Mellbomvisan

Musikvalet hos min inneboende musikspelare (i skallen) gör mig ibland lite konfunderad. På senaste tiden har jag haft den gamla balladen ”När Mellbom i krig skulle draga” snurrande i skallen. Så nu måste jag blogga av mig om den.

Louis-Charles

Visans ursprung är franskt. ”Marlbrough s’en va-t-en guerre” kom till under 1700-talet. Det sägs att det var en barnjungfru till Marie Antoinettes lilla son som sjöng den. Pojken hette Louis-Charles. Konstnären som gjorde porträttet till höger hette Alexander Kucharski, målat 1792.

När pojkens pappa Louis XVI blev halshuggen i giljotinen betraktades pojken som Frankrikes kung Louis XVII av rojalisterna. Men då var ju Frankrike republik, och lilla Louis-Charles satt fängslad i den gamla fästningen som låg vid Square du Temple i Paris. Han dog där av tuberkulos vid 10 års ålder 1795. Barnsköterskan lär ha beskyllts för att ha smittat honom. Men tillbaka till visan:

Marlbrough/Mellbom i visan är John Churchill, 1st Duke of Marlborough. Han var med om det mycket blodiga slaget vid Malplaquet 1709 (mellan Frankrike och England under Ludvig XIV:s tid) och sen gick ett rykte om att han dött där. Så var det inte, men det blev ju en visa om honom i alla fall.

Mammas gitarr
Foto:JRH

Dom flesta verserna i den här smått tjatiga visan kan jag utantill, och det kan säkert mina systrar också. Varför är det så? Mamma förstås. Hon lärde oss många såna gamla ballader och visor. Hon sjöng till gitarr eller till piano. Som vanligt, vill du se gitarren större så klicka på bilden.

Min mamma var mycket musikalisk och komponerade visor själv. Andra visor som jag kommer ihåg att hon sjöng för oss barn förutom ”Mellbom-visan” är såna som ”Eskimåvisan” (bloggade om den här),”Grevinnan och trubaduren” (bloggade om den här),”När skönheten kom till byn…” m.fl.

Letade efter den svenska texten till Mellbomvisan på webben och hittade den på en sida. Men jag tycker det är en hel del fel i texten och särskilt ett ställe irriterar mig nästan fånigt mycket… Det är nästan så irriterande att jag inte vill lägga ut länken, men nu gör jag det i alla fall: här. Scrolla ner och titta på vers 10 som handlar om Mellboms begravning: Vad är det för passagerare som förekommer där?! Vad har passagerare med det här att göra?!
Fel fel fel!

Strofen ska börja så här:
”När Mellbom skulle begravas
militamtamta militaliatej
när Mellbom skulle begravas
gick de fyra prestaverande förut…”

Prestavera betyder tjänstgöra som prestav, dvs gå längst fram i en begravningsprocession bärande en florbehängd stav. Även själva staven tror jag kallades prestav. Ok, jag vet, prestaverande är inte ett ord man använder dagligdags direkt, men nog borde den som la ut texten på webben ha fattat att han fått in fel ord där! Gör om, gör rätt.

Särskilt populär hos oss barn var versen som följer efter den där med ”de fyra prestaverande”. Den handlar om vad dom fyra prestaverande bar på i processionen. Där sjunger man bl.a. att en av dom prestaverande bar Mellboms hatt. Men Mamma sjöng frågan så här: ”Bar den andre hans katt?” – fniss fniss! Och så svarar man ”Näää! Den andre bar hans hatt.”

Den skapande människan

I dag fick jag via DN på nätet tips om en intressant programserie som ligger på Kunskapskanalen. Det var Johan Hilton, som skrev den lilla artikeln ”Ett civiliserat alternativ till mello”. Ja, sen blev jag ju sittande och tittade på två av programmen. Mycket välgjorda program från BBC.

Jag är ju faktiskt väldigt ointresserad av mello. Den enda fördelen med att mello väl pågår nu – i nåt för mig okänt skede – är att jag kan tjäna lite tid genom att hoppa över några sidor i morgontidningarna. Snobbigt? Inte menat så, dom som gillar mello får gärna för mig göra det, hålla på och läsa och lyssna och lägga tid på att ha åsikter om den eller den. Bara jag slipper är jag glad. Hellre ägnar jag mig då åt gammal konst och kultur från ”människans gryning” och vidare framåt, antagligen mot vår egen tid, gissar jag.

