Lämning från förr

Minns du dom här, dricksvattenfontänerna, som fanns här och var i stan? Som jag minns det fanns det fortfarande fungerande såna under sent 1970-tal och in på 1980-talet, t.ex. i Vasaparken dit jag ofta gick med mina små pojkar. Det fanns en på skolgården till Centralskolan i Söderhamn också där jag gick mina första fyra år i skolan, men då var det 1950-tal.

Nu står nån enstaka kvar som en lämning från gamla tider. Här utanför Serafen på Kungsholmen.
Och så 1944. Tänka sig: den där blonda lilla killen är en gammal man i dag, t.o.m. äldre än jag.

I Melbourne, där jag varit många gånger eftersom en av sönerna bor där, är dricksvatten åtkomligt lite överallt men i betydligt modernare utförande än dom på bilderna ovan. Jag letade bland mina egna foton från Melbourne men bild på nån dricksvattenfontän hittade jag inte. Lånar en som jag hittade hos Melbourne Drink Taps på Facebook. Roligt att det finns en grupp som ägnar sig åt att plåta såna här anordningar runt om i Melbourne. Länk till gruppen här.

AUS 2022

Uppmärksamheten i media fortsätter angående Novak Djokovic, som anser sig ha rätt till en gräddfil in i Australian Open, Grand slam-turneringen i tennis som i dagarna drar igång i Melbourne. ”Djockan” är inte vaccinerad och självklart applåderas han nu av antivaxxarna. I Serbien är makthavarna upprörda och försöker bana väg för sin stora tennisstjärna. Men det handlar om tennis för sjutton hakar inte om storpolitik mellan Serbien och Australien. Och varför ska inte Djockan följa dom regler som finns och som alla dom andra spelarna måste följa?

”What more could Novak Djokovic have done?” frågar nån upprörd supporter. Jo, han kunde ha vaccinerat sig, hållit sig i karantän när han hade symtom, låtit bli att vara prisutdelare i nån barntävling för en kort tid sen och låtit bli att ljuga om vilka resor han gjort tiden före ankomsten till Melbourne.

Roger Federer är tyvärr inte med i AUS 2022.

Vi har varit med som åskådare på AUS flera gånger. Haft biljetter till matcher på Rod Laver-arena – hejat på Federer, Nadal, Wawrinka, Bochard eller Wozniacki – eller suttit i solstol utomhus tillsammans med många andra och sett nån match på stor-TV. AUS är en folkfest. Folk är glada och uppspelta, snacket går, det dricks en hel del stora glas med öl. Att man får stå ut med en del trängsel på festivalområdet, köa för en matbit med mera tar dom flesta med gott humör.

Ja, hur ska det gå nu då? Gissar att arrangörerna av AUS trycker på allt vad dom kan för att ND ska få stanna och delta i tävlingarna. Kommersiella skäl förstås. Follow the money. Trist i så fall. Han kunde gärna åka ut, tycker jag. (Bilderna är från 2018).

Uppdatering 16 januari: Det gick inte som jag befarade. Beslut fattades istället till Novak Djokovics nackdel: han får finna sig i att missa Australian Open 2022. Senaste jag läste om honom satt han på planet till Dubai och sa att han var ”extremt besviken”. Dumskalle! säger jag och du har dig själv att skylla. – Förresten, nu när jag ändå lägger in en uppdatering: Australian Open kallas inte AUS2022 utan AO2022. Dom har en logga med AO i stiliserade bokstäver. Syns lite på Federer-bilden ovan.

Glädjen att spela

Då och då kommer den här gamla kvinnan in på det flotta varuhuset David Jones i Melbourne.

Hon går in och slår sig ned vid en flygel som står där bland de eleganta montrarna och diskarna. Hon låter fingrarna löpa och leker fram egna vackra melodier. Hon spelar bara för glädjen att spela och samlar inte in pengar.

Jag vet inget om kvinnans historia eller bakgrund. Talade med en av dom anställda som berättade att så här är det, hon kommer in och sätter sig och spelar helt enkelt. Kunder och anställda stannar till och lyssnar. Bilden tog jag 2018.

Trädbibliotek

Ett minibibliotek på en gata i Elwood, Port Phillip strax utanför Melbourne. Bilderna tog jag i februari 2020 då svåra bränder tidigare på året härjat denna del av Victoria och även hotat delar av Melbourne. Det lilla biblioteket är uppsatt på ett kumquatträd (eller cumquat-), ett träd med små citrusfrukter som man kan äta hela utan att skala dom. Hittade en sida om Kumquat här.

På anslaget med rubriken HEAT, FIRE & FLOOD kallar man till ett möte för att diskutera frågor som: What does Climate Emergency mean for Port Phillip & Bayside? och How do we respond locally? Jag var inte på det där mötet så vad man kom fram till vet jag inte.

Climate Emergency som begrepp fick genomslag häromåret, och ger förstås en sannare bild av vad det handlar om än uttryck som Climate Change. Jag bloggade om det här med begrepp som används och hur det styr oss i inlägget Ord som styr tanken.

Men åter till biblioteken… Såna här små ”bibliotek” såg man här och var i denna del av Melbourne. När man öppnade luckan såg det ut så här.

Kom att tänka på det här när jag läste att mitt barndoms bibliotek i Söderhamn fyllt 90 år i dagarna. En plats som var viktig för oss barn alla år vi bodde i stan. Om Söderhamns bibliotek och 90-årsjubileet skrev jag i min andra blogg Arundo. Läs ”Gå på bibblan!” här.

