Stoppa utvisningarna (4)

Det tal som Stefan Löfven höll i september 2015 vid en manifestation för flyktingar har stannat i mitt minne. ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor” sa han bl.a. Undrar vad han tänker om det talet nu. ”Ord och vackra visor…” eller ”Upp flyga orden, tanken stilla står….”eller ”Det var då, det…”

Flera gånger tidigare har jag skrivit om Migrationsverkets hantering av dom afghanska ungdomar som flydde hit från krig och konflikt för ett par år sen och om hur erbarmligt illa jag tycker att man hanterat deras ansökningar om att få stanna kvar här. Rättsosäkerhet, osäkra åldersbedömningar, inkonsekventa beslut, utvisningar på oklara grunder (ibland pga bagatellartade formella fel som nån annan än flyktingen begått) med mera, listan kan bli lång. Migrationsverket har med rätta fått motta mycket kritik. Löfven avslutade det där talet 2015 med att han var stolt över Sverige. I dag finns det nog i stället många som skäms över vårt land. Som Agneta Pleijel för snart ett år sen skrev i den där artikeln i DN: ”Sveriges deportationer av afghanska ungdomar är en skakade skandal” (artikeln har du här).

Och ja ja, jag vet! Vi kan inte öppna gränserna på vid gavel, vi kan inte ta emot alla i hela världen som vill komma hit. Självklart inte. Men nog sjuttsingen kan vi i Sverige, svenska myndigheter, sköta detta bättre än som skett efter den där hösten 2015. Hög tid att göra nåt åt det här. I morgon onsdag 28 mars kommer frågan om amnesti upp för omröstning i riksdagen. Längre fram ska man rösta om den föreslagna gymnasielagen.
Man kan skriva på en namninsamling, man kan skriva brev till politiker – främst S, L och C – man kan bänka sig i riksdagen i morgon. Läs mer här!

Låt dom stanna!

Runt om i vår del av världen har människor denna helg samlats i stora manifestationer mot utvisningarna till Afghanistan. Jag tror det var närmare 50 städer runt om i Europa som deltog. I Sverige hittar jag att det ordnats i Boden, Luleå, Östersund, Hudiksvall, Gävle, Stockholm, Göteborg, Kalmar och Malmö. En dag med snö i luften och bara nån enstaka solglimt såg det ut så här på Sergels Torg i Stockholm.

Man har valt en vackert röd drake som samlande symbol för dessa manifestationer.

”Var går er gräns? Hur många fler liv får rättsosäkerheten kosta?” läser jag på ett plakat. Hm, vad svarar Migrationsverket på det?

Och visst, jag vet: vi kan inte lämna dörren vidöppen, inte släppa in alla. Men Afghanistan är inte säkert. Och när utvisningar från Sverige tydligen inte sällan sker på dunkla grunder, med osäkra åldersbestämningar och med varierande bedömningar av ansökningarna på Migrationsverket (kanske pga ovan personal, hög belastning osv) kan man verkligen tala om rättsosäkerhet.

Jag har skrivit om det tidigare flera gånger och jag tycker fortfarande: dra ett streck, låt dom stanna, dom som kom den där hösten 2015 när vi skulle ”öppna våra hjärtan” och när ”mitt Sverige bygger inga murar” osv. Dom har flytt pga krig och konflikter, dom går i skolan, dom lär sig svenska, dessa unga människor kan bli en verklig tillgång för detta land med dess åldrande befolkning.

Vill passa på att påminna om den artikel Agneta Pleijel skrev om detta i maj förra året. DN ”Sveriges deportationer av afghanska ungdomar är en skakande skandal” här.

Att skämmas för sitt land

I mitt föräldrahem talade vi ofta politik vid middagsbordet, händelser både i Sverige och i andra länder kom upp och avhandlades, ibland med ganska upprörda känslor. Jag tror dessa diskussioner var en viktig och nyttig erfarenhet för oss unga döttrar. Andra världskriget var över sen länge men diskussionen kom ofta in på den tiden. Våra föräldrar hade ju upplevt beredskapen och var båda engagerade på olika sätt. Pappa var reservare och ofta inkallad, Mamma hade en tid hemligt jobb inom Försvarsmakten. Kriget tog slut, men kändes nära för oss som barn och ungdomar. Jag minns när jag första gången hörde om baltutlämningen 1945, hur förfärligt jag tyckte det var och hur upprörd jag blev över att människor i Sverige lät det ske. Säkert anklagade jag mina föräldrar för att dom inte gjort tillräckligt för att stoppa utlämningen. Själv var jag inte ens född då.

Mycket annat som hände i Sverige under andra världskriget finns förstås att skämmas över. Men nu tänker jag på det som hela tiden är aktuellt i media i dag: ständigt nya utlämningshistorier att uppröras och skämmas över när det gäller Migrationsverkets hantering av unga asylsökande ensamkommande. Jag förstår att inte alla som kommer kan få stanna i det här landet. Men det som är omskakande och oerhört upprörande är dom stora brister och den rättsosäkerhet som uppenbarligen finns i hur Migrationsverket hanterar dom asylsökande.

