Jane och jag

Akvarell föreställande Jane Austen, målad av hennes syster Cassandra 1804.

Jane Austens författarskap höjs till skyarna av många. Många kallar henne en av världens bästa författare. Svårt att sätta såna omdömen, tycker jag. Men för all del, jag är absolut ingen Austen-kännare. Först nu har jag läst en av hennes böcker: ”Emma”, först publicerad 1816.

Det var nöjsam läsning. Austen är väldigt bra på dialoger och på att karakterisera en person genom vad och hur personen ifråga säger nånting. Jag hade ofta roligt under läsningen. Det är som om författaren ibland skriver med en liten blinkning åt läsaren, tycker jag, och det är lustigt att denna blinkning kommer från så långt tillbaka i tiden som tidigt 1800-tal.

Efter avslutad läsning har jag googlat runt på sidor om Jane Austen. Nån tycker att det är svårt att i dag läsa Jane Austens böcker utan att tänka på dom filmade versionerna av hennes böcker. Nån annan tycker att vi i dag inte alls har möjlighet att förstå hur radikal Jane Austen var i sitt skrivande under den tid hennes böcker kom ut. Och det är klart, så kan det nog vara. Nån lyfter fram nyskapandet i hennes texter genom bl.a. användningen av s.k. ”free direct speech/style”(ett exempel finns med på Wikipedias engelska sida om Austen här). Återkommande diskussioner hittar man också om vad som sände henne i en för tidig död, bara 41 år gammal. Addisons sjukdom har ofta nämnts som trolig dödsorsak men nu verkar man mer tro att hon dog av Hodgkins sjukdom, en sorts cancer i lymfsystemet. Tuberkulos har också nämnts. Både Addisons och Hodgkins sjukdom – och förstås även tbc – hade man ingen bot för när Jane Austen levde.

Det är verkligen en annorlunda värld hon förflyttar mig till. Romanen handlar ju så gott som enbart om relationer. Det handlar om vad människor gör och säger och tänker och hur andra – och särskilt då Emma, förstås – reagerar på det, hur hon funderar kring det, tolkar och drar sina slutsatser. Hon tänker och planerar och agerar. Man skulle kunna säga intrigerar men jag tycker hon är för glad och charmig själv  – och lite ungdomligt dum kanske – för att vilja använda ett sånt nedsättande ord om henne.

Frågan om klass är förstås viktig; vilken familj man kommer ifrån, om ens far är en gentleman eller inte osv. En väninna är inte värdig den eller den mannen pga hennes enklare ursprung och antagligen oklara börd. Emma ”uppfostrar” henne och gör henne till en fin dam. Vilket sen gör att hon är ”för fin” att tacka ja till en enklare kille som förälskar sig i henne. Tycker Emma, alltså. Emma är en matchmaker, som inte alltid lyckas nåt vidare.

Hur dom lever får man veta en hel del om. Man går mellan gårdarna för att hälsa på varandra eller åker häst och vagn. Männen rider. Men mycket gående är det. Av livet utanför den del av England där handlingen pågår märker man knappt nånting. Det var ändå Napoleon-krigens tid. Men Austens människor lever i sin bubbla i sina fina hem på gårdar i södra England, inte långt från London. I ”Emma” handlar det ju mest om människor som har det bra ställt. För till skillnad från andra hjältinnor i Austens böcker har Emma det bra ekonomiskt. Hon behöver inte leta efter en man att gifta sig med för att få försörjning. Jane Austen lär ha sagt om henne att ”jag kommer att skapa en hjältinna som ingen förutom jag själv kommer tycka om mycket”. Jag tycker om Emma ändå trots hennes fel och brister, hennes styrande och ställande för att para ihop folk med varandra, hennes känslosamhet och spontanitet, hennes omsorger om sin gamla pappa m.m. Och visst, jag märker att jag då och då kommer att tänka på den Emma jag sett på film. Svårt att riktigt frigöra mig från den. Men det gör inte så mycket. Jag hade som sagt nöje av läsningen i alla fall.

