Operahus ”i fritt fall”

Operahuset 1907. Foto: Okänd. Objekt-ID Stockholms stadsmuseum, Fotonr. D 474

På bilden ovan är operahuset fortfarande ganska nytt. Det byggdes på 1890-talet och invigdes 1898.

Operahuset skymtar här bakom iransk demonstration på torget i oktober 2022.

Hörde på radions P1 om att Kungliga Operan firar 250 år i dag. Men att själva operabyggnaden tyvärr är i erbarmligt dåligt skick. Stenar som lossnar från fasaden, det regnar in, toaletter som inte fungerar som dom ska m.m. Den som berättade sa bl.a. att det nu i många många år eftersatta underhållet och det förfall som det lett till kan bero på en ”beröringsskräck hos politikerna”. Dom kan inget om klassisk musik, dom förstår sig inte på klassisk musik – och så låter dom bli att underhålla operahuset. Han talade om ett operahus i fritt fall. Det händer ingenting och huset förfaller. Låter helt förfärligt.

Räknar man tillbaka 250 år blir det 1773 och det var då Kungliga Operans första föreställning gavs – då i Bollhuset vid Slottsbacken. Sedan byggdes Gustav III:s operahus vid Gustav Adolfs torg. Det var i det operahuset som Gustav III mötte sitt öde på maskeradbalen den där kvällen i mars 1792. Utvändigt såg byggnaden ut ungefär som Arvfurstens palats – UD – som ligger tvärs över torget.

Har alltid tyckt att det var synd att man rev Gustav III:s operahus, men det hade förstås varit ännu mer omöjligt omodernt i dag än dagens operahus, som nu förfaller och långtifrån motsvarar dagens krav. De som jobbar i huset känner i alla fall kärlek till huset och tycker det vore en nationell kulturkatastrof om man inte raskt åtgärdar förfallet. Både en genomgripande renovering och en utbyggnad behövs. Detta har dragits i långbänk, år från år… Vad trist!

Operan ligger mitt hjärta nära. Jag tycker om opera. När jag var barn var vi ibland i Stockholm och fick följa med föräldrarna och morföräldrarna på föreställningar som Carmen, Aida, Rigoletto. Under åren jag pluggade i Stockholm gick jag ofta på operan. Man kunde sitta på 3:e raden för en mycket billig penning. Att man inte kunde se Julia i balkongscenen i Prokofjevs ”Romeo och Julia” gjorde inget (balkongen doldes av ridåns nederkant). Sedan har det varit lite fram och tillbaka med operabesöken. När våra pojkar var små hade dom faktiskt en operaperiod, dvs vi tog med dom både på stora operan och på Folkoperan och dom gillade det. I dag är det rätt länge sen jag gick på operan. Men det ska bli av igen, var så säker!

Jag tycker att operakonsten är en sorts allkonstverk: sångarna och skådespelandet, musiken med Hovkapellets alla musiker, dramatiken, ofta också en fest för ögat genom scenografin, vackra dräkter, spännande miljöer på scenen med mera. Läs mer om Kungliga Operans historia här, där finns även en bild på det gamla gustavianska operahuset. Och på Youtube finns en snutt om jubileet här.

Skärp er nu, politiker! Skjut till rejält med pengar till renovering och utbyggnad av operahuset. Fixa det innan huset rasar ihop helt.

Vilja skrika

Bra krönika i SvD i dag av Catarina Kärkäinen: ”Behandla mig som en vuxen, vill jag skrika”. Vid ett besök på Nationalmuseum har hon blivit irriterad över dom uppfordrande beskrivningar som museet satt upp på skyltar vid konstverken. Det är mest tonen i texterna som hon reagerat mot.”Den är uppfostrande på ett oblygt sätt. Vilken vuxen människa, eller för den delen äldre ungdom, får en större och rikare upplevelse av dessa förmaningar?” skriver hon.

Jag håller med henne. Jag vill uppleva, titta och tycka själv, inte få skrivet på näsan vad jag ska tänka och tycka. Har bloggat om det här tidigare efter ett besök på Sjöhistoriska museet som min syster och jag gjorde häromåret. Undrar om vår nuvarande kulturminister har samma motto ang vad som ska visas på våra museer som Alice Bah Kuncke hade: ”Urvalet av kulturmiljöer bör ses över kontinuerligt och värderas utifrån sin samhällsrelevans”.

Kärkäinen drar barn-vuxen-resonemanget lite längre och skriver att även på andra områden än museer märks tendensen att tala till vuxna som om dom vore barn. T.ex. uppmaningen på en lunchrestaurang ”Ta bara så många servietter som du behöver” o.d. Och jag kommer att tänka på en handskriven skylt som låg bland tomaterna i en ICA-affär: ”Kläm inte på oss tomater!”.  Fjomp! Det börjar klia nånstans när jag ser sånt där. Eller andra typer av handskrivna skyltar som kan vara upptejpade vid kassan i mataffären. Typ ”Du är bra” eller kanske ”Du duger” och ”Ha en bra dag!” Fjomp en gång till!

Läs krönikan i SvD här.
Mitt blogginlägg från 2017 ”Pekpinnar och kulturpolitik” har du här.

Pekpinnar och kulturpolitik

Nathan Shachar har en krönika i DN i dag om kulturpolitiken i vårt land och kulturministern Alice Bah Kuhnke (länk nedan).

I höstas var min syster och jag på Sjöhistoriska museet och såg en utställning om Ostindiska kompaniet. Utställningen heter ”Resenärerna” och visas fortfarande. Bilden är förstås därifrån – skeppsläkargrejer.

”Resenärerna” är en bra utställning. Vi har en gammal anfader som var med på en resa till Kina med Ostindiska kompaniet 1789. Det var intressant att få ana sig till hur han kunde ha haft det ombord och hur det kan ha varit när de kom fram.

På utställningen lade vi också märke till vändbara skyltar bredvid flera montrar där besökaren s.a.s. uppmanades att fundera över förhållanden i vår egen tid. Det kändes rätt ”pk-pekpinneaktigt” och hade inte behövt vara med, tyckte vi. På vägen ut pratade vi lite med några i personalen och sa att vi tyckte dom där skyltarna kändes lite ”Alice Bah Kuhnke”. Dom protesterade och sa att så var det inte alls. Om jag minns rätt sa dom att utställningen var gjord innan hon tillträdde som kulturminister. Hm…tänket fanns förstås innan.

I ”Om museer som dör” skrev jag om trenden att bygga upp utställningar på interaktivitet och digitala prylar istället för att visa riktiga gamla saker och uppbyggda miljöer från förr. Jag gillar det inte alls. Och alla springer åt samma håll och förutom digitaliseringen ska det vara pk. Inlägget hittar du här.

”…detta fasansfulla motto” i kulturministerns program citeras av Shachar i artikeln i DN:
Urvalet av kulturmiljöer bör ses över kontinuerligt och värderas utifrån sin samhällsrelevans.
”Tiglatpileser III eller Djingis khan kunde inte sagt det bättre”, skriver Shachar.

Läs Nathan Shachars artikel ”Alice i Underlandet” i DN här.

Uppdatering 15 maj: Ola Wong har en artikel i samma ämne. I kulturministerns proposition uppmanas museerna ”att engagera sig i samhällsdebatten. Kulturarvet beskrivs genomgående som ett instrument för politiska mål.” Pekpinnarna kommer tydligen att bli ännu fler. SvD här.