Unika bilder

Trots förbudet mot att dokumentera inifrån lägret Auschwitz-Birkenau tar två SS-män foton där i maj 1944. Bilderna klistrar dom in i ett album och skriver prydliga bildtexter till varje bild.

Albumet hittades av en tidigare fånge i Auschwitz när hon svårt sjuk flyttats till ett annat läger. Hon hittade det av en slump i en låda och såg att albumet innehöll bilder av henne själv, hennes familj och andra hon kände. Alla i hennes familj hade dödats i lägret. Hon behöll albumet, och mot slutet av sitt liv donerade hon det till Yad Vashem, The World Holocaust Remembrance Center i Jerusalem.

Dom flesta bilderna är på offren, judarna. Det är dom enda bilder som tagits inne i lägret. DN skrev om utställningen när den öppnade i januari: ”Ansiktena är oftast vända mot fotografen. Blicken riktad in i kameran. Rakryggat forskande. Avvaktande. Ovetande om sitt öde. Men ur bilderna tycks alla sammanbitna ansiktens undertryckta tystnad strömma som ett dån.”

IMG_2374_600
Utöver bilder på offren, judarna, finns även några bilder på män och kvinnor som jobbade i lägret, SS-män och annan personal, som festar, spelar dragspel och är glada. Det vänder sig i magen på mig när jag ser dom.

Utställningen ”Albumet från Auschwitz” pågår på Judiska museet i Stockholm fram till 28 augusti 2016. Där berättas även historien om hur albumet hittades.
Det är en bra och förstås väldigt berörande utställning. Se den!
Judiska museet här. Artikeln i DN från i januari 2016 här.
Om Lilly Jacob, hon som hittade albumet, på engelska här.

Primo Levi

Andra världskrigets slut har ju nyligen uppmärksammats i media eftersom det i början av maj gått 70 år sen dess. Även i Sverige var ju alla förstås glada när kriget äntligen var över. Mina föräldrar var med där i glädjeyran på Kungsgatan i Stockholm. Det är roligt att tänka på att dom var det. Själv fanns jag inte än. Nån måste ha passat min storasyster, eller också var hon med i barnvagn kanske?

På sistone har jag läst om Primo Levis bok ”Är detta en människa?” Varför jag fick för mig att läsa om den vet jag inte riktigt. Jag behöver ju inte övertygas om sanningshalten i berättelserna om det som hände och om hemskheterna i koncentrationslägren. Kanske beror önskan att läsa om boken på dom strömningar som finns i dag, rasismen, nyfascismen, främlingsfientligheten, framgångarna för SD m.m. Jag vet att SD inte är nazister men deras rötter är ju nazistiska. Och det finns fortfarande människor som inte tror att Förintelsen ägde rum. För egen del har jag läst mycket om detta – och även för många år sen sett Claude Lanzmanns film ”Shoah” – och nu kände jag för att läsa om Primo Levis bok.

Det var en upplevelse att läsa den igen. Kan verkligen rekommendera boken. Primo Levi började skriva den i lägret – ett underläger till Auschwitz – men kunde ju inte ta med sig nåt därifrån. Han var 24 år gammal och var cirka ett år i detta läger. Han skrev boken snabbt efter befrielsen. Den är skriven på ett märkligt lugnt sätt eller hur jag nu ska uttrycka det. Det är fruktansvärt hemska saker han berättar om men han gör det lågmält utan stora åthävor, sakligt kanske man skulle säga.

Den utgåva jag läste kom ut 2013 med förord av Göran Rosenberg och innehåller tre delar: ”Är detta en människa?”, ”Fristen” och ”De förlorade och de räddade”. Tidigare har jag bara läst ”Är detta en människa?”

”Fristen” är skriven på ett annat sätt. Den berättar om hur Levi tillsammans med andra frigivna fångar försöker ta sig tillbaka till Italien. Gränserna är stängda, och det blir en lång resa i kringelikrok in i Sovjet. Det tar upp emot ett år innan Levi är hemma i Turin igen. Boken är full av fantastiska bilder av människor och platser. Och i den här boken glimtar Levis humor fram också. Man kan faktiskt småle under läsningen ibland. Varför kallar han boken ”Fristen”? Jo, det handlar om just det: en frist mellan tillvaron i lägret och det normala livet som han sen skulle återvända till. ”De förlorade och de räddade”, den tredje boken i samlingen, är Levis sista och skrevs 1986. Levi gör i den boken en analys av fenomenet koncentrationsläger och funderar över riskerna att historien ska upprepa sig. Också mycket bra och tänkvärd läsning.

Läs Primo Levi!

Elisabeth Åsbrink, författare och journalist, som skriver så bra (läser alltid hennes artiklar och gillar dom) skrev om Primo Levi och boken när samlingsvolymen kom ut 2013. Läs hennes artikel i DN här.
Åsbrink skriver ju böcker också. Kan passa på att rekommendera hennes bok ”Och i Wienerwald står träden kvar”. Läs den också! –  Slut på boktips för i dag.
PS
”Shoah”, Lanzmanns dokumentärfilm om Förintelsen visades på Folkets bio på Vegagatan nån gång mot slutet av 1980-talet.  9 timmar film uppdelat på 2 gånger.

Vittne från Nordkorea

Såg du artikeln om Shin Dong Hyuks historia i DN i dag? Skakande läsning. Född i ett nordkoreanskt fångläger och uppvuxen där under fruktansvärda förhållanden. Det här är nu, tänker jag när jag läser artikeln, det här sker nu, dom här fånglägren finns i dag 2013.  Det är en fruktansvärd historia han berättar. Det han vittnar om påminner mycket om nazisternas koncentrationsläger. Men den här unga killen är född i ett läger och upplevde tydligen aldrig nån riktig omsorg eller närhet med sin mamma och bror. Tvärtom konkurrerade man om den mat som fanns. När mamman och brodern planerade att fly angav han dom för vakterna. Sen han var liten hade han blivit lärd att det var så han skulle göra. Han är förstås ordentligt skadad genom allt han gått igenom.  Under dom första 24 åren av sitt liv levde han oerhört utsatt och verkar inte ha upplevt nån kärlek och omvårdnad alls.

– Jag minns inte att jag grät särskilt mycket när jag var i lägret, inte ens när min mamma och min bror blev avrättade. Men nu när jag ser bilder från Förintelsen gråter jag. Jag tror att jag fortfarande håller på att utvecklas från ett djur till en människa, berättade Shin Dong Hyuk i CBS 60 minutes.

Vad ska man göra åt ett land som Nordkorea, där så många människor har det svårt – inte bara dom som hålls fångna i lägren? Stackars människor! Vad kan det s.k. världssamfundet göra åt förhållandena i landet? Jag önskar verkligen att det gick att göra nåt…  Nordkorea som nu dessutom skramlar med sina vapen allt dom kan. Ruskigheter, hemskheter,  krigshot. Ett riktigt otäckt land verkar det vara.

Artikel i DN här.
CBS 60 minutes från december förra året här.