Det där med Livet

Kom att lyssna på ett samtal i programmet Radiopsykologen. Programmet ägnades ett samtal från en kvinna som samlat på tidningar, reklamblad m.m. i uppåt 40 års tid. Hon försöker få fram en logisk förklaring till sitt beteende för att avlastas från den stora skuld och skam hon känner. Ett berörande samtal där hon berättar om sina egna teorier om varför det blivit som det blivit. Hon är i 70-årsåldern och har aldrig nånsin under sitt liv känt sig värdefull. När hon tittar på nån av sina tidningar kan hon tänka att ”ja, då var det så, det gjorde jag då” och kanske kunna bearbeta det och sen lyckas slänga den tidningen. Men om nån annan slänger nåt hemma hos henne får hon ångest. Och tidningarna representerar den tid som har gått. Psykologen lyssnar och stöttar med ett förstående hum då och då. Han bekräftar det hon säger, han fördömer henne inte på minsta sätt och han ger några kloka råd.

När man hör om människor som bor bland högar med tidningar kan det vara lätt att direkt stoppa in personen i facket knäppskallar, men så behöver det ju inte alls vara. Människor har olika sätt att klara av sitt liv, för en del kan det där vara en väg, ett sätt att hitta nån sorts trygghet. Nu är den här kvinnan inte tillfreds med det här samlandet och vill göra nåt åt saken. Bara att hon tagit mod till sig och ringt till Radiopsykologen visar ju att hon försöker.

Hm… ”Det är synd om människorna” som gamla Strindberg sa.

Jag har inte särskilt ofta lyssnat på programmet Radiopsykologen, mer ramlat in i det av en slump nån gång. Det kanske är synd. Känns värdefullt med det där lugna samtalet som får ta den tid det behöver och som är ”på riktigt” med ”vanliga människor” som berättar om sitt liv.

Programmet finns här.

Nu

Många av oss lever troligen utan att vara riktigt närvarande i vårt eget liv. Anledningen är att vi identifierar oss med våra tankar. Och dom där tankarna pågår ju mest hela tiden i våra huvuden. Det är som om man har en röst inne i skallen som bedömer och tolkar verkligheten och som bestämmer hur vi ska reagera känslomässigt. Om du inte tror att det är så med just dig beror det troligen på att du själv i så hög grad identifierar dig med dina tankar att du ”inte ser skogen för bara trän”.

Man kan säga att vi ofta förlorar oss i våra tankar, särskilt tankar om det förflutna och tankar om framtiden. Men det enda vi verkligen har är ju egentligen just nu. Dom flesta människor är ändå helt enkelt inte riktigt närvarande i nuet eftersom dom omedvetet tror att nästa ögonblick måste vara viktigare än det just nu.

Den som säger såna här saker är Eckhart Tolle som skrivit en bok som blivit en bestseller: The Power of Now – utgiven på svenska med titeln Lev livet fullt ut. Jag läser hans bok just nu. Kände i början en ”flum- eller New Age-varning” (bara att Tolle i en artikel kallas ”Oprah Winfrey’s favourite guru” gör mig lite orolig) och tänkte lägga boken ifrån mig men den tar sig faktiskt efter ett tag.

Böcker av typen självhjälpslitteratur är jag generellt rätt skeptisk till, men man vet aldrig, kanske kan jag hitta några korn i den här som känns värdefulla. Om boken kommer att förändra mig på nåt sätt vet jag inte och skyller på att jag inte läst så mycket av den än (ha ha!). Men tanken att jag inte skulle vara mina egna tankar utan att det finns två av mig – en som tänker dom där tankarna (egot) och så en (självet) som liksom kan titta ”utifrån” (fast inuti) på vad jag tänker och samtidigt har förmågan att vara i ögonblicket – är intressant.