Och så blir jag nyfiken på Jane Austen, hennes liv och hur hon kunde skriva som hon gjorde trots den sjuklighet som drabbade henne och trots att hon själv kanske inte träffade och umgicks med så mycket folk som Emma gör i boken. Om jag ska ge mig på en Austen till nu, vet jag inte. Jag tror det tidiga 1800-talets England får vara ett tag och börjar på nåt annat.

Hittade förresten en blogg ”Jane Austen’s World” som verkligen fördjupar sig i Jane Austen och hennes tid här.

Meddelanden (6)

Oj då, vi har redan hunnit ett par dar in i januari och det nya hoppfulla året 2017 och inte ett enda blogginlägg har jag gjort! Nu ska det i alla fall handla om meddelanden igen. En gång tidigare skrev jag om det lätt vemodiga meddelandet som jag fick när jag satte på min lilla digitalkamera: ”Minnet saknar bilder”. Det kan man ju fundera över och beklaga.

Nu handlar det om meddelanden i mobilen. Så här stod det när jag satte på den: ”Inga kommande destinationer”, ”Inga aktiviteter” och ”Inga kommande påminnelser”.

Hm, är det bra eller dåligt? En härligt ledig dag? Eller handlar det om ett stillasittande liv utan innehåll och riktning?
Fast att det alls finns ‘kommande destinationer’ är ju lite roligt på nåt vis. Kommer att tänka på Werner Aspenström igen, men där är det inte destinationer utan nåt annat som kommer. En av mina favoritdikter, och den har säkert varit med i bloggen tidigare:

Som i den klara oktobernatten
när de från norr kommande leoparderna
genombryter horisonten
och man samlas på torgen för att bedja
eller endast för att tyst betrakta.
Varför spärrar ni förstädernas gator?
Den ni väntar passerar inte förstäderna.

Nåja, kanske betyder det där i mobilen att jag inte ska nånstans i dag. Och inte har jag nåt att göra heller och inget som hänger över mig i form av måsten framöver.  Fel fel fel. För joho då, strax ska jag plocka ur tvättmaskinen och hänga tvätt. Och sen ska det bli en rejäl promenad.

Och visst, jag förstår ju hur det funkar med mobilen. Behöver ingen förklaring på det. Det är inte det, utan själva formuleringen av såna här meddelanden som jag liksom måste smaka på. Som när man skulle betala i parkeringshuset och fick upplysningen ”Instick för utfartsbiljett” eller när ett stort varuhus i Stockholm inför stängningsdags ropade ut om att det stänger och önskade alla ett gott ”köpavslut”. Det finns säkerligen många fler exempel på sånt här, men just nu kommer jag inte ihåg dom.

Önskar alla som tittar hit en god fortsättning på det nya året! Och en glad Trettondagsafton och Trettondag! Med tanke på det år vi just börjat på tar jag med en bild, som också varit med tidigare. Konstnären som gjort skylten heter Michael Richter.

Bara för mycket?

Jag läser en artikel i SvD av Per Västberg. Det är texten till ett tal som Västberg höll på Svenska Akademiens högtidsdag den 20 december. Artikeln/talet handlar om livets flykt, att tiden går olika fort under olika delar av livet och att vi alla är dödsdömda. Med mera. Jag blir berörd när jag läst en liten bit, det är vackert skrivet (dessutom finns en vacker bild till, med stilla vatten, fåglar och solnedgång). Men sen när jag läst alltihop känner jag mig övermätt på alla liknelser. Den ena efter den andra, om och om igen. Det blir för mycket. Tycker jag. Och funderar över min egen reaktion.

Först tänker jag: Ska jag komma och kritisera en sån storhet? Han är ju en erkänd författare och kulturpersonlighet, sitter i Svenska Akademien och har gett ut en massa böcker. Jag har gett ut en enda. På eget förlag.

