Meddelanden (8)

Kanske kan man se meddelandet ovan som lite uppmuntran i dessa tider med det alltmer överskuggande klimathotet hängande över oss. Världens viktigaste fråga, ja det är det förstås. Tiden håller på att rinna ut för att få stopp på utförsbacken och åstadkomma hållbara villkor för livet på jorden. Insikten om detta börjar väl långsamt sjunka in hos många – hos andra inte alls.

Hur ska man själv hantera det? Dra ner på flygresandet, äta mer vegetariskt, åka kollektivt istället för att ta bilen, sopsortera, lämna så mycket som möjligt till återvinning i stället för att slänga, rösta på rätt parti, dra ner på konsumtionen osv… Suck. Inte är det så alldeles lätt att hålla hoppet och modet uppe. Och samtidigt översköljs vi ju av uppmaningar om att handla mer, köpa, köpa, köpa. Black Friday blev Black weekend och kanske t.o.m. Black week. Usch för såna amerikanska påfund! Varför ska Sverige alltid apa efter USA? Rätt vad det är ska vi väl börja fira Thanksgiving och äta kalkon med släkten en torsdag i november.
– Hm…börjar känna mig som en riktig gnällkäring nu. Vi får ta ett meddelande till istället:

Dom här två meddelandena sitter på ett staket mitt emot Östermalms IP. Meddelanden har jag haft med många gånger tidigare i bloggen, därav numret i rubriken. En av mina favoriter – som dock inte fick ordet Meddelande i rubriken – är ett verk av Michael Richter. Inlägget ”I skogsbrynet” har du här.

Paddla mot undergång?

Det var en av dom där riktigt heta dagarna under den här sommaren. Mycket jobb blev inte gjort i stugan på ön. Jag satt mest och läste i skuggan. Men just den där dagen gav jag mig ändå efter viss tvekan ut på en paddeltur i kajaken. Det var sent på eftermiddagen då, och solen stod inte längre så högt på himlen.

Jag paddlade mot sydost, mot gattet som leder ut mot öppet hav. Men innan jag kom dit tog jag av västerut mellan öarna, och turen gick in över en stor fjärd. Solen flödade från en molnfri himmel och jag paddlade i riktning rakt mot den. Vattnet glittrade så det var närmast smärtsamt att se det. Solglasögon och bredbrättad hatt hade jag men det hjälpte inte mycket.

Det blev en underlig tur där på fjärden. Det var ju mitt i sommaren och säkert fanns människor lite här och var i sina sommarstugor längs stränderna. Men jag hörde inte en människa, och jag såg inte en människa. Solen, dom kraftiga reflexerna och glittret i vågorna bländade mig. Det  kändes som om hela luften sprakade av det starka solljuset. Det lilla jag alls kunde skönja av av öarna omkring mig såg mörkt, tomt och övergivet ut.

Det blev sällsamt och omtumlande otäckt faktiskt. Känslan av att paddla i en övergiven värld mot en sol som inte alls kändes som en livgivande kraft utan tvärtom dödsbringande och farlig.  Död och undergång – solen som förgörare och utplånare av allt liv. Lars von Triers Melancholia m.fl. dystra katastroftankar kom där jag paddlade på så snabbt som möjligt för att nå skugga längre fram. Och visst, det blev bättre när jag nådde det smala gattet mellan två av öarna. Solen stod då så lågt att skogen gav mig skugga över vattnet.