Jag hittade en lång artikel om The Power of Now och om Tolle i The Guardian 2009. Boken är alltså flera år gammal (kom ut första gången redan 1999, tror jag) och många av er som läser bloggen kanske känner till boken sen tidigare. Ja så är det kanske, för när jag googlar lite mer nu ser jag att SvD hade en artikel om Tolle 2008 och en lång radda svenska bloggare uppmärksammade den, dock alltså inte jag.

Den som skrivit artikeln i The Guardian om Tolle är journalisten Oliver Burkeman, som själv nyligen kommit ut med en bok som heter ”The Antidote. Happiness for people who can’t stand positive thinking”. Rubriken låter intressant, men mycket mer än så vet jag inte om den boken. Jag fick upp spåret till Burkeman via artikeln ”Negativa tankar bästa vägen till glädje” i SvD i november förra året, som min syster tipsade om i ett fb-inlägg då nån gång – tack för det, Anna! Så negativa tankar skulle vara nåt bra? Måste kanske utforskas, tänker jag som inte direkt brukar hålla på med ”positive thinking” men som alltid varit inbiten optimist och nog överlag tänker mer positiva tankar än negativa. Tror jag…

Men tillbaks till Tolle: Den här boken om nu – The Power of Now – vad är det? Flum? New age? Typisk amerikansk självhjälpslitteratur? Eller ett ”vara-i-nuet”-förhållande till livet som kan påverka människor på ett riktigt omvälvande sätt och göra att dom får ut mer ur sina liv? Vad tror du? Har du läst Tolles bok och har den förändrat dig?

Här kommer ett knippe länkar för den som – liksom jag – kanske missat den här mannen Eckhart Tolle. Lite om Oliver Burkeman är med också för den delen:
Engelska Wikipedia om Eckhart Tolle här. SvD-artikeln om Tolle från 2008 här. SvD-artikeln ”Negativa tankar…osv” om Burkemans bok här. Burkemans artikel om Tolle i The Guardian här.

Att lämna spår

När jag var barn kommer jag ihåg att jag under nån period funderade över varför jag levde, vad det var för speciellt med mig? Jag tyckte att det måste finnas nån särskild innebörd med att just jag levde just nu. Nån mening måste finnas. Jag tror inte det är ovanligt att barn tänker så nån gång. Lite senare släppte jag tanken på att det måste vara nåt särskilt med mig och funderade istället över det här med att lämna spår, kanske var jag i yngre tonåren då, minns inte riktigt. Men det kändes viktigt att liksom ”rispa på jordytan” och lämna tydliga spår. Någon mening med att jag levat måste finnas. Mening för vem kan jag undra? För anhöriga, släkt och vänner, efterlevande? Eller för mänskligheten – oj oj oj?! Då måste jag väl vara en Einstein eller nåt och det är jag ju inte.

Läser en artikel i SvD om den danske författaren Benny Andersen. Har inte känt till honom tidigare (borde jag det?) men han verkar värd att kolla in lite mer. I artikeln citeras dikten Råd till mina barnbarn:

Sätt upp stora mål.
Lämna tydliga spår.
Det skall synas att ni har varit här.

Så där tänker och känner jag nog en del  fortfarande. Samtidigt tycker jag ju också att den som vill leva sitt liv på en öde ö – kanske ägna sig åt att läsa böcker eller titta på havet – och inte lämna andra spår än fotspår på stranden ska få göra det. Var och en får väl bli lycklig på sin fason.

Vilka spår har jag själv satt hittills då, kan jag undra? Och vilka möjligheter framöver har jag att sätta spår? Det hastar. Tiden rusar på. Mina barn är förstås en sorts spår. Men annars då? Är den här bloggen ett spår? Eller ska jag få ur mig en roman innan det är dags att lämna in?
Kanske ska jag bara känna mig lite ”stärkt i anden” av Benny Andersens lilla dikt och fortsätta fundera över hur jag ska lämna dom där spåren. Försöka sätta upp några stora mål kanske…

”Skäms för att vara dansk” artikel i SvD här.