Sen tänker jag att jag kanske är missunnsam och inte riktigt kan förmå mig att tycka om artikeln eftersom jag är sur på Per Västberg. Varför det då? Jo, han hör till dom som försvarar byggandet av Nobellådan på Blasieholmen. Det gillar jag inte. Ytterligare en aspekt kan vara att texten faktiskt kanske funkar bättre när den framförs som ett tal än när den läses som en text. Men är jag orättvis mot författaren och hans text? Eller finns det nån som håller med mig? Är texten överlastad med liknelser? Eller är det vackert skrivet och berörande?

Ja, det var bara lite gnäll över liknelser. Jag kommer ihåg att jag retat mig på Björn Ranelid också i nån av hans böcker där det var krystade (tyckte jag) liknelser. Jag var tvungen att sluta läsa boken, vilken det nu var. Är det nån allergi hos mig själv kanske?

Västbergs artikel/tal kan du läsa här.

Titta på 30-talet

Häromdan lyssnade jag vid frukosten på ”God morgon, världen” i P1. Bra program. Det handlade bl.a. om Sverigedemokraterna och om partiets eventuella möjligheter att bli samarbetspartner till nåt annat parti i framtiden. Ingen lär ju ha missat att Jan Björklund (L) tycker att SD ska bjudas in till blocköverskridande överläggningar med regeringen som om det vore vilket parti som helst. Men SD är ju inte som vilket parti som helst, SD sticker ut. Ett enfrågeparti som vill utmana etablissemanget, sätter en ära i att vara oberäkneliga,  vill ”återupprätta” Sverige som land m.m. Och nog tycker jag det är rätt att kalla partiet rasistiskt.  Man tror inte på människors lika värde.

Röstar man på SD så måste man kanske inte vara rasist själv, men alla som röstar på SD röstar på ett rasistiskt parti. Det handlar ju inte bara om att partiet har nazistiska rötter, det handlar också om vad partiet står för i dag, om vad dom skriver i sitt partiprogram (t.ex. att människor har olika  ”nedärvd essens”), om hur företrädare för partiet (titta på Kent Ekeroth, Richard Jomshof m.fl.) agerar i olika sammanhang och hur SD-sympatisörer agerar (hat, järnrör, nättroll, våldshot osv).

Samtidigt har vi ju långsamt vant oss vid det här nu, att SD syns och hörs på olika sätt, och vi vet att det inte bara är i Sverige det kommer fram högerpopulistiska partier av det här slaget. Vi vänjer oss, vi anpassar oss, vi låter saker och ting passera utan att reagera och säga ifrån. Så kallad normalisering pågår. Ruggigt.

Radioprogrammet handlade också om det intresse för tyskspråkig 30-talslitteratur som finns i dag. Böcker skrivna av författare som Stefan Zweig (”Världen av igår”), Hans Fallada (”Ensam i Berlin”, ”På livstid”), Frans Werfel (”En kvinnas blekblå handskrift”) kommer i nya utgåvor. Man hittar lätt paralleller mellan 30-talet och vår egen tid. Det nazistiska tänkesättet växte ju också fram successivt, det går lite i taget, knappt märkbara små förändringar och glidningar i språket som gör att människor efter ett tag accepterar sånt dom inte accepterade alls tidigare osv. Har förresten just läst ”Slutrader” av Fred Uhlman. Handlingen tilldrar sig i Tyskland under nazitiden och boken handlar om vänskapen mellan en judisk pojke och en son till en adelsman som var nazist. Riktigt bra bok. Jag tror det var författaren Ian McEwan som rekommenderade den i nåt tv-program.

