Kungsgatan

Nu ska det handla om en välkänd gata i Stockholm, som jag har lite särskilda minnen ifrån. På Bergsgatan på Kungsholmen bodde mina morföräldrar och där hälsade vi på ibland förstås under alla år som dom levde. Trakterna kring Rådhuset, Kungsholmstorg och promenaden längs Norrmälarstrand kände jag därför väl till redan som barn och tonåring, flera år innan jag själv kom till Stockholm från Söderhamn för att plugga på universitetet. Resten av stan kunde jag dåligt. När mina systrar och jag kom upp i tonåren och var på besök ansågs vi så småningom stora nog att släppas ut på promenad tillsammans i stan, och då var det Kungsgatan som gällde. Där drog vi ner mot Stureplan och tillbaka, tre söderhamnsflickor, och tittade storögt i butiksfönster, på folk och bilar. Spännande var det.

Första tiden som student i den stora staden var det också Kungsgatan som gällde. Vart jag skulle i stan orienterade jag mig utifrån Kungsgatan. En gång minns jag att jag hade gått bort mig och då gick jag till en korvkiosk och frågade: ”Var är jag nånstans? Och var är Kungsgatan!?” Detta var ju långt före mobilernas och GPS:ens tid. Och nån karta tänkte jag väl aldrig på att ha med mig.

Successivt lärde jag känna stan. Inte minst genom promenader med barnvagn när mitt första barn var litet. Hemma i soffan i lägenheten i Birkastan läste jag Per Anders Fogelströms romaner. Sen promenerade jag runt i stan med det lilla barnet i vagnen och tittade på dom platser där Fogelströms romanfigurer rörde sig. Ibland konsulterade jag Svenska Turistföreningens guidebok om Stockholm, ett gammalt slitet ex från 1929 som jag lånat av morföräldrarna och hade liggande i barnvagnen.

Sidan om Kungsgatan börjar så här: ”Storstadsmässigt och hänsynslöst banar sig Kungsgatan, en huvudpulsåder i Stockholms trafiksystem, fram genom den mäktiga Brunkebergsåsen.” Och lite längre fram: ”Vackert är också att en vårskymningskväll uppifrån viadukten under tornen blicka ned på gatans djupa ravin, där den i en båge böjer av mot en flammande västerhimmel, avslutad av rådhustornets vackra silhuett, medan lyktornas och ljusreklamens brokiga fyrverkeri sprakar längs hela den brusande moderna gatan”.

Bilden på Kungsgatan är inte tagen en vårskymningskväll utan en eftermiddag i september. Men rådhusets vackra silhuett kan man i alla fall se i fonden och lite ljusreklamsfyrverkeri syns ju också.

100-101-åring

Den 24 november förra året fyllde Kungsgatan 100 år. Jag missade det eftersom jag var på andra sidan jordklotet då (Melbourne). Men i dag gick jag förbi och försökte plåta lite i det för dagen väldigt prickiga vädret. Det är norra Kungstornet som syns där bakom bron.

Lutternsgatan hette den gamla gata som man schaktade ut för att bygga Kungsgatan 1905-11. Så här såg del av den gatan ut (västerut från Regeringsgatan mot Malmskillnadsgatan) innan man drog igång alltihop. Vid brandgaveln ligger nu norra Kungstornet.
Foto: Kasper Salin. Stockholmskällan, Stockholms stadsmuseum (Fotonummer F 2841)

Mitt eget förhållande till Kungsgatan då? Ja, när vi kom och hälsade på hos släkt i Stockholm och var tillräckligt stora för att få gå ut utan vuxna var det Kungsgatan man ”drog” på. Spännande för en tonåring från den lilla staden Söderhamn. När jag själv flyttade till Stockholm för att plugga efter studenten var det i början alltid Kungsgatan jag orienterade mig ifrån nästan oavsett vart jag skulle. Vilken lantis jag var på den tiden. Stan kändes stor och rätt skrämmande. Kommer ihåg att jag en gång – när jag tydligen helt djärvt släppt Kungsgatan – virrade bort mig och gick till en korvkiosk nånstans och frågade ”Var är jag?” Så kan det vara (eller kunde vara) att komma från en småstad till den stora staden Stockholm.

Större bilder om du klickar på dem.
DN hade en artikel med flera bra bilder här.