I dag står det mycket om Kina i dagens tidningar. Ett-barnspolitiken upphör, alltså lagen från 1979 enligt vilken familjer i de allra flesta fall inte tilläts ha mer än ett barn. Följderna av detta kunde vara fullkomligt förfärliga med sena aborter, foster som lämnades att dö i hinkar på sjukhuset, tvångssteriliseringar, hårda straff m.m. Vilket samhälle det var! Riktigt hur det är i Kina av i dag vet jag ju inte. Men nån längtan att åka dit har jag inte.

När ett-barnspolitiken nu upphör ska man istället ha rätt att ha två barn per familj.

Den kinesiske författaren Yang Jisheng får Stieg Larsson-priset; det skriver man också om i dagens tidningar. Han är verkligen värd stor beundran för att han lyckats ta sig in i välbevakade kommunistiska arkiv, forskat om det som hände under ”Det stora språnget” 1958-62 då mellan 30 och 40 miljoner kineser dog och skrivit en bok om det han fann. Det tog honom tio år att skriva boken ”Gravstenen”, som kom ut i HongKong 2008.
I DN:s artikel står: ”Dekret har utgått från toppen som understrukit att de första 30 åren av Kommunistpartiets styre inte ska kritiseras. Boken har därför blivit känsligare i regimens ögon, och numera kritiseras den offentligt för att vara en skandalbok.” Hm…vilket samhälle det är! Även dagens Kina. Och har man inte Mao Zedongs bild i storformat på Himmelska fridens torg igen?

”Min bok river upp sår i Kinas historia”, artikel om Yang Jisheng och Stieg Larsson-priset i DN här.
Mitt blogginlägg om boken Wild swans, ”Stå det onda emot”, här.
Om ”Det stora språnget” kan du läsa t.ex. hos Forum för levande historia, sidan om brott mot mänskligheten här.

Read Full Post »

Ja, nu ska det bl.a. handla om Kina, som helt klart inte är ett av mina favoritländer. Tror aldrig jag skulle vilja resa dit (i varje fall inte utifrån vad jag vet om landet hittills). Fast det är klart, en hel del kultur och historia finns säkert att ”titta på”, allt har väl inte Mao och De fyras gäng lyckats rasera. Vackra landskap säkert också. Men det kommunistiskt styrda samhället, tystad press, censur, ruttet rättssystem, ett stort antal avrättningar per år och sånt är inte nåt som gör att landet känns lockande direkt, tycker jag.

Har just läst Jung Changs ”Wild Swans. Three daughters of China”, först utkommen 1991, förbjuden i Kina eftersom författaren kritiserar kulturrevolutionen, Mao och även den nuvarande regimen. Den handlar om tre generationer kvinnor och om händelser i Kina från början av 1900-talet till nästan i dag. Jung Chang skrev senare en biografi om Mao tillsammans med sin man, Jon Halliday. Inte så förvånande är den också förbjuden i Kina. Jag har inte läst boken om Mao och tror inte jag gör det heller. Den verkar ha fått rätt blandad kritik – därmed brukar menas att många inte tyckte den var så bra… (obs se även uppdateringen nedan!). Men ”Wild Swans” var i varje fall väldigt intressant, skrämmande och otäck också. Tänk vad man kan få människor att göra! ”Wild Swans” är en historia om hur en regim kan få folk dit man vill – och om hur den här familjen drabbas. Det handlar verkligen om att söndra och härska. Befolkningen kuschas genom att regimen styr med terror. Man skapar skräck och skrämsel, använder sig av angiveri, vänder människor mot varandra, fryser ut, förvisar och begår övergrepp av olika slag, använder tortyr m.m. Och Maos ”Det stora språnget” ledde till en hungersnöd där omfattningen och antalet döda ju är hisnande. Genom boken vet jag betydligt mer om Kina och om Mao än jag visste innan. Och visst: det är sett genom hennes ögon, men jag tror nog det ligger en hel del sanning i det hon berättar och det är ju inte heller bara hon som kommit med berättelser av det här slaget.

Mao har sen liksom klarat sig undan en hel del, han har kanske av många setts som en sorts filosof som kom med tankar som var ”bra för mänskligheten”. Jag minns ju en tid när vänstermänniskor i min närhet viftade med ”Maos lilla röda” som en bok man skulle läsa och ta till sig. Det fanns som en sorts Mao-romantik då. Aningslöst förstås.

I ett efterord till ”Wild Swans” skriver Jung Chang bl.a. om Mao att ”he was as evil as Hitler and Stalin, and did as much damage to mankind as they did. Yet the world knows astonishingly little about him. While those two European despots have been condemned around the world, Mao has achieved the incredible feat of having had his name only mildly dented – far, far unsufficiently compared to his crimes – even though he has beed dead for three decades.”  Och Mao är väl ännu i dag en stor man i Kina, tror jag. En bild av honom lär fortfarande hänga över Tiananmen Square i Beijing efter vad jag läst.

Kina nämns också i en alldeles utmärkt och viktig artikel i DN igår skriven av Henrik Arnstad. Artikeln handlar om hotet mot demokratin, om hur demokratin urholkas, om hur länder som kallar sig demokratiska inte står upp för dessa värden längre på samma sätt som tidigare, och spelrum lämnas till andra krafter att komma fram. Det kan gå fort utför om vi inte är vaksamma på vad som händer och ”står det onda emot”.

Och tänk, kanske blir allt ju faktiskt så mycket enklare för en regim om man skippar det här med demokrati? Arnstad citerar Brad Adams, exekutiv chef på Human Rights Watch i London (citat från 2007): ”Kina försöker säga till demokratierna och världen att ’vår samhällsmodell är bättre än er – titta, vi kan ha fantastisk ekonomisk utveckling utan demokrati! Vem behöver röran med fria val, civilsamhälle och fri press? Vi gör så här istället.’ Detta system är extremt tilltalande för autokrater och diktatorer jorden runt. Och det måste utmanas!”

På söndag är det 25 år sen muren i Berlin föll. För en tid sen hade DN en artikel om människors minnen av att leva i ett samhälle kontrollerat av Stasi. Där handlade det ju också om urholkning av människovärdet, övergrepp, angiveri, om hur man spred rykten och vände människor mot varandra. Jag tänkte på Kina under Mao när jag läste artikeln. Du kan läsa den här.
”Wild Swans” finns översatt, den publicerades på svenska första gången 1992 och sen som pocket i nyutgåva nu i år. Jag hittade en artikel om Jung Chang och hennes böcker i DN från 2006. Hon var på besök på bokmässan då. Artikeln är här.
Läs Henrik Arnstads artikel i DN! Du har den här.
(Rubriken till det här inlägget är del av ett citat från Vilhelm Moberg som står med i Arnstads artikel).

Uppdatering samma dag:
Jag har varit slarvig! Måste kommentera det jag skrev ovan om Jung Changs och hennes makes bok om Mao – alltså att den fått en del dålig kritik. Jag hittade en artikel på svenska om boken där skribenten kallade författarna för klåpare eller nåt liknande. Jag ”köpte det” – först efteråt sedan jag publicerat inlägget såg jag att artikeln var signerad Åsa Linderborg! Hm…det säger väl en del. Hon hör kanske till dom som fortfarande har Mao som något av en husgud? Så, som sagt, det var slarvigt av mig. I alla fall hittade jag sen en artikel i Expressen skriven av Ingvar Oja, DN:s korrespondent i Kina under 70-talet, där han skriver om hur boken om Mao bemötts av recensenter. Artikeln är från 2006. Du har den här.
Den som vill fördjupa sig ytterligare om Mao-boken kan läsa i The Guardian, t.ex.  här.

Read Full Post »

Ja, nu är det 25 år sen massakern 3-4 juni 1989 på eller vid Himmelska Fridens Torg i Peking. Både DN och SvD skriver om det och visar också den välkända bilden av den lille mannen som stoppar dom stora stridsvagnarna genom att ställa sig framför dom med sina matkassar i händerna. En välkänd bild i väst, men inte alls där det hände.

himmelskafridenstorg1Ett sånt stort land, ett land med så mycket människor och så mycket intressant historia och kultur – och natur säkert också.

Sorg, ilska, vemod, frustration….det är för hemskt att det är som det är i Kina (nåja, inte bara där förstås, vi har ju t.ex. Nordkorea också, men nu handlar det om Kina). När  kommer det kinesiska folket att få ett bättre friare liv? När kan landet gå från kommunism och diktatur till demokrati?

Har just läst Kjell Albin Abrahamsons bok om kommunismen förresten – ”Låt mig få städa klart”. Han skriver bl.a. om historielösheten, om hur kommunismen lockar människor som aningslöst tror på budskapet i ideologin och som inte bryr sig om att sätta sig in i vad kommunismen egentligen innebär och vad kommunistiska regimer lett till i världen. Det finns som en sorts romantik omkring kommunismen. Abrahamson skriver: ”Den överslätande svenska inställningen till kommunismens brott är obegriplig, liksom att det fortfarande finns de som kallar sig kommunister. I vårt land finns ett stort intresse för nazism men inte för kommunism. Att värna nazismens offer men inte kommunismens är halvtidshumanism. Ett barn som dog av hunger och kyla i Gulag är inte mindre värt än barnet som eldades upp i Auschwitz ugnar. Förhörsmetoderna och tortyrinstrumenten i nazistiska fängelser skiljer sig inte från de kommunistiska.”

Abrahamsons bok är ”en passionerad appell mot alla sorters kommunism”, skrev Erik Helmersson (DN 3 april). Jag  tycker boken var lärorik läsning. En engagerad ibland rätt tillspetsad text, han bangar inte för att ”fläska på” en del i sina omdömen om svenska kommunister, och det är väl det som ger intrycket av appell. Abrahamson går igenom olika svenska ledare för partiet som ju haft lite olika namn genom åren – Sveriges Kommunistiska Parti, Vänsterpartiet Kommunisterna och Vänsterpartiet. Här finns förstås Sven Linderot, Hilding Hagberg, CH Hermansson, Lars Werner, Gudrun Schyman, Lars Ohly och Jonas Sjöstedt.

Kommunismen och dom illdåd som utförts av kommunistiska regimer har ”kommit lätt undan” jämfört med nazismen, menar Abrahamson. Och det har han nog alldeles rätt i.

Här länkar till några artiklar, det har ju varit rätt många såna dom senaste dagarna: DNSvD
DN om Abrahamsons bok här.
Noterar förresten att tidningarna nu skriver Peking igen och inte Beijing som verkade vara det som gällde ett tag.

Read Full Post »

Det verkar vara ännu en härlig vårdag. Blå himmel, strålande sol, temperaturen på väg uppåt. Ändå kan en sån här förmiddag en stor del av all världens elände liksom falla över mig. Beror det på filmen vi såg igår kväll? Beror det på artikeln i DN i dag om våren i Peking för 25 år sen? Beror det på Niklas Orrenius alldeles utmärkta artikelserie ”Drömmen om Sverige” i DN om Syrien och flyktingarna? Tanken på dom många som lever sina liv ofria känns ibland som en stor stor sorg som jag har svårt att hålla ifrån mig. Hade det också funnits en artikel i nån av dagens tidningar om hur folket i Nordkorea har det hade det förstås varit ännu värre. Ja ja, det finns ju att ta av…

Filmen vi såg igår kväll heter ”A touch of sin” och handlar om människor i Kina av i dag. ”…en bittert blodig kommentar till senare års enorma utveckling i Kina” som recensenten i SvD skriver. Filmen har förbjudits i Kina. Filmen följer några olika människor nästan som en kinesisk Shortcuts, berättelserna bygger på autentiska fall tydligen. Hemsk film. Glad blir man inte.

Och på det läser jag alltså morgonen efter Johan Lagerkvists artikel i DN om hur det kinesiska kommunistpartiet för första gången utmanades av folket vid demonstrationerna på Himmelska fridens torg 1989. Det började natten till 20 april. Läs artikeln, den är välskriven och riktigt spännande läsning (länk nedan). Fast vi vet ju hur det gick. Folkrörelsen slutade i ”blod och tårar i och med militärens massaker natten till den 4 juni” som det står i artikeln. Och sen har man ägnat sig åt att sopa över det som hände och genomföra ”en raffinerad utradering av händelserna från det gemensamma minnet”, skriver Lagerkvist.

Och jag tänker på reaktionerna i kommentarerna på min blogg när jag skrev om det då stundande OS i Beijing och eventuell bojkott av invigningen av spelen. Jag tyckte illa om att man skulle förlägga ett OS i Kina. Delvis fick jag anledning att omvärdera det: kanske var det ändå på vissa sätt bra för det kinesiska folket att Kina fick arrangera ett OS. Jag fick en del arga kommentarer om mina åsikter. Dom var av typen: jag visste inget om Kina, kinesiska folket är inte förtryckt, det är inte nån djupt avskydd regim, kineserna älskar sin regering, det är inte nån blodig diktatur, den bild av mänskliga rättigheter i Kina som ges av Human Rights Watch och Amnesty är snedvriden osv.

Apropå kommunism har jag beställt Kjell Albin Abrahamsons nyligen utkomna bok om kommunismen ””Låt mig få städa klart! – om kommunister, kryptokommunister och antikommunister”. Har inte fått den än, men tror att det blir intressant läsning. Städa klart… jo jo. Det är ju sånt partier håller på med. SD städar på av alla krafter men att städa bort partiets nazistiska historia går ju inte. Och hur välstädat är det hos Vänsterpartiet? Nej, usch, jag ska inte ge mig in på det där nu. Kanske skriver om det när jag läst Abrahamsons bok istället.

Solen skiner, och kanske har jag skrivit av mig en del av den akuta sorgen över hur det står till på många håll i världen med det här trista blogginlägget. Dags att gå ut i det fina påskdagsvädret. Eller kanske ta cykeln?

”Så förändrades vår värld av våren i Peking för 25 år sedan”, artikel i DN här.
Niklas Orrenius artikelserie i DN nämnde jag bara kort ovan. Senaste artikeln har du här.
”A touch of sin”, länkar till recensioner i olika tidningar, SvD m.fl. , hittar du här.
Vill du läsa arga kommentarer om vad jag skrev om Kina i samband med OS 2008 kan du använda sökrutan upptill till höger och t.ex. söka på OS-invigning.

Read Full Post »