Och i dag kommer nyheten att Birgitta Ohlsson, en av dom vettigaste företrädarna för Liberalerna, kritiseras hårt för att hon utryckt andra åsikter än partiledaren Jan Björklund, bl.a. när det gäller det här med att bjuda in SD till överläggningar med regeringen och dom andra partierna. Hur högt eller lågt i tak är det hos Liberalerna? Om man känner väldigt starkt i en fråga och inte håller med sin partiledare måste man då ändå rätta sig i ledet och knipa käft om vad man tycker och sitta still i båten?
Kris inom Liberalerna talar man om nu.

Sveriges Radio P1, ”God morgon världen”, här.
Artikel i DN, ”Historien skrattar Jan Björklund i ansiktet” här.
”Björklund har misslyckats med att hålla ihop sin partiledning”, artikel av Ewa Stenberg i DN här.

Komplettering 19 september:
Sverigedemokraterna är ett hot mot demokratin, söndagskrönika av Daniel Poohl i Tidskriften Expo här.

Mats Gellerfelt

Ja, det var verkligen tråkigt att läsa att han dog i söndags, bara 64 år gammal. Den förbaskade cancern igen.
Har alltid haft ett gott öga till Mats Gellerfelt och hans sätt att skriva. Inte så att jag alltid höll med honom, men han var alltid intressant. Och jag gillar hans sätt att aldrig vara det minsta rädd för att sticka ut hakan.

Mats Gellerfelt bodde nog nånstans i närheten av Odenplan i alla fall tidigare för förr om åren såg jag honom lite då och då gå här i trakten i sällskap med en stor svart labrador. I bloggen har han nämnts några gånger, dels i samband med hans intresse för Napoleon, blogginlägget ”Napoleons piano”, dels i samband med en artikel han skrev i SvD om slutmeningen i romaner eller noveller, blogginlägget ”Slut och omtag”.

Nu står det mycket om Mats Gellerfelt och hans gärning som kritiker och författare, både i DN och SvD. Några artiklar har du här: DN, DN, SvD, SvD. Och jag säger som Lisa Irenius i SvD: Tack för allt, Mats Gellerfelt.

Tegnér till frukost

Det är lustigt med associationer. Jag stod och gjorde mitt morgonkaffe och tänkte på att det är den 15 oktober i dag. Kanske är det höjdpunkten på oktober som sen ska slutta ner mot den stackars månaden november, som många verkar tycka så illa om. Eller slutta och slutta … det kanske är ett alltför deppigt sätt att se det, men i alla fall dök gamla Tegnér upp i min skalle. ”Jag stod på höjden av min levnads branter där vattendragen dela sig och gå” muttrade jag för mig själv, och sen kom jag inte ihåg mera så jag fick vänta med kaffet och gå och googla på gubben.

Det är dikten ”Mjältsjukan” från 1825, en riktigt djupt deppig dikt. Efter en smått solig inledning dyker en ”mjältsjuk svartalf” plötsligt upp och biter sig fast i Esaias Tegnérs hjärta. Allt svartnar som bara sjuttsingen. Sarkastiskt också och som sagt riktigt deppigt. Om människorna skriver han:

”Dig människosläkte, dig bör jag dock prisa,
Guds avbild du, hur träffande, hur sann!
Två lögner har du likväl till att visa,
En heter kvinna och den andra man.
Om tro och ära finns en gammal visa,
Hon sjunges bäst, när man bedrar varann.
Du himlabarn! hos dig det enda sanna
Är kainsmärket, inbränt på din panna.
—
Det går en liklukt genom mänskolivet,
Förgiftar vårens luft och sommarns prakt.”

Men lilla gubben, tänker jag, vad hade hänt dig som gjorde att det kändes så där? Hade du blivit bedragen? Sen läser jag att Tegnér under livets gång ibland drabbades av depressioner eller ”sorg- och svårmodsperioder” som Wikipedia skriver.

