Blått

Målning av Jan Vermeer van Delft, omkring 1660.

I SvD skriver Alexandra Borg om färger och framför allt om den blå färgen. Förr i tiden var det svårt att få fram blå färg i konsten. ”Blått pigment som indigo och lapis lazuli importerades från Orienten och var kostsamma, varpå de bara förekom i exklusiva sammanhang”, skriver hon i artikeln.

Vilken färg är mest omtyckt då, blått eller rött? Jag skulle ha gissat på rött men enligt ”en omfattande internationell studie pekade nästan hälften av de tillfrågade ut blå som favoritfärg, vilket gjorde den fyra gånger mer attraktiv än till exempel röd.” Jaha, där ser man.

Tankarna på blått ger en hel massa associationer. Observatoriekullens sluttning mot Norrtullsgatan är vackert blå av scilla nån gång fram i april. Och så kommer förstås några filmer upp t.ex. Krzysztof Kieślowskis ”Den blå filmen”, ”Det stora blå” om fridykaren Jacques Mayol, den franska ”Betty Blue – 37,2 på morgonen”. Blått i många konstverk också förstås, som det ovan och Van Goghs kraftigt blå himlar i många verk. Musik då? Finns säkert massor. Kom att tänka på en fransk schlager ”Bleu, bleu, l’amour est bleu” från 1967. Provade den på Youtube. Gräsligt tjatig låt. Så nån länk till den blir det inte. Men sen har vi ju förstås George Gershwins ”Rhapsody in Blue” som vi fick måla till när jag gick på läroverket i Söderhamn. Vi hade en uppfinningsrik teckningslärare, Gunnar Österström, som inspirerade oss att prova nya vägar i bildskapandet. Roligt. Länk till Gershwins stycke på Youtube har du här. Och vill du lyssna på ”Ol’Blue Eyes” så finns det förstås massor av Sinatra-låtar att leta fram på Youtube.

Jag läser Merlin Sheldrakes bok om svampar nu och har huvet fullt av mycel, hyfer och lavar… och annat sånt svampartat. När Sheldrake ska berätta om hur svampar sprider sig genom att skicka ut långa tunna rörformade trådar (hyfer) som bildar stora nätverk (mycel) berättar han om hur konstnären Francis Alÿs gick omkring i Sao Paolo med en burk blå färg med ett hål i botten på burken. Under flera dar rörde sig konstnären runt i staden och en ström av färg rann ned på marken och lämnade spår efter honom. Alÿs skriver om att hans vandring efteråt lästes som en sorts poetisk gest. I svampboken skriver Sheldrake: ”Linjen med blå färg skapade en karta över hans rörelser, som ett tidsporträtt. Alÿs konstprojekt illustrerar hyfernas tillväxtsätt. Alÿs själv är den växande spetsen. Det slingrande spår han lämnar efter sig är hyfens kropp.”

Naturligtvis blev jag nyfiken på Francis Alÿs. Det visar sig att Alÿs gått runt i andra städer med andra läckande färgburkar. Rolig idé. Undrar om dom blev arga på honom. Jag antar att det var vattenlöslig färg så den regnade väl bort sen, annars skulle han väl ha åkt dit för skadegörelse eller nåt. Läs mer om Alÿs och hans färglinjer i olika städer här.

Artikeln i SvD ”Färg förbinder vår hjärna med universum” här.