Skulptur av Charlotte Gyllenhammar. ”Sitting giant”. Den här jätteungen sitter nu i parken vid Waldemarsudde. Jag tog mig dit för att ännu en gång plåta bojar, ett gammalt favoritmotiv. Och det är ju fria bojars årstid nu. Men dagen var lite för mörk och det var svårt att få till nån bra bild. Det får bli en annan gång. Vill du bläddra omkring bland bojar på bredden och tvären kan du skriva bojar i sökrutan upptill.
Gyllenhammar är en intressant konstnär. Jag glömmer inte verket ”Dö för dig”. Då hade hon hängt upp en ek upp-och-ner på Drottninggatan i Stockholm nånstans nere utanför Åhléns. ”Dö för dig” hängde där 1993 och innebar Charlotte Gyllenhammars genombrott enligt en artikel i Arbetarbladet som jag hittade. Där finns det bilder på flera verk, bl.a. på ”Sitting Giant”. Artikeln har du här.
Lars Vilks konstverk Nimis i nordvästra Skåne som det såg ut vid mitten av 1980-talet.
Som säkert många andra blev jag illa berörd när jag läste om den hemska olyckan på E4 häromdan. Bestört, förskräckt, ledsen. Inte bara konstnären Lars Vilks fick sätta livet till utan även två poliser som varit engagerade i personskyddet av honom under ett antal år. Många har sorg nu.
Tidningarna skriver förstås mycket om Lars Vilks och om yttrandefrihet, konstens frihet, konstnärers ”rätt” att provocera, att lyfta fram frågor och företeelser, visa på nya eller andra sätt att se och uppleva. Lars Vilks har för sin konst tvingats leva under dödshot och behövt ha personskydd i många år. Detta för en teckning av Muhammed som rondellhund!
Gjorde Moderna museet rätt som tackade nej när Vilks ville donera sin teckning till museet? Och varför tackade man nej? Av rädsla för islamistiska fundamentalister?
Hittar en artikel från 2017 av Mårten Arndtzén, Sveriges radios kulturredaktion, där han bl.a. tar upp det här med Moderna Museets nej tack. Enligt artikeln ansåg dåvarande chefen Daniel Birnbaum ”att teckningens ‘estetiska finess’ saknar betydelse eftersom rondellhunden är ett öppet konstverk ‘vars material är relationen mellan människor, institutioner och media snarare än enskilda bilder eller objekt’.
Vad menade karln? Vad betyder det där ens? Flum flum, jumbojumbo tycker jag det låter som. Jag hör till dom som tycker att museet borde ha tackat ja till teckningen. Undrar om man skulle vilja göra det nu om man fick erbjudandet igen. Arndtzén påminner i artikeln också om Moderna museets roll på 60-talet. Han skriver ”att legitimera och vara medskapande i den öppna konsten är precis det som gav Moderna museet sin plats på den internationella kartan, under dess legendariska 60-tal.”
Jag har skrivit om Muhammedteckningarna och om Lars Vilks rondellhund ett par gånger. Inlägg från 2007. Fejkade Muhammedbilder i mars 2007 och Upprördhet som styrmedel i september 2007. ”Den svåra konsten att recensera Lars Vilks rondellhund”, artikeln av Mårten Arndtzén 2017, via en sida hos Sveriges Radion här. I artikeln ”Teckningen som startade allt” av Niklas Orrenius i DN finns en bild av Vilks teckning med här.
Uppdatering 11 oktober: I DN i dag skriver Mårten Arndtzén, konstkritiker vid Sveriges radio, om Moderna museets inställning till Lars Vilks originalteckningar med rondellhunden. 2015 tackade museet nej till teckningarna, och i dag vill man fortfarande inte ha dom enligt museets chef Gitte Ørskou. Arndtzén skriver: ”Hur vet Gitte Ørskou att framtiden saknar behov av Vilks rondellhund?” Jag håller med. Det är väl ganska klart att Lars Vilks originalteckningar till detta verk hör hemma på Moderna museet. – Artikeln i DN har du här (hoppas den inte är bakom betalvägg).
Det är långfredag och jag tänkte att det kunde passa med lite stillsam konst. Den här målningen av Giovanni Bellini har varit med i bloggen en gång tidigare (länk längre ner).
Målningen är en av tre som Bellini målade för ett altare i en kyrka i Pesaro. Den här är den översta och är målad för att ses lite underifrån. Verket är gjort nån gång på 1470-talet.
Personerna är, förutom Jesus, Maria Magdalena, Nicodemus och Josef från Arimataia. Maria Magdalena känner jag ju till, dom andra två får jag googla på om jag vill veta mer.
Vill du se mer gammal vacker konst? Inlägget Gammal konst har du här.
