Det blev 1 maj

En ganska sval och molnig 1 maj. Inte läge att sitta ute och läsa. Tog en promenad i mina kvarter och fångade en välkänd utsikt från Observatoriekullen. Lustigt nog såg jag flera grupper av människor som hade picknick på gräset, trots det inte direkt varma vädret. Påminde lite om hur det brukar se ut i St Kilda Botanical Gardens (strax utanför Melbourne) där det ofta sitter folk lite överallt på gräset och har picknick.

En bit härifrån, vid Norra Bantorget, pågick tydligen demonstration mot coronarestriktionerna. Jag märkte inte av det annat än genom ljudet från sirenerna på polisbilar som nog var på väg dit. Tänker att dom som demonstrerar är idioter och korkskallar som håller på så där. Inte minst nu när det ändå finns ett hopp om bättre tider för oss allihop.

I övrigt läser jag Karl Ove Knausgård. Har alldeles nyligen läst ut hans senaste bok, ”Morgonstjärnan”, en fantastisk läsupplevelse. Nu läser jag en av hans årstidsböcker: ”Sommaren”. Iakttagelser, dagboksanteckningar varvat med långa avsnitt av funderingar. Tankeväckande och fängslande.

Nånstans i ”Sommaren” har han ett långt sånt där avsnitt med funderingar och skriver bl.a. : ”Alla problem uppstår i relation till andra människor och om man minimerar relationerna till andra minimerar man också problemen. Men eftersom människan i grunden är en social varelse och går under utan kontakt med andra kan relationerna inte bara klippas av, de måste ersättas med något annat, och få saker ersätter närvaron av andra människor på ett mer tillfredsställande sätt än skrivande, samtidigt som det ursäktar det antisociala beteendet, för alla vet att en som skriver har stort behov av att vara ensam.”

Tänkvärt. Kan det vara så att vi haft färre problem under det gångna året genom att vi tvingats vara mindre sociala? Alla dess restriktioner och regler om hur vi skulle bete oss för att ”flatten the curve”. Bära mask, tvätta händerna, hålla avstånd, undvika att åka kollektivt osv. ”Social distansering” – det var det vi skulle hålla på med.

Och så när det gäller Knausgård inställningen till skrivandet som en verkligt ovärderlig del i hans liv. Det verkar smälla högre än det mesta annat. I nån av delarna av Min kamp (minns inte vilken) skriver han om ett tillfälle då han kände hur omvälvande och starkt det var att han lyckats fånga något i skrift så det kändes helt sant för honom (han skrev inte vad det handlade om). Och det verkar slå det mesta han varit med om. Jag förstod det nog inte riktigt. Och jag minns att när jag läste det där för ett par år sen tänkte jag att för mig har funnits händelser i livet som helt klart gjort starkare intryck än det skrivna ordet. Till exempel när jag födde mina barn. Även andra tillfällen där det gällt liv och död har varit mycket starkare för mig än upplevelser i skrivandet. Men nåja, så är jag ju ingen författare som Knausgård. Och så är det ju ”skillnad på olika”, som dom sa i Hälsingland.

Även i Vasastan

Nere i Kungsan blommar körsbärsträden. Men så långt behöver jag inte gå. Även här i Vasastan finns det träd som blommar. Mer än halva april har gått. Som vanligt rullar den här månaden på alldeles för snabbt. Sen när vi är inne i maj ramlar vi liksom raskt in i sommaren och sen… Ja, du vet.

Jag läser förresten Knausgårds årstidsböcker nu, skrivna först till hans ofödda dotter (familjens fjärde barn), sen till flickan som mycket liten. Jag bryr mig inte om ordningen. Läste nog ”Om hösten” när den kom 2015 och nu har jag läst ”Om våren” och håller på med ”Om vintern”. Intressant fängslande läsning som det ju brukar vara med Knausgård. Han varvar texter om saker, företeelser, väder och vind och människor med funderingar om livet och om lite ditt och datt. Aldrig tråkigt. Men ganska långsam läsning är det. Eftertänksam.

Kanske hinner jag med ”Om sommaren” också innan jag kan lägga rabarber på ”Morgonstjärnan”, den senast utkomna av Knausgårds böcker. Boken är upptagen just nu, och med sina 666 sidor tar den ju ett tag att läsa. Knausgård läser man ju inte fort, som sagt.

Den första bok jag läste av Knausgård var ”En tid för allt”, tjock bok även den. En märklig historia med bibliska berättelser som verkar utspela sig i Norge. Väldigt fascinerande. Bloggade lite om den i inlägget Allt lefvande förgås här (2009). Om jag minns rätt börjar den med ett långt avsnitt om änglar.

Sen läste jag ”Min kamp” 1-6. Jag läser Knausgård med viss urskillnad får man nog säga: I en av delarna av ”Min kamp” finns en lång analys av en dikt av Celan. Mödosam läsning, tyckte jag, och jag skummade nog igenom avsnittet. Ett annat avsnitt handlade om Hitler, som jag tyckte nästan kändes stötande. Gillade det inte. Det blev en del diskussion sen om just den här texten om Hitler. Vissa hävdade att det var lysande litteratur men att det var stora brister i källkritiken.

Ser nu att jag gjorde ett längre inlägg om Knausgård våren 2014 när jag höll på med ”Min kamp” 6. Inlägget Läsa i balans finns här.

Vikten av olydnad

Artikel i dag i DN om folkmordens psykologi. En utgångspunkt är folkmorden i Rwanda,  några böcker om folkmordet och om vad i samhälleliga och mänskliga processer som kan resultera i folkmord. Kanske är det inga nyheter som förs fram här, men jag tycker artikeln var intressant läsning.

”Ju rigidare ett samhälle är desto större är risken. Med färre accepterade livsstilar, livsåskådningar och politiska uppfattningar ökar risken för nedvärdering av andra människor” står det bl.a. och jag tänker på Sverigedemokraterna och dom värderingar som det partiet står för. Där är det ju svensk livsstil som gäller, svensk kultur, svenska värden osv. Apropå det finns en artikel i SvD om svenskheten och om att uppfattningen att svenskar är blonda och blåögda var nåt som skapades på 1800-talet av bl.a. Carl Larsson och Anders Zorn. Intressant artikel det också. Länk nedan.

Men åter till artikeln om folkmord och om vad som kan få människor att begå onda handlingar. Män som fått order om att delta i folkmordet i Rwanda – och också gjort det – talar  i en bok med intervjuer om att det ”handlar om gemenskap, om tillfredsställelse i att göra ett jobb väl och om rädsla att frysas ut, men också om blind lydnad”. Freds- och konfliktforskaren Theogene Bangwanubusa menar enligt artikeln att ”mönstret av lydnad var detsamma i Rwanda som i Tyskland före andra världskriget. Barn fostrades i familjen till absolut underkastelse och kunde bli ivägkörda från hemmet om de var olydiga.
Om olydnad inte existerar som ett alternativ i ens tankevärld är motståndskraften mot illegitima order från myndigheter eller andra ledare utraderad.”

Intressant. Och jag tänker på hur barn ”uppfostras” (gillar inte ens ordet) och på hur viktigt det är att föräldrar och andra som finns kring barnet låter barnet utvecklas utan att kuschas och ”tämjas” för att bli lydigt, ordentligt, städat och alltid göra som föräldrarna vill. För några år sen verkade det populärt med råd från s.k supernannies om att man skulle använda skamvrå eller skampall eller sånt igen – även bland svenska föräldrar. Hur det är i dag vet jag inte. Jag hoppas det är borta helt. Nåja, stor fråga det där. Det gäller förstås att hitta en balans. Lärare t.ex. ska självklart kunna stoppa en elev som busar och bråkar så i klassrummet att han eller hon förstör för andra elever.

På sidan Längre texter (se flik ovan) finns en pdf-fil med rubriken ”Emotionell utveckling viktigare än att lyda mamma och pappa” som jag skrivit med utgångspunkt från boken ”Parenting for a peaceful world” av Robin Grille, australiensisk psykolog och psykoterapeut. Han för fram tanken att alla världens föräldrar och alla människor som överhuvudtaget har med barn att göra skulle kunna medverka till att göra hela världen till en fredligare plats genom att behandla barnen så att deras emotionella utveckling främjas istället för att tvinga dom till lydnad på olika sätt. Hm…här far tankarna iväg igen och jag kommer att tänka på det malaysiska par som nyligen dömdes till fängelse för att dom under sin tid som anställda vid malaysiska ambassaden i Sverige misshandlat sina barn. Synd om barnen men bra med domen, tycker jag. Kanske kan det leda till eftertanke i Malaysien och på sikt leda till bättre villkor för malaysiska barn som växer upp där.

Jag håller förresten på med Knausgårds ”Min kamp” 6, sista delen i serien, och har just läst ett långt avsnitt om Hitler. Jag visste ju att det fanns med i boken och har nog känt lite bävan inför att läsa det. Kändes liksom otrevligt att Knausgård ville syssla med Hitler så där. Och kanske kände jag viss oro för att det skulle finnas nåt nazianstruket i skrivningarna eller att läsningen skulle leda till ett tyck-synd-om och nån sorts förståelse för Hitler – och därmed ett uns av förlåtelse kanske. Men så var det inte. Avsnittet handlar om Hitlers uppväxt och ungdom, alltså innan han kom in i politiken. Vilket svårt liv han hade! Och hur udda och asocial han verkade redan som ung. Hård uppfostran fick han genom en far som mästrade honom och ville betvinga honom i val av skola m.m. och hans mor var allvarlig och ledsen. Det är väldigt ingående och detaljerat och med många citat ur ”Mein Kampf”. Och jag vet betydligt mer om Hitler nu än innan, men nån förlåtelse är det inte tal om.

Ytterligare en aspekt som tas upp i artikeln om folkmorden är den mänskliga hjärnan och att människor ofta rättar sina åsikter efter sitt handlande istället för tvärtom. ”Det vi gjort bedömer vår hjärna som ett riktigt handlande. Kort sagt: om vi får i uppgift att göra något som går emot vår moral så är chansen betydligt större att vi ändrar vår moral med uppgiften än att vi följer vår moral och låter bli. Nio av tio av Hatzfelds i informanter hatade inte tutsier innan massakrerna började men de dödade ändå.
Först efter att vi behandlat andra människor illa börjar vi att se ner på dem – som ett rättfärdigande – och det som innan upplevdes som fel känns nu rätt.”

Jean Hatzfeld är författare till boken ”Machete season. The killers in Rwanda speak”.

Oj, det blev långt det här. Länkar till artiklarna kommer nu:

DN ”Så ser sanningen ut om folkmordets mekanismer” här.
SvD ”Blåögt blonda feberdrömmar” här.

Läsa i balans

Jag brukar läsa en stund när jag gått och lagt mig på kvällen. Just nu håller jag på med Min kamp, del 6, den avslutande delen i Karl Ove Knausgårds mäktiga verk. Den här boken är tjockast av alla i serien –  1 120 sidor. Jag måste använda en viss teknik för att alls kunna läsa den liggande i sängen: jag ligger på rygg och balanserar boken i vänster hand, har armbågen vilande mot sängen och underarmen rakt upp. Sen bläddrar jag med höger hand och kan också parera när boken riskerar att dundra ner på mig. Kanske är det här den tjockaste bok jag läst nån gång. Just nu kommer jag i alla fall inte på nån tjockare.

Innehållet då? Ja, jag håller med den kritiker i tidningen The New Yorker som sa ”even when I was bored, I was interested”. Delvis jobbigt är det, helt klart. Men det är nåt väldigt speciellt han har skrivit, Knausgård. Jag har aldrig läst nåt liknande (utom dom 5 första delarna då förstås!). Knausgård beskriver sitt vardagsliv och hågkomster i detalj tillsammans med sin stora ångest och vånda över skrivandet och så kommer då och då mycket utförliga utvikningar och djupdykningar i olika ämnen. Då kan han hålla på sida upp och sida ner, och det är inte alltid särskilt lätt läsning, tycker jag i alla fall. Häromdan läste jag nåt som väl närmast är som en essä för sig själv i boken och som handlar om namn och betydelsen av namn. Inte rent bokstavligt, alltså inte att t.ex. Josef – dagens namn – tydligen betyder ”Herren ska föröka” eller nåt liknande utan istället om vad det innebär att människor i det verkliga livet har namn och vad det betyder att personer i litteraturen har namn. Det går inte att förklara kort här hur han menar, läs boken så förstår du – eller också inte!

Just nu läser jag hans analys av en dikt av Paul Celan. En märklig dikt – konstig skulle jag nog säga, men jag är ju ingen riktigt van diktläsare heller, och Celan har jag aldrig läst nåt av överhuvudtaget. Knausgård går igenom dikten ord för ord och rad för rad och funderar, analyserar, diskuterar och associerar. Det blir en lång lång utläggning. Samtidigt som det är intressant och känns som en utmaning att hänga med och försöka förstå resonemanget är det rätt mödosamt och jag måste läsa långsamt. Och boken börjar kännas allt tyngre och tyngre att balansera i sängen. Då lägger jag av och sover i stället. Och så sätter jag igång igen med pigga armmuskler och förhoppningsvis någorlunda pigg skalle nästa kväll. Och det finns en förväntansfull glädje i att gå och lägga sig: ”vad roligt, nu får jag läsa Knausgård igen!” Och visst, det händer att jag sitter i soffan med boken i knäet också, betydligt lättare än balansövningen i sängen. Inte minst såna här vädermässigt riktigt bedrövliga dagar (snöblask och blöt snögröt överallt – vackert att titta på men inte att röra sig i) kan det vara skönt att fly undan med Knausgård i soffan.

Knausgård letar efter verkligheten, det är den han vill skriva om jag förstår honom rätt. Han har sagt att han känt obehag vid tanken på att skriva en ”vanlig” roman om påhittade personer i en påhittad handling, han letade efter verkligheten, nån sorts sanning och det var därför han drog igång det här projektet. Han har ju tidigare skrivit annat som inte är så här självbekännande och detaljerat utforskande och dokumentärt. T.ex. romanen en ”En tid för allt” – också en fantastisk bok – som jag bloggat om en gång tidigare i inlägget Allt lefvande förgås.

Framför mig nånstans i Min kamp 6 ska också finnas ett långt avsnitt – ett par hundra sidor tror jag – som handlar om Hitler. Hm, jag undrar vad jag ska tycka om det… Nåja, vi får se. Kanske skriver jag om det längre fram. Men det dröjer nog för det går inte fort att läsa Knausgård. I alla fall inte för mig.

Knausgård året efter

För ett litet tag sen sände svt en hel timme om Karl Ove Knausgård och hans Min kamp, utgiven i 6 delar. Dvs den 6:e boken har hittills kommit ut i Norge och kommer väl på svenska senare i år. Programmet heter Knausgård – Året efter Min kamp. Vi spelade in programmet och nu har jag sett det. Passade bra en sån här vitgrå lördagsförmiddag.

Ett mycket bra program, det var faktiskt länge sen jag såg nåt så bra på tv. Den här typen av person-, skådespelar- eller författarpresentationer görs ofta i nån sorts oerhört irriterande (tycker jag) amerikansk snuttifieringsstil, som om man som tittare inte förväntas kunna se på nåt som går i lugn takt. Istället låter man person A säga nåt, klipper snabbt av det och klipper in person B, kör lite klipp från nån film och så nya avklippta snuttar av folk som säger nåt om den person det handlar om osv. Inte nånsin får man följa ett resonemang eller se en person tänka efter innan han eller hon säger nåt. Så icke detta program om och med Knausgård.

Det var en hel timme i lugn takt och med vackra bilder. Vi får se Karl Ove Knausgård i sin skrivarstuga eller jobbande i trädgården, i samtal med sin hustru eller sin mamma, på bokpresentation i New York och andra ställen, på återbesök där han bodde som barn med mera. Han berättar om hur det var att skriva böckerna och hur det varit efteråt. Väldigt intressant och mycket berörande, tycker jag. Jag har ju också läst Knausgårds fem första böcker i serien och fascinerats av dom och då är det förstås intressant att höra honom tala om sitt skrivande.

Den första bok jag läste av Knausgård var inte alls i bokserien Min kamp utan En tid för allt, som var den andra bok han gav ut, tror jag. Den har jag nämnt tidigare i bloggen i inlägget Allt lefvande förgås.

SVT play här.

Folkmordet i Armenien

Filmen ”Tillbaka till Ararat” såg vi på Folkets Bio då när den kom i slutet av 1980-talet. En vacker och förstås mycket upprörande film om folkmordet på armenier 1915-16. Nu påminns jag om den när jag läser en artikel i SvD i dag. Den 24 april är utsett till minnesdag för folkmordet. ”Åren 1915–16 dödades mellan 800 000 och 1,5 miljoner människor (det råder osäkerhet om de exakta siffrorna) i det sönderfallande Osmanska riket. Huvudsakligen riktades våldet mot armenier, men även andra kristna som assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker mördades dessa år”, skriver Anders Q Björkman i artikeln i SvD.