Ja, så där kan det bli en morgon i oktober. Men här kom ingen svartalf i alla fall. Kaffet blev gott och solen skiner som sjutton denna 15 oktober.
Inte vill du väl läsa ”Mjältsjukan”? Men vill du det kan du t.ex. titta här.
Och så hittade jag en artikel i Läkartidningen, ”Diktare under psykiatrins lupp”, som handlar om Tegnér, Strindberg och Fröding. Läs den här.

Soloviolin

Sara Danius har belönats med Gerard Bonniers essäpris. Motiveringen lyder: ”För en essäkonst lika sträng och lätt som en soloviolin, högt över dånet från litteraturforskningens väldiga mässingsorkester”.

Härlig motivering! Jag gillar den och den får mig att bli nyfiken på Danius’ skrivande. Jag har aldrig läst nåt av henne. Har nog haft för mig att hon är för ”intellektell” för mig. Men prova kan man ju göra. Oj, vad min läslista fylls på med det ena och det andra!

Snart får vi se Sara Danius komma ut genom dörren till Svenska Akademien och för världspressen tillkännage vem som får årets Nobelpris i litteratur. Det är på torsdag.

Jag minns en gång när min syster och jag satt och åt lite medhavd matsäck (baguette, ost, tomater, skagenröra och så äpple som efterrätt) på en kanotbrygga på Lidingö då litteraturpriset skulle offentliggöras. Vattnet låg spegelblankt. Solen sken av bara sjutton. På båtklubben intill var folk igång och jobbade med sina båtar inför upptagningen. Kanske var det också den gången en något till åren kommen kajakpaddlare gick runt med kajaken alldeles vid bryggan när han skulle i eller ur? Han blev lite generad tror jag. Det var nog i alla fall en varmare oktober än den här. Syrran kollade mobilen på det avgörande klockslaget för Nobels litteraturpris och blev glad, minns jag. Kan det ha varit Lessing då, tro? Eller också var det väl nån annan som vi i alla fall kände till.

Gerard Bonniers pris till Danius gäller en essäsamling som heter ”Husmoderns död” och som kom förra året. Kanske det är den jag ska läsa då. ”…en sträng och lätt soloviolin…” Har du läst nåt av Danius?

Läsa i balans

Jag brukar läsa en stund när jag gått och lagt mig på kvällen. Just nu håller jag på med Min kamp, del 6, den avslutande delen i Karl Ove Knausgårds mäktiga verk. Den här boken är tjockast av alla i serien –  1 120 sidor. Jag måste använda en viss teknik för att alls kunna läsa den liggande i sängen: jag ligger på rygg och balanserar boken i vänster hand, har armbågen vilande mot sängen och underarmen rakt upp. Sen bläddrar jag med höger hand och kan också parera när boken riskerar att dundra ner på mig. Kanske är det här den tjockaste bok jag läst nån gång. Just nu kommer jag i alla fall inte på nån tjockare.

Innehållet då? Ja, jag håller med den kritiker i tidningen The New Yorker som sa ”even when I was bored, I was interested”. Delvis jobbigt är det, helt klart. Men det är nåt väldigt speciellt han har skrivit, Knausgård. Jag har aldrig läst nåt liknande (utom dom 5 första delarna då förstås!). Knausgård beskriver sitt vardagsliv och hågkomster i detalj tillsammans med sin stora ångest och vånda över skrivandet och så kommer då och då mycket utförliga utvikningar och djupdykningar i olika ämnen. Då kan han hålla på sida upp och sida ner, och det är inte alltid särskilt lätt läsning, tycker jag i alla fall. Häromdan läste jag nåt som väl närmast är som en essä för sig själv i boken och som handlar om namn och betydelsen av namn. Inte rent bokstavligt, alltså inte att t.ex. Josef – dagens namn – tydligen betyder ”Herren ska föröka” eller nåt liknande utan istället om vad det innebär att människor i det verkliga livet har namn och vad det betyder att personer i litteraturen har namn. Det går inte att förklara kort här hur han menar, läs boken så förstår du – eller också inte!

Just nu läser jag hans analys av en dikt av Paul Celan. En märklig dikt – konstig skulle jag nog säga, men jag är ju ingen riktigt van diktläsare heller, och Celan har jag aldrig läst nåt av överhuvudtaget. Knausgård går igenom dikten ord för ord och rad för rad och funderar, analyserar, diskuterar och associerar. Det blir en lång lång utläggning. Samtidigt som det är intressant och känns som en utmaning att hänga med och försöka förstå resonemanget är det rätt mödosamt och jag måste läsa långsamt. Och boken börjar kännas allt tyngre och tyngre att balansera i sängen. Då lägger jag av och sover i stället. Och så sätter jag igång igen med pigga armmuskler och förhoppningsvis någorlunda pigg skalle nästa kväll. Och det finns en förväntansfull glädje i att gå och lägga sig: ”vad roligt, nu får jag läsa Knausgård igen!” Och visst, det händer att jag sitter i soffan med boken i knäet också, betydligt lättare än balansövningen i sängen. Inte minst såna här vädermässigt riktigt bedrövliga dagar (snöblask och blöt snögröt överallt – vackert att titta på men inte att röra sig i) kan det vara skönt att fly undan med Knausgård i soffan.

Knausgård letar efter verkligheten, det är den han vill skriva om jag förstår honom rätt. Han har sagt att han känt obehag vid tanken på att skriva en ”vanlig” roman om påhittade personer i en påhittad handling, han letade efter verkligheten, nån sorts sanning och det var därför han drog igång det här projektet. Han har ju tidigare skrivit annat som inte är så här självbekännande och detaljerat utforskande och dokumentärt. T.ex. romanen en ”En tid för allt” – också en fantastisk bok – som jag bloggat om en gång tidigare i inlägget Allt lefvande förgås.

Framför mig nånstans i Min kamp 6 ska också finnas ett långt avsnitt – ett par hundra sidor tror jag – som handlar om Hitler. Hm, jag undrar vad jag ska tycka om det… Nåja, vi får se. Kanske skriver jag om det längre fram. Men det dröjer nog för det går inte fort att läsa Knausgård. I alla fall inte för mig.

Om en skrivprocess

I förra inlägget skrev jag om det här att sätta upp mål, organisera sitt arbete, öva m.m. I DN häromdan läste jag om en skrivprocess – ett utdrag ur en ”skrivdagbok” som Therése Söderlind fört under skrivandet av boken ”Vägen till Bålberget”. Jag tycker att det ofta är intressant att läsa om hur etablerade författare organiserar och genomför sitt skrivande. Det är uppenbart att det sker på många olika sätt. Vissa verkar bara slå sig ner och börja, låta historien utveckla sig efter hand. Andra strukturerar, gör disposition, gör en massa research m.m. innan dom sätter sig ner vid datorn för att skriva.

Den som läste förra inlägget och kanske undrar över vad det är jag skulle vilja göra har svaret här: skriva, författa. Skriver gör jag ju redan på sitt sätt i bloggen, och en bok har jag i alla fall publicerat (på eget förlag. Se Boken om Sandskär i högerspalten). Men mina författardrömmar sträcker sig längre än så. Nåja, vi får se vad det blir – eller snarare om det blir (ha ha!). Ett sätt att nyktra till från dom ”värsta författardrömmarna” brukar vara att gå runt i en bokhandel och se hur väldigt mycket böcker som redan finns. ”Varför skulle jag…osv?” Hå hå ja ja!

Boken ”Vägen till Bålberget” har fått mycket beröm och är nominerad till Sveriges Radios romanpris 2014. Jag har inte läst boken – eller snarare: jag har läst en del av den. Men det var nånting med den som gjorde att jag inte fastnade utan la av efter ett tag. Det kan ju vara så där med böcker: det är inte rätt läge just då. Kanske får Bålberget en chans till nån gång framöver.