Och ytterligare en Bellini-målning, ett porträtt av Dogen av Venedig har du här. Fin farbror med snygg ”smula”.
Långfredagen när jag var barn var förstås en väldigt stillsam dag: affärer, restauranger, biografer med mera höll stängt. Lite som nu, alltså.
Men solen skiner och det är vår. Ha det gott denna påsk!
Ännu en målning som finns på National Gallery i Melbourne. Konstnären är Rembrandt och tillkomsttid 1628. Man har funderat en del över vad målningen egentligen handlar om. I ett testamente från 1641 efter en god vän till Rembrandt – Jacques de Gheyn III – beskrivs verket helt enkelt som ”two little old men [who] are seated and disputing”.
Många föremål som hör samman med lärdom och kunskaper finns med, som böcker, gåspennor, en jordglob m.m. och målningen blir som en symbolisk berättelse om hög ålder och visdom. Fina gubbar, tycker jag. Och se på engagemanget i den där gamle mannens blick, och hur han lutar sig framåt och pekar i boken som den andre håller i knäet. Undrar vad dom talade om.
Mera konst… Det här är ett porträtt av Anastasija Ivanovna Trubetskaja, rysk hovdam, furstinna av Moldavien och lantgrevinna av Hessen-Homburg. Porträttet målades 1757, två år efter hennes död. Den svenske konstnären Alexander Roslin, som gjort sig en strålande karriär i Paris, hade aldrig träffat grevinnan men målade ändå porträttet på uppdrag av en djupt sörjande halvbror till grevinnan. Halvbrodern bodde i Paris.
Några foton fanns förstås inte för Roslin att använda och måla av. Gissar att han hade tillgång till ett miniatyrporträtt, såna var ju så populära den där tiden.
Grevinnan var dotter till fältmarskalken furst Ivan Trubetskoj, som togs som krigsfånge av svenskarna efter slaget vid Narva år 1700. Ivan Trubetskoj satt i fångenskap i Sverige (i Stockholm, i Örebro, i Jönköping och på Visingsborg) ända till oktober 1718. Hustrun Aina reste till Sverige 1711 med Anastasija och hennes två syskon och delade sin makes fångenskap tiden ut.
Porträttet finns på National Gallery i Melbourne, och där finns ytterligare något porträtt målat av Roslin. När vi gick runt där i salarna med konst från 1700- och 1800-talet, kändes det lite som en hälsning hemifrån att stöta på Roslin.
Enligt Plinius (gammal romare, författare, Naturalis Historia från år 77) slog Kleopatra och Marcus Antonius vad om vem som kunde ställa till med den mest överdådiga festen. Målningen visar hur Kleopatra vann genom att plocka fram sitt trumfkort. Hon tog av sig sina ovärderliga örhängen med äkta pärlor och släppte ner dom i ett glas vin (vinäger? ättiksblandning? eller vad det nu var). Pärlorna löstes upp och så tömde hon bägaren. Det kunde Marcus Antonius inte överträffa, och han fick erkänna sig besegrad.
Målningen är gjord av den italienske konstnären Giambattista Tiepolo 1744, och i dag finns den på National Gallery Victoria i Melbourne. Jag tror att den anses vara ett av Tiepolos bästa verk. Målningen är vacker, snygg komposition, fina färger, vackert ljus och det blir en rolig effekt av mönstret på golvet när man rör sig framför den.
Ska jag komma med lite kritik så tycker jag att han målar väldigt små huvuden på personerna. Det ser inte riktigt naturligt ut. Titta på dom där som står till höger i bilden, lång kropp och litet huvud på dom förutom på dvärgen längst till höger. Och så kan man notera att Kleopatra mer ser ut som en festklädd förmögen dam i feststass från 1700-talet än en egyptisk drottning, som levde 69 f.Kr. till 30 f.Kr. Det är ju inget direkt egyptiskt över henne. Modernisering av motivet. Lite som när dom förflyttar handlingen i nån 1800-talsopera, typ Carmen, från den tiden till våra dagar, moderna kläder, modern dekor osv.
Peter Drew heter en ung australiensisk konstnär som gjort sig känd genom sina affischer med tydliga budskap som har satts upp runt om i Australien. Två såna kampanjer har jag läst om: ”Real Australians Say Welcome” och ”Aussie”.
På en husvägg vid Lygon street i Melbourne sitter affischen på bilden och det finns två till med samma text och porträtt av icke-vita människor.
På frågan om Drew ser sig som politisk aktivist eller som konstnär svarar han att han är i första hand konstnär. Hur har han fått tag på sina motiv då?
Ja, förlagan till affischen på bilden är ett fotografi på en man som hette Monga Khan. Han var född i Indien men arbetade och levde hela sitt liv i Australien. När han 1916 ville göra ett besök i sitt hemland ansökte han om dispens från White Australia Policy för att få komma tillbaka in i Australien efter resan. Hans fotografi finns bland handlingarna i Australian National Archive i Victoria. Han var inte nån känd person utan levde sitt liv som månglare, gatuförsäljare el dyl (det engelska ordet som används är ”hawker”).
Peter Drew säger: ”There are thousands of records like Monga Khan’s in the Archive. I chose his simply because he looks heroic. It’s the kind of image that makes you wonder ‘who was that man? What was it like to be him?”
I dag är det Australia Day, och det finns förstås anledning att fråga sig vad australiensarna vill vara för människor? Ska dom äntligen inse att det inte går att blunda längre utan att radikala förändringar måste till? Eller ska dom fortsätta som tidigare, förneka klimatförändringarna, använda fossila bränslen, jobba vidare i kolindustrin och exportera kol osv? ”Survival-by-respect or death-by-stupid” skriver författaren och krönikören Elizabeth Farrelly i en lång artikel på engelska med anledning av att det är Australia Day. Du kan läsa den här.
Aningslösheten – eller att man håller skygglapparna tätt framför ögonen – har vi sett här också. Vi var tvungna att handla lite en av dagarna med hälsovådlig luft. Vi tog oss in till St Kilda och gjorde våra uppköp. Vi var dom enda som gick med andningsmask på. Solen sken och på gatuserveringarna satt unga föräldrar med mycket små barn i godan ro. Det gjorde ont att se. Kändes otrevligt och oroande.
Dan före dopparedan… Önskar er alla en god jul!
Den fina bilden är målad av min konstnärliga syster Jeanne. Konstnären har varit med i bloggen en gång tidigare med ett av sina alster, en härlig målning med tillhörande text ”God morgon, herr Florimand. Jag tror visst sommaren är på väg.” Den kan jag titta länge på och tänka på den vår som ligger framför oss om en tid. Inlägget med målningen har du här.
23 december… det ska vara vinter och snö så här års, men här i Stockholm är det gråmulet och noll snö. + 8 grader. ”Ur led är tiden…” I Australien brinner det. Hemskt. Jag tänker på alla dom som drabbas – stackars människor! Ett helt samhälle utplånat häromdan, Balmoral ca 10 mil sydväst om Sydney. Måtte det vända snart!
”Munken vid havet” målning av Caspar David Friedrich gjord 1808/1810. Vilken fantastisk målning det är! Den känns nästan modern. Lite åt Turner-hållet. Vid undersökning av målningen har man sett att konstnären ett tag provade att ha med två segelfartyg ute till havs långt borta vid horisonten, men den slutliga versionen blev som ovan.
Vet inte varför jag fått Caspar David Friedrich i skallen dessa dagar. Han poppade upp. Kanske är det kylan och dom höstmörka kvällarna nu dom första dagarna i oktober. Ljuset och värmen försvann så snabbt. Fick rapport om blötsnö i södra Norrlands kustland redan i dag. Huvaligen! – Läs mer om målningen på engelska Wikipedia här.
I dag fick jag via DN på nätet tips om en intressant programserie som ligger på Kunskapskanalen. Det var Johan Hilton, som skrev den lilla artikeln ”Ett civiliserat alternativ till mello”. Ja, sen blev jag ju sittande och tittade på två av programmen. Mycket välgjorda program från BBC.
Jag är ju faktiskt väldigt ointresserad av mello. Den enda fördelen med att mello väl pågår nu – i nåt för mig okänt skede – är att jag kan tjäna lite tid genom att hoppa över några sidor i morgontidningarna. Snobbigt? Inte menat så, dom som gillar mello får gärna för mig göra det, hålla på och läsa och lyssna och lägga tid på att ha åsikter om den eller den. Bara jag slipper är jag glad. Hellre ägnar jag mig då åt gammal konst och kultur från ”människans gryning” och vidare framåt, antagligen mot vår egen tid, gissar jag.
BBC-serien handlar om människan och konsten, om hur vi till skillnad från andra djur har velat berätta om oss själva i konsten. Det börjar förstås långt bakåt i tiden med grottmålningar och sånt. Mycket tidig konst utförd av människor har jag skrivit om nån gång förut, t.ex. om en vägg med avtryck av människohänder i en grotta i Argentina. Titta på inlägget ”Händerna på väggen” här.
Johan Hiltons artikel i DN har du här. Han nämner också en artikel i TV-dags (vad nu det är för nåt) där skribenten frågar ”Varför gömmer SVT undan ett BBC-mästerverk i tablån?” här.
Bilden ovan är en fresk föreställande en fiskare, eller kanske rör det sig om en offerhandling, målad nån gång 1 600-1 500 f.Kr. Den finns i Akrotiri, Santorini, Grekland. (Klicka för större bild).
Gabrielles blogg 