BBC-serien handlar om människan och konsten, om hur vi till skillnad från andra djur har velat berätta om oss själva i konsten. Det börjar förstås långt bakåt i tiden med grottmålningar och sånt. Mycket tidig konst utförd av människor har jag skrivit om nån gång förut, t.ex. om en vägg med avtryck av människohänder i en grotta i Argentina. Titta på inlägget ”Händerna på väggen” här.

Johan Hiltons artikel i DN har du här. Han nämner också en artikel i TV-dags (vad nu det är för nåt) där skribenten frågar ”Varför gömmer SVT undan ett BBC-mästerverk i tablån?” här.

Bilden ovan är en fresk föreställande en fiskare, eller kanske rör det sig om en offerhandling, målad nån gång 1 600-1 500 f.Kr. Den finns i Akrotiri, Santorini, Grekland. (Klicka för större bild).

Mats Gellerfelt

Ja, det var verkligen tråkigt att läsa att han dog i söndags, bara 64 år gammal. Den förbaskade cancern igen.
Har alltid haft ett gott öga till Mats Gellerfelt och hans sätt att skriva. Inte så att jag alltid höll med honom, men han var alltid intressant. Och jag gillar hans sätt att aldrig vara det minsta rädd för att sticka ut hakan.

Mats Gellerfelt bodde nog nånstans i närheten av Odenplan i alla fall tidigare för förr om åren såg jag honom lite då och då gå här i trakten i sällskap med en stor svart labrador. I bloggen har han nämnts några gånger, dels i samband med hans intresse för Napoleon, blogginlägget ”Napoleons piano”, dels i samband med en artikel han skrev i SvD om slutmeningen i romaner eller noveller, blogginlägget ”Slut och omtag”.

Nu står det mycket om Mats Gellerfelt och hans gärning som kritiker och författare, både i DN och SvD. Några artiklar har du här: DN, DN, SvD, SvD. Och jag säger som Lisa Irenius i SvD: Tack för allt, Mats Gellerfelt.

Soloviolin

Sara Danius har belönats med Gerard Bonniers essäpris. Motiveringen lyder: ”För en essäkonst lika sträng och lätt som en soloviolin, högt över dånet från litteraturforskningens väldiga mässingsorkester”.

Härlig motivering! Jag gillar den och den får mig att bli nyfiken på Danius’ skrivande. Jag har aldrig läst nåt av henne. Har nog haft för mig att hon är för ”intellektell” för mig. Men prova kan man ju göra. Oj, vad min läslista fylls på med det ena och det andra!

Snart får vi se Sara Danius komma ut genom dörren till Svenska Akademien och för världspressen tillkännage vem som får årets Nobelpris i litteratur. Det är på torsdag.

Jag minns en gång när min syster och jag satt och åt lite medhavd matsäck (baguette, ost, tomater, skagenröra och så äpple som efterrätt) på en kanotbrygga på Lidingö då litteraturpriset skulle offentliggöras. Vattnet låg spegelblankt. Solen sken av bara sjutton. På båtklubben intill var folk igång och jobbade med sina båtar inför upptagningen. Kanske var det också den gången en något till åren kommen kajakpaddlare gick runt med kajaken alldeles vid bryggan när han skulle i eller ur? Han blev lite generad tror jag. Det var nog i alla fall en varmare oktober än den här. Syrran kollade mobilen på det avgörande klockslaget för Nobels litteraturpris och blev glad, minns jag. Kan det ha varit Lessing då, tro? Eller också var det väl nån annan som vi i alla fall kände till.

Gerard Bonniers pris till Danius gäller en essäsamling som heter ”Husmoderns död” och som kom förra året. Kanske det är den jag ska läsa då. ”…en sträng och lätt soloviolin…” Har du läst nåt av Danius?

Om levnadsregler

Läser en artikel om Laurie Anderson i SvD i dag. Och nej, jag kände inte alls till henne tidigare. Kanske borde jag det? Men vad 17 det finns ju så mycket man ska känna till. Hon verkar i alla fall vara en intressant person. Hon har pluggat konsthistoria, lärt sig skulptera och skriver musik. I artikeln beskrivs hon som ”kompositör, skulptör, poet, filmare, målare, instrumentbyggare, performanceartist, elektropopstjärna”.