Ingången till artikeln i DN här.
På Therése Söderlinds hemsida kan man läsa hela skrivdagboken – här.
På Arundo-bloggen gjorde jag ett inlägg om skrivande i vintras. Då hade jag läst en bok av Elisabeth George som handlade om hennes researchande och skrivande. Inlägget från i mars -13 är här.

Viktiga böcker

Via bloggen Pressylta Redux (tack för det! länk nedan) hittar jag en artikelserie i The Guardian där olika författare/skribenter skriver om böcker som haft stor inverkan på dom, förändrat deras tänkesätt eller t.o.m. förändrat deras liv: serien ”A book that changed me”(länk nedan). Det sätter förstås igång min skalle.

Böcker jag minns, böcker som betytt mycket för mig – ja, det är klart, det finns det många exempel på. Men att hitta en bok som mer bokstavligt förändrat mig, påverkat mig så jag i alla fall delvis blivit en annan än den jag var innan jag läste boken – vad skulle det vara? Hm…tänka tänka tänka. Kan jag hitta nån sån skönlitterär bok? Måste nog fundera mer på det. Lättare är att komma på påverkan från böcker om relationer, om barn och barns uppväxtförhållanden genom tiderna, böcker om religion, naturvetenskap och psykologi.

Vad gäller barn kan du läsa en artikel som ligger på sidan Längre texter. Den bok artikeln handlar om (Robin Grille, ”Parenting for a peaceful world”) har fått mig att inse vilken enorm betydelse attitydförändringar hos föräldrar – och alla som har hand om barn – världen över skulle kunna ha på mänsklighetens och jordens framtid. Vilken jättestor potential till förbättringar som finns där: på lång sikt skulle det kunna leda till slut på krig och konflikter världen över och lyckligare människor. Det låter förstås som en utopi men ändå: vill vi så kan vi! Och jag skrev ”på lång sikt”. Robin Grilles bok var något av en ”eye-opener” för mig. Helt klart en viktig bok.

Religionen då? Ja, Richard Dawkins förstås, ”The God Illusion” och kanske också Christopher Hitchens ”God is not great”. Fast i och för sig, så värst religiös var jag ju inte innan jag läste dom böckerna heller – har väl under livets gång gått från tvivlare till inte troende. Tanken att världen skulle vara bättre om man kunde sudda bort alla religioner har jag nog haft länge. Nåja, jag ska inte ge mig in närmare på det. Den som vill kan söka på religion i bloggen (sökruta upptill till höger) så kommer det fram Bertrand Russells tekanna, lite om påven och en hel del annat tänkvärt (tycker jag förstås!).

Psykologi och relationer har jag läst en hel del om. Där har vi Harriet Goldhor Lerners kloka böcker och Tommy Hellsten m.fl. En annan färskare bok som handlar om psykologi och som jag lärde mig en hel del av är ”Tänka snabbt och långsamt” av Daniel Kahneman. Den var nog en ”eye-opener” också, faktiskt. En viktig bok.

Ingen av dom böcker som tas upp i The Guardians artikelserie har jag läst. Tänk om jag skulle göra det? Hur omvälvande skulle det vara, tro? Jag skulle väl ”bli en annan” flera gånger om…ha ha! –  Och förresten, vad tycker du som läser det här: har du några tips på nån ”livsavgörande läsning”, nåt som jag absolut inte borde missa?

Men vad har jag egentligen gett mig in på här? Det här inlägget kan nog bli väldigt mycket längre – boktips på boktips på boktips – om jag inte aktar mig. Kommer jag på nåt av typen roman som påverkat mig mycket återkommer jag en annan gång, men annars verkar det bäst att sluta ”här och nu” som dom säger på tv. Bara länkarna först:

Bloggen Pressylta Redux här.
The Guardian, serien A book that changed me, här.