Den där paddelturen stannade verkligen i minnet, och jag kom att tänka på den när jag läste en artikel i DN häromdan. ”Livet i förnekelsens tid” hette artikeln i papperstidningen, på webben är rubriken ”Vi är på väg upp mot temperaturer som saknar slutstation”. Skribenten är Andreas Malm, författare och fil dr i humanekologi. I Sverige har vi ”ett stort parti som ungefär varannan gång det uttalar sig i frågan förnekar klimatvetenskapens ABC” skriver Malm. Det är förstås SD han menar, ”det öppna förnekandets parti”.  Åkesson lär ju ha sagt: ”Jag har inte sett någon forskare som har sagt att det varma vädret vi har haft beror på klimatförändringarna.” Hm… vad fattar han, den mannen? Han är vår Trump verkligen. Förnekar fakta så det osar om det.  Och får han frågor om ditt och datt så vet han ofta inte, är inte insatt i just den frågan osv.

Malm skriver om vad som var den gångna mandatperiodens verkliga problem: ”det var inte flyktingar som suddade ut vår fjällvärlds främsta ikon. Det var inte 2015 års asylsökande som brände ned släktgårdar. Det är inte invandringen som driver jordbruket till sammanbrottets rand och målar över den vänliga grönskans rika dräkt med en färgskala från den egyptiska öknen.” Malm konstaterar: SD drivs inte av kärlek till Sverige utan av hat mot muslimer och andra icke-vita.

Så efter detta långa inlägg om en paddeltur en dag när sommarn var som hetast landar jag förstås i det kommande valet. Oroligt. Särskilt skrämmer det mig att så många stöder SD.
Vänd den högerpopulistiska trenden och rösta inte på SD vad du gör!

PS 1) Nej, jag hade inte nån kamera med mig i kajaken. Bilden på solen är från ett annat tillfälle.
PS 2) Bild nr 2 ”Var femte svensk…osv” har jag klippt från Facebooksidan för ”Sverigedemokraterna ut ur riksdagen”.

Bloggtips: fästingar

Usch för fästingar! Landhöjning och klimatförändringar har ändrat mycket i den del av landet där jag helst är sommartid: Södra Norrlands kustland. Inte fick vi fästingar när vi var barn, hundarna fick ibland, men inte vi. Nu är det annorlunda. Fästingarna går på både människor och djur. Rådjur ser man på ön ibland, det förekom inte när jag var barn. En och annan älg, men inga rådjur. Och rådjuren för med sig fästingar. The times they are a changin´…

Intressant med det forskningsprojekt som Statens veterinärmedicinska anstalt bedriver om fästingar från norr om Dalälven. Skicka in dina fästingar till SVA. Läs ”Räddningen?” på min andra blogg här.

Ruggigt om Runitkupolen

”Svarta sjöfåglar cirklar högt ovanför den enorma betongkupolen som välver sig upp ur trassliga gröna växter bara ett par steg från stranden där Stilla Havets vågor sköljer in. Konstruktionen, som är halvt begravd i sand, ser ut som ett kraschlandat UFO.”

Läste du om Runitkupolen i DN i går? Den finns på Enewetak-atollen på Marshallöarna i Stilla Havet. Här förvaras atomsopor från USA:s provsprängningar under kalla kriget. Cirka 100.000 kubikmeter atomsopor ligger där. Domen byggdes 1979. Den skulle hålla i 12 000 år sa man. Nu håller den på att spricka och undermineras av förändrade havsströmmar.

Artikeln i DN handlade om Right Livelihood-pristagarna Tony de Brum, utrikesminister på Marshallöarna, och Sheila Watt-Cloutier, talesperson för Kanadas inuiter, som också hotas av följderna av klimatförändringarna.

Men dom där 12 000 åren som Runitkupolen skulle hålla – vad säger det om oss människor? Om vårt övermod? Och om alla dom som fortfarande talar sig varma för den moderna och påstått så miljövänliga kärnkraften? Hur är det med deras övermod? Hur är det med avfallet från modern kärnkraft? Är det nåt kärnkraftskramarna väljer att sopa under mattan – eller under sanden, kanske?

DN:s artikel om Right Livelihood-pristagarna här.
Citatet i början är min översättning av inledningen på en artikel i The Guardian. Titta på den lilla film (mindre än 1½ minut) som ligger på The Guardian här.