Nu är Laurie Anderson aktuell eftersom hon skrivit musiken till koreografen Deborah Hays och Cullbergbalettens ”Figure a sea”, som har urpremiär på Dansens hus på torsdag. Dessutom har hon gjort filmen ”Heart of a dog” som ska komma på biograferna snart.

I artikeln om Laurie Anderson fastnar jag särskilt för det som står på slutet om dom tre levnadsregler som hon och hennes man Lou Reed (dog 2013) levde efter. Här är dom:

1) Var inte rädd för någon
2) Ha en bra bullshit-detektor
3) Var ömsint

Bra levnadsregler, tycker jag. Jag försöker nog leva efter dom också även om jag inte direkt formulerat det så.

Jag skulle kunna lägga till en 4:e som kanske skulle formuleras:
4) Var sann.
Eller kan det ingå i det man upptäcker med bullshit-detektorn? I alla fall, det jag far efter är dels att tala sanning – att aldrig ljuga (om det nu inte är en ”ömsint vit lögn”) – dels en äkthet, att vara så sann mot sig själv som man kan.  Det här med sanning och lögn har jag bloggat om tidigare; det är viktigt för mig. Hm, stora frågor att ta upp så här på en måndag kanske… Men så kan det bli ibland. Fler bra levnadsregler går förstås att formulera – alla har väl sina egna, kanske? – men jag nöjer mig med det här nu.
Artikeln om Laurie Anderson kan du läsa – här.

Favorit i repris

Igår stod jag i den rätt rysliga kvällen med kyla, regn och blåst utanför det gamla Tullhuset på Blasieholmen och lyssnade till anföranden om vikten av att bevara Blasieholmen och bygga det nya Nobelcentret på en annan lämpligare plats. Jag håller ju helt med förstås.

En aspekt som jag inte riktigt förstått tidigare var hur verkligt opraktisk och olämplig platsen är med tanke på trafik, tillgång till parkeringsplatser, taxibilar, möjligheter för busslaster med skolklasser m.m. Det är trångt redan.

Miljön igår kväll var långt ifrån så trivsam som på Mona Huss Walins litografi här intill. Förra gången jag hade bilden med i bloggen hade jag varit på platsen en solig blåsig vårdag i april i år. Inlägget heter ”Stockholm sjöfartsstaden” – läs här.

Nätverket Bevara Blasieholmen – Flytta Nobelbygget har en hemsida där du hittar länkar till gruppens Facebooksida – där finns en namnlista man kan skriva på, gör det! – och till tidningsartiklar m.m. Hemsidan är här.

Kalsong för bra torkväder

Ta hand om tvätten – roligt? Nej, inte så värst. Mest skönt när det är klart, tycker jag. Och rätt tråkigt är det att efteråt plocka in ren tvätt där den ska vara. Viss tendens finns att tvättade plagg blir liggande på soffan eller nån stol för prokrastinering till nästa dag.

Men en tankeställare kan man få genom att läsa om hur det gick till att tvätta för länge sen, långt innan man hade tvättstuga i huset eller egen tvättmaskin i badrummet. Min morfars far berättar i sina dagboksanteckningar ganska utförligt om hur tvätten gick till i hans barndomshem i Halmstad omkring mitten av 1800-talet. Familjens tvätt lämnades bort till tvätterskor. Min morfars far skriver:

”Tvätt var på den tiden en vidlyftig förrättning. Ett par hjälpgummor kommo vid 8-tiden på kvällen och undfägnades med gröt och mjölk. Därefter började arbetet. I en stor järngryta (”pannmur”) koktes vatten, i vilket hängde en askpåse. Vattnet östes över tvättbaljor, vari de torra kläderna, plagg efter plagg, gnuggades med händerna. Tvättbräde hade ännu icke kommit på modet. De gnuggade kläderna lades i två stora bykkar, i vars botten fanns en på vedträn vilande påse, innehållande bok- eller björkaska. På kläderna östes hett vatten från pannmuren. Vattnet rann ut i en balja, vars innehåll hälldes i pannmuren, och så fortsattes denna cirkelgång ett tjugutal varv. Detta kallades att byka och ifrågavararande arbete förrättades vanligtvis av pigan. Gnuggningen och bykningen pågick hela natten och påföljande dag. När gummorna gnuggat ifrån sig, kunde det hända, att de kunde beredas ett par timmars sömn, men pigan fick under tiden oförtrutet hålla på med bykningen.

Sedan denna del av tvättarbetet äntligen var fullbordat, skulle de stora, tunga bykkaren forslas till stadens tvättkälla, där kläderna skulle klappas, sköljas och upphängas till torkning. För ändamålet var en dräng vidtalad att köra det tunga lasset till källan. Han infann sig efter avtal vid 9-tiden på kvällen, ibland först framemot midnatt, och biträddes vid pålassningen av ett par andra starka karlar. Så bar det iväg med hela sällskapet. Det hände ibland, att om någon markerat plats vid källan för att få renare vatten, detta inte respekterades av senarekommande gummor , och då uppstod ett förskräckligt högljutt gräl emellan tvätterskorna. Konversationen vid tvättbräderna runt källan var för övrigt mycket högljudd hela tiden, medan klappningen och sköljningen pågick. Frampå morgonen var även detta arbete fulländat och nu återstod endast upphängningen på medförda klädstreck i och för torkning. Var det vackert väder, försigick denna rätt fort och hemforslingen av tvätten kunde slutligen företagas.”

Jag förstår ju inte riktigt alltihop utan får googla lite efter förklaringar. Varför låg det t.ex. vedträn i botten på ”tvättunnan”, den s.k. pannmuren? Och vad var det där med aska? Hittar att vedträn la man i botten på pannmuren för att kläder och annan tvätt inte skulle åka ut genom tapphålet nertill där tvättvattnet skulle rinna ut. Nånstans läste jag att man brukade klä hela pannmuren inuti med några grova lakan eller liknande. Askan var den tidens tvättmedel tydligen. Låter ju lite märkligt. Hm, borde inte tvätten bli svart av askan? Men det handlar alltså om s.k. pottaska som utvanns ur lövträd. Man urlakade askan i lerkrukor – pots – därav ordet pottaska.

Sen gällde det att packa tvätten rätt i pannmuren. ”Ett par smutsiga karlkalsonger lades underst, då ansågs torkvädret bli bra. Den smutsigaste tvätten placerades underst, där var askan mest effektiv”, läser jag på en webbsida om pottaska.

Och tänk att så sent som i en text från 1948 (»Ekonomisk hemtvätt» utgiven av Skattebetalarnas Förening 1948) hittar jag råd om hur man ska byka tvätt i bykkar med träklossar i botten och asklut m.m. Tvättstugor i husen började kanske inte komma förrän framåt åren kring 1950. Jag vet inte så noga. Har inte fördjupat mig mer i tvätthistoria än så här. Den som är intresserad och vill veta mer kan ju googla lite mera. Och så hittar jag att det faktiskt finns ett tvättmuseum: Hagalunds tvätterimuseum.

Jahaja, som sagt, det var en djupdykning i tvättbaljan med hjälp av min morfars far. Kanske blir det mer ur hans anteckningar framöver nån gång om andan faller på.

Om Hagalunds tvätterimuseum på Wikipedia här.
Sida om pottaska här.

Ingen människa är en ö

En man på väg i bil på motorvägen till London en mörk regnvåt kväll. Och vi får veta en hel del om den här mannen och om hans familj, hans historia och hans jobb och så om ett beslut han fattat och håller fast vid. Rätt fantastiskt att det går att göra en film på detta. Enmansteater i realtid, den ensamme mannen är i bild nästan hela tiden och filmen tar ungefär lika lång tid som bilresan. Strålande bra skådespeleri. Berörande. Filmen är ”Locke” och skådespelaren heter Tom Hardy.

Det du gör påverkar andra. Rubriken är förstås från John Donnes välkända ”No man is an island…” :
”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.”

En historia berättad på det här sättet som i ”Locke” väcker förstås funderingar på hur det gjorts förr på lite olika sätt – fast kanske inte lika extremt som inuti en bil. För länge sen gick filmen ”Duellen” om en kille på väg i bil som plötsligt blir förföljd och jagad av nån galning i en stor lastbil. Filmen är från 1971. På Wikipedia står det: ””I huvudrollerna finner man Dennis Weaver och en lastbil av märket Peterbilt. Duellen är Spielbergs första långfilm”. En betydligt nyare film är ”Phone Booth” med Colin Farrell. Han står i en telefonkiosk stor del av filmen om jag minns rätt. Men i den var det fler människor med.

Och så kommer jag att tänka på en bok jag läste för länge sen (och inte riktigt kommer ihåg, förstås) som också utgår från en begränsad plats:  ”Resa i mitt rum” av Xavier du Maistre, en fransman som levde 1763 till 1852. Efter en duell hamnade han i fängelse i sex veckor och skrev en bok där han gör en sorts reseberättelse från och om själva rummet. Boken kom ut 1794.

En artikel om filmen ”Locke” finns i SvD här.
SvD:s recension har du här.

Stockholm sjöfartsstaden

”Dalarö”, ”Söderarm”, ”Vindöga”, ”Solöga”, ”Norrskär”… Där ligger dom vita Waxholmsbåtarna den ena efter den andra vid kajen på Blasieholmen när jag strosar förbi en solig lördag i slutet av april. Flaggorna fladdrar i vinden, måsarna skriker och på Nybroviken rör sig båtar och färjor. ”SjöVägen” är på väg in för att släppa av passagerare och hämta nya på färden mot Lidingö. Längst in i viken är många människor samlade i väntan på olika båtar, som ska ta dom ut i skärgården eller kanske på sightseeing med en sån där ”Hop on-Hop off”-båt.

På tullhuset på Blasieholmen står årtalet 1876. Dom gamla röda hamnmagasinen i trä längs kajen är från 1910-talet. Men Blasieholmens karaktär av hamnmiljö går mycket längre tillbaka. På 1500-talet fanns här ett örlogsvarv. Den nordöstra del av Blasieholmen användes för mottagning och upplag av fisk och kallades Sillhofvet. 1789 fattades formellt beslut om att reservera området för hantering av fisk. Beslutet upphävdes 1871. Kvarteret där det s.k. kokhuset ligger heter fortfarande Sillhovet. Från 1852 bedrev man passagerar- och lasttrafik på södra Sverige, Danmark och Norge vid Blasieholmskajen, så visst behövdes ett tullhus. Och 1876 stod det alltså färdigt.

Hela den här miljön ska bort. Självklart är många ledsna och upprörda. Bryr sig inte stan om sin historia? Och ser man inte platsens förutsättningar om man bevarar och renoverar byggnaderna? Här ska man i stället bygga ett stort Nobelcentrum. Jag har verkligen ingenting alls emot ett Nobelcentrum, tvärtom: det är en bra idé. Men naturligtvis måste inte Nobelcentret ligga just här. Om dom bara tänker efter lite kan dom hitta en lämpligare plats – ur flera synvinklar.

Stockholm som sjöfartsstad… båtar, måsar, vattnet, vinden, människorna! Litografin ovan är gjord av grafikern och målaren Mona Huss Walin 1983. Det finns en friskhet och ett liv i den här bilden som man fortfarande kan känna en del av när man rör sig i miljön vid tullhuset – samtidigt som det förstås känns lite vemodigt att gå där. Och inte fanns det nån elefant att glädjas åt heller.

Titta på fler bilder av Mona Huss Walin här.
Ett tidigare blogginlägg om tullhuset kan du läsa här. Där finns även kokhuset med på bild.
Vill du protestera mot rivningarna? På Facebook finns en grupp man kan ansluta sig till – här.
Namninsamling för underskrift finns här.
(Som vanligt får du se litografin lite större om du klickar på bilden).

Om lådor (2)

Gick en sväng vid det gamla tullhuset i dag igen. Det var så kallt när jag var där senast i november förra året så jag ville kolla en gång till i lite trevligare väder.

Den som tältade där bakom (se inlägget november, länk nedan) var inte kvar. Han eller hon får väl inte plats längre. Nationalmuseum brer ut sig med diverse material och grejer som dom behöver för renoveringen.

Återigen såg jag vilken fin plats det här är och vilka utmärkta förutsättningar som finns för att göra det till en levande och trivsam miljö – en samlingsplats för stockholmare och besökare till stan – och med bevarad anknytning till platsens gamla historia med båtar och sjöfart. Detta alltså om man låter bli att riva Tullhuset och bygger Nobel Center nån annanstans.

Här och var satt det lappar uppe mot rivningen av tullhuset och magasinen.

Längs kajen nedanför dom röda hamnmagasinen ligger Waxholmsbåtarna förtöjda.

Inlägget med fler bilder från i november 2013 hittar du här. Obs också förra inlägget ”Om lådor” och en kommentar med länk till ett par artiklar.