Yrkes- och volontärnätverket ”Vi står inte ut” (VSIU) startades i september 2016 av fyra personer: en lärare, två socionomer och en socialpedagog. I dag innefattar nätverket cirka 9 000 professionella och ideella personer som möter ensamkommande barn och ungdomar. Jag läser om detta i Rapport om osäkerhet i asylprocessen för ensamkommande barn och ungdomar. Under en period från juni till augusti i år har VSIU samlat in uppgifter om olika aspekter av rättssäkerheten i asylprocessen för ensamkommande barn och unga. Av 150 inkomna fall har man valt ut och granskat 122 fall. Man lyfter fram fyra teman i rapporten: 1) Åldersuppskrivningar, 2) Tolkar, 3) Handläggare, beslutsfattare och domstolar samt 4) Ombud och gode män.

Rapporten är förfärlig och stundtals också absurd läsning. Apropå åldersuppskrivningar finns t.ex. historien om ett syskonpar som kommer till Sverige 2015 och uppger exakta födelsedagar vid asylansökan, en 1998, den andra 2000. Dom lämnar dokument av olika slag som bevis, läkarintyg, foton från uppväxten m.m. Migrationsverket utreder och slår fast deras födelseår till 1997 och 1998 och med en åldersskillnad på sju månader. Båda får avslag. Exempel av liknande slag är många i rapporten.
Det är ingen sensationsskrift. Alla fall man tar upp i rapporten finns belagda med ärendenummer, kontaktuppgifter m.m. och har granskats av en asylrättsjurist. Länk nedan till rapporten.

Agneta Pleijel skrev i början av maj en debattartikel i DN med rubriken ”Sveriges deportationer av afghanska ungdomar är en skakande skandal”. Det finns all anledning att påminna om den och läsa den igen. Pleijel nämner Astrid Lindgren några gånger i artikeln och hennes syn på barn och barndomen. Hon citerar en dikt av Astrid Lindgren:
”Vore jag Gud /då skulle jag gråta/ över människorna/ dem som jag har skapat/ till min avbild. /—/ Och så alla barnen,/ alla, alla barnen,/ dem skulle jag gråta över/ allra mest./ Ja, vore jag Gud”. Om Astrid Lindgren om hon levat nu skriver Agneta Pleijel: ”Du skulle förstås ta den hygglige Stefan Löfven i rockkragen och strängt säga men pojk, voffor låter du dem göra på detta viset? Trygghet i en ny tid, skulle Löfven väl svara, för det brukar han svara. Se till att barnen får stanna, bums på momangen, skulle du förstås säga till den hygglige Löfven.”

Vem har i dag den auktoritet och den genomslagskraft som opinionsbildare som Astrid Lindgren hade?

Agneta Pleijel höjde sin röst mot orättvisor och rättsosäkerhet i DN-artikeln. Jag önskar att fler som blir lyssnade på skulle göra det. Ibland tänker jag på kronprinsessan, jag som inte ens är för monarkin… Men tänk om kronprinsessan Victoria skulle slå sin kungliga näve i bordet och säga ifrån: Stopp och belägg! Det räcker. Gör nåt radikalt åt det skamliga som sker i vårt land i dag!
Hon kan ju ta sig en funderare över vad hennes små barn ska ta upp för ämnen vid middagsbordet när dom blir lite äldre. Men visst, jag förstår att det där antagligen inte är möjligt. Hon har väl inte rätt att säga vad hon tycker i en sån här fråga. Men önska kan man ju få göra.

”Rapport om osäkerhet i asylprocessen för ensamkommande barn och ungdomar” som pdf här.
Agneta Pleijels artikel i DN ”Sveriges deportationer av afghanska ungdomar är en skakande skandal” här.

Stoppa utvisningarna! (2)

Häromdan gick jag till Medborgarplatsen där sittdemonstrationen mot utvisningarna till Afghanistan pågår.

Hur länge orkar dom hålla på? När ska dom få ett svar? Migrationsverket hukar sig väl. Och så påstår dom förstås att det inte alls är så farligt överallt i Afghanistan. Nähä…åker dom dit själva och kollar överallt, tro? Vågar dom det? Häromdan stod det igen att två flyktingministrar i Afghanistan vädjar till Sverige att göra som man gjort i Tyskland: stoppa utvisningarna, åtminstone tillfälligt. Landet klarar inte att ta emot flyktingarna som skickas dit.

I dag planeras tydligen en manifestation till stöd för ungdomarna som protesterar på Medborgarplatsen. Hoppas nu bara att inte några korkskallar från NMR eller andra nazister tänker gå dit och bråka. Kanske bra att det är en grå och regnig dag i Stockholm i dag?

Ser nu i en artikel i DN att demonstranternas tillstånd går ut 23 augusti. Vad händer sen? Allt går ”back to normal”? Migrationsverket ruskar bara lