Pinsamt på 1700-talet

Carl Gustav Pilo: Drottning Sofia Magdalena. NM 4888

Urim och Tummim, vet du vad det är för några? Helt obekanta för mig tills jag stötte på dom när jag var inne på dom avslutande delarna av Klas Östergrens ”Två pistoler”.

En i stora delar fantastisk bok. Min beundran för Östergrens förmåga, stil- och språkkänsla – ren virtuositet med språket – går upp många grader här. Han kan verkligen variera sitt sätt att skriva på! Han målar fram personerna – kungen, drottningen, änkedrottningen, hovdamerna och Munck själv förstås – på ett fantastiskt språk, lite stramt, omständligt och gammaldags, som ger en doft av 1700-tal utan att alls vara 1700-talssvenska. Fast ibland är det lite snårigt och inte helt lättläst. Författaren markerar t.ex. inte dialoger med s.k. pratminus eller citationstecken. Varför han valt att göra så vet jag inte. Nåt stilgrepp är det väl.

Det är hovstallmästare Munck som berättar. Efter mordet på Gustav III blev Munck landsförvisad av hertig Karl, Gustav III:s bror och då t.f. kung. Nu vistas Munck som gammal och alltmer orkeslös i Toscana. Till sin hjälp har han en svensk allt-i-allo som tar hand om honom och gärna lyssnar på honom när han berättar sina minnen.

Här finns berättelsen om hur äktenskapet mellan Gustav III och drottning Sofia Magdalena äntligen skulle fullbordas efter många år av totalt främlingskap. Kungen ville ju ha en tronföljare. Att läsa om hur det gick till känns närmast pinsamt. Men här finns också humor. När kungen äntligen hamnar i säng med drottningen är han minst sagt tafatt. Efter ett misslyckat försök säger han till Munck: ”Jag hittar lättare i Neapel”. Munck måste handgripligen hjälpa honom och drottningen. Och det blir ett barn. Men det blir också många otrevliga följder som illasinnade rykten, en massa fake news och djup osämja mellan kungen och hans mamma änkedrottningen.

Jag minns att jag läst om den här historien tidigare. För många år sen när man gav Verdis ”Maskeradbalen” i Göran Genteles fantastiska uppsättning på Stockholmsoperan såg vi den flera gånger. Vi satt alltid på dom billigaste platserna, studentpris på 3:e raden. Ett särskilt intresse för Gustav III vaknade. Och nån gång den där tiden läste jag en bok om Gustav III som jag tror var skriven av Beth Hennings, historiker. Där fanns historien om Munck med. Jag tyckte det var lika pinsamt då som nu i Östergrens bok.

Mot slutet skriver Östergren om det här att alls ge sig på och försöka skriva om en person som levde för 200 år sen. Han skriver att ”det är ingen större skillnad, i anständighet, mellan charlatanen som stod på en kyrkogård vid midnatt med en benknota i ena handen och sade sig kapabel att frammana ett andeväsen, och den författare som sitter hemma på kammaren mitt på dagen och beskriver själslivet hos en person som varit död i tvåhundra år”. Och Östergren fortsätter: ”Eller de andebesvärjare som satt vid levande ljus och under Urims och Tummims inflytande önskade se vad bröderna giöra på jorden, om de fördriva tiden i svalg och fråsseri, driva otuckt, spela….” osv. Är det en författares ursäkt om att han kanske tagit sig för stora friheter och lagt in tolkningar i kungens själsliv som det egentligen inte fanns fog för?

Urim och Tummim är från Gamla Testamentet och handlar tydligen om små föremål, ett par stenar eller stavar, som användes för att avgöra en fråga och visa på guds vilja. Föremålen kan ha legat nånstans i översteprästens skrud. Svenska Wikipedia förklarar kortfattat här, engelska Wikipedia betydligt längre här.

Tidsresa

Jag har alltid läst mycket, och nu den här tiden med mycket vara-hemma-vistelse blir det ännu mer. Har just läst en bok av Klas Östergren och funderar på att sätta igång med ”Renegater”, hans senaste, om ett tag. Nu har jag läst ”I en skog av sumak”, en roman om några skolungdomar i Stockholm på 70-talet. Dom är inne mot slutet av sin skoltid. Kenneth heter huvudpersonen och berättelsen sker i jag-form. Det är mycket tidsanda i skildringen. Och en hel del igenkännande även om bokens Kenneth är yngre än jag var på tidigt 70-tal.

En ny kille har just börjat i klassen, en kille som är annorlunda på flera sätt. Beter sig annorlunda, klär sig annorlunda. Är lite av en gåta. På en buss på väg hem till förorten från city råkar Kenneth höra en tjej i klassen i samtal med sin mamma säga ”Jag tycker om Buddhas eldspredikan”, något som hon hört om från den här nya killen, som hon är fascinerad av. Han hade inför hela klassen talat om Buddha. Flickans mamma tittar smått imponerad på sin dotter.

Flickan ser inte att Kenneth är med på bussen. Han tycker det är lite pinsamt och dumt att hon sa så där. Han går t.o.m. av en hållplats tidigare för att inte riskera att stöta ihop med henne och göra henne generad. Sen står det:
”Samtidigt blev jag på ett märkligt sätt medveten om att jag en dag skulle kunna ändra mig, få en annan uppfattning, mindre dömande, kanske rentav positiv, både till spridandet av informationen i sig men även till sådana exempel på skamlöshet eller åtminstone ”inlåning av tankegods” som hon gjort sig skyldig till. Det behövde inte nödvändigtvis tyda på osjälvständighet eller brist på fantasi. Det kunde lika gärna vittna om den styrka som finns i öppenhet och uppriktigt intresse. Ett bland många uttryck för tillgivenhet.”

Så där skriver han, Klas Östergren. Och jag tycker om det. Vilken bra författare han är när man kan smaka på stycken och ord som det här! ”I en skog av sumak” kom 2017. Så där är det genom hela boken: Kenneth funderar över det som händer och han funderar över sig själv och andra, det är antydningar, det knappt gripbara, känslor, blickar, vad man sagt, vad man inte sa, vad man kanske kunnat göra annorlunda, hur man förändras.

Ett citat av Paul McCartney inleder boken:
”And if I say I really knew you well
what would your answer be.
If you were here today.”