Favorit i repris

Färgfreak? Ja, det är jag kanske. Gillar klara starka färger. Beige och grått – och kanske minimalistiskt – är inte min grej. Dom här badhytterna i Brighton en bit utanför Melbourne har varit med tidigare en eller annan gång. Tog bilden för flera år sen. Lite historia om badhytterna kan du läsa i inlägget ”På stranden” här.
Att den här bilden kommer nu beror på att jag inte vill ramla över gamla uttjatade Odenplan och dess blompottor (förra inlägget) när jag går in på bloggen. Jag bara måste lägga in nåt ovanför, och nu blev det badhytterna. Ja ja, alla har vi våra egenheter. – Som vanligt: klicka på bilden om du vill se den större.

Rosenträdgården 2020

Det här är rosenträdgården i St Kilda Botanical Gardens strax utanför Melbourne, en favoritplats. Brukar sitta på en av dom där träsofforna i skuggan och läsa. Det gjorde jag senast i februari förra året. Sen kom vi hem till Sverige där pandemin just börjat sätta fart.

Vilket annorlunda år det blev! Jag har hört människor kalla 2020 för ”ett förlorat år” eller ”ett riktigt skitår”. Själv vill jag inte se det så; har inte råd att förlora några år. Jag tänker på allt bra, roligt och härligt som faktiskt hände under året. Sånt som för egen del samvaron med familjen i Melbourne innan pandemin slog till, alla härliga kajakturer i den hälsingska skärgården under sommaren, födseln av ytterligare ett litet barnbarn senare på året med mera, med mera. Och så gladdes vi förstås åt utgången av presidentvalet i USA. Fyra år till med Trump i ledningen av landet hade känts riktigt nattsvart. – 2020 var ett annorlunda år men inte bedrövligt, värdelöst eller förlorat.

December

Som nån påpekat: än så länge denna december har vi inte haft en enda dag med sol i Stockholm. Dagarna är grå grå grå. Tänker på Frödings dikt ”Gråbergssång”.

Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-å-ng.

Lite så där känns det när man måste tända inomhus redan på förmiddagen. Kollar på SMHI:s 10-dagarprognos och solen ser ut att hålla sig borta även hela nästa vecka. Vi har brukat åka till Melbourne omkring årsskiftet och stanna några veckor. Då får vi en ordentlig dos sol under den tid vi annars skulle ha vistats i vintermörker. Inte denna gång förstås, resa dit är inte att tänka på.

Så här kan det se ut på St Kildas strandpromenad efter en solstekt dag i januari.

Komplettering samma dag:
Tänker ju att Bo Bergman måste vara med också. Inte apropå St Kilda förstås, utan dessa disiga grå dagar i Stockholm. Åkte buss på Katarinavägen igår och såg diset över stad och vatten. Mycket Bo Bergmanskt …

Jag älskar dimman som släpar våt
över kajer och torg i natten
och lyktornas ögon, röda av gråt,
och lukten från gatan och visslans låt
från en spöklikt skymtande båt
ute på Mälarens vatten.

Jag älskar novemberdagens grå
förtvivlan och grändernas fasa,
fabrikernas hjärtan som bulta och slå
och droskan som rullar och löven som gå
en dans kring en bänk i en vrå
med en ensam människotrasa.

Har bloggat om Bo Bergman tidigare och det finns i kommentarerna också här.

Älskad saknad

Mera konst… Det här är ett porträtt av Anastasija Ivanovna Trubetskaja, rysk hovdam, furstinna av Moldavien och lantgrevinna av Hessen-Homburg. Porträttet målades 1757, två år efter hennes död. Den svenske konstnären Alexander Roslin, som gjort sig en strålande karriär i Paris, hade aldrig träffat grevinnan men målade ändå porträttet på uppdrag av en djupt sörjande halvbror till grevinnan. Halvbrodern bodde i Paris.

Några foton fanns förstås inte för Roslin att använda och måla av. Gissar att han hade tillgång till ett miniatyrporträtt, såna var ju så populära den där tiden.

Grevinnan var dotter till fältmarskalken furst Ivan Trubetskoj, som togs som krigsfånge av svenskarna efter slaget vid Narva år 1700. Ivan Trubetskoj satt i fångenskap i Sverige (i Stockholm, i Örebro, i Jönköping och på Visingsborg) ända till oktober 1718. Hustrun Aina reste till Sverige 1711 med Anastasija och hennes två syskon och delade sin makes fångenskap tiden ut.

Porträttet finns på National Gallery i Melbourne, och där finns ytterligare något porträtt målat av Roslin. När vi gick runt där i salarna med konst från 1700- och 1800-talet, kändes det lite som en hälsning hemifrån att stöta på Roslin.

Yarra

”A river runs through it” är en film från 1992 regisserad av Robert Redford. Det var nog en av dom första filmerna jag såg där Brad Pitt var med. Den allra första var Ridley Scotts ”Thelma and Louise” där Brad Pitt spelade en ung charmig slarver. Men nu var det ju floden jag tänkte på, floden som flyter fram genom Melbourne: Yarra. Bilden ovan är tagen från bron en liten bit från Federation Square, där själva innerstan börjar. Området till vänster heter South Bank. Där finns nog inte ett enda gammalt hus kvar. Modernt ofta strävande mot himlen.

Går man över bron till andra sidan ser man restauranger på vänstra sidan (den som vetter mot innerstan CBD) och på höger sida vackert gröna parker och det som uppenbarligen är en roddklubb för man ser ofta roddare i sina långa smala båtar ute på den breda floden.

Yarra har varit med en gång tidigare i bloggen, och det får bli en repris av en av bilderna här. Bilden nedan är tagen i närheten av den lilla staden Warburton, 7 mil öster om Melbourne. Inlägget från 2015 har du här.