Att det var ett folkmord har slagits fast av många länder: Tyskland, Frankrike, Grekland, Argentina, Schweiz, Litauen, Italien, Kanada, Belgien, Polen, Nederländerna och Uruguay och 2010 även av den svenska riksdagen. Europaparlamentet och FN har officiellt konstaterat att det var ett folkmord. Men i Turkiet är det fortfarande straffbart att kalla det som hände för folkmord.

Jag ser att min gamla idol den franske sångaren Charles Aznavour – själv av armeniskt ursprung och Armeniens ambassadör i Schweiz där han tydligen bor numera –  tackade Sarkozi för att franska nationalförsamlingen i december antog lagförslaget att göra förnekande av folkmordet straffbart (se artikel här). I januari i år antog franska senaten lagen (en artikel här). Aznavour har i många år arbetat för det armenska folket och för att göra dess historia känd.

Artikeln i SvD hittar du här.

Ararat är ett bergsmassiv i östra Turkiet – ”ibland kallat Västarmenien,  som angränsar till Iran och provinsen Ararat i Armenien. Den högsta toppen är 5 137 meter” står det i Wikipedia. Enligt Bibeln ska det ha varit på detta berg som Noaks ark körde på grund. Karl Ove Knausgård har en ganska fantastisk beskrivning om syndafloden och Noaks ark i boken ”En tid för allt”. Se inlägget Allt lefvande förgås.

Musik och skrivande

Karl Ove Knausgårds ”Min kamp, 2” håller jag på med, och nu vill jag dela med mig av en passus som stannat i tankarna. Karl Ove har blivit pappa till den lilla flickan Vanja. Dom är hemma alla tre. Flickans mamma, Linda, ska amma den lilla inne i sovrummet, och Karl Ove är i vardagsrummet. Han sätter på en cd med musik och plötsligt blir han väldigt berörd. Musiken går rakt in i honom. Så här står det:

”Känslorna rusade till och innan jag visste ordet av stod jag där blank i ögonen. Det var i sådana ögonblick det gick upp för mig hur lite jag faktiskt kände i vanliga fall, hur avtrubbad jag hade blivit. När jag var arton var jag full av sådana känslor hela tiden, världen hade en starkare inverkan, och det var därför jag ville skriva, det var den enda orsaken, jag ville röra vid det som musiken rörde vid.” Och lite längre fram: ”Vad var det Rilke skrev? Att musiken lyfte honom ut ur honom själv och aldrig lade tillbaka honom där den funnit honom, utan djupare, någon annanstans i det ofullbordade?”

Det där om orsaken till att han vill skriva och ”jag ville röra vid det som musiken rörde vid” var det jag fastnade lite extra för, men det om Rilke är också bra. Jag vet inte mycket om Rilke egentligen, har bara läst nån enstaka dikt. Och så minns jag att han varit i Ronda, Spanien, och att det finns en minnestavla över det nånstans i utkanten av stan eller på väg till den.

Skrivandet är så oerhört viktigt för Knausgård. Han skriver på ett ställe i ”Min kamp, 2” att i två avsnitt av den roman han höll på med (”En tid för allt” bör det ha varit om jag minns rätt) nådde han högre än vad han trodde var möjligt och att det var två av dom  bästa ögonblicken i hela hans liv. ”Den lycka som det fyllde mig med, och den känsla av oövervinnelighet som det gav mig, har jag letat efter sedan dess utan att finna den.” Fascinerande, eller hur? Och samtidigt inte helt lätt att sätta sig in att det kan vara så för nån. Att skrivandet kan vara så starkt – så starkt berörande att det ”överglänser” allt annat. Hm, och just vilka avsnitt det var, berättar han förstås inte.

Hörde du Knausgård i radio igår morse förresten? Det var i ett program som handlade om ärlighet. Det är verkligen nåt han kan tala om. I Min kamp-böckerna skriver han ju väldigt öppet om andra människor i sitt liv. Ärlighet och hänsynslöshet kan ligga väldigt nära varandra – nåt sånt sa han i programmet. Men när han skriver om andra tänker han alltid att han ska kunna se personen i ögonen efteråt.
Ja, detta om Knausgård. ”En tid för allt” skrev jag om i inlägget Allt lefvande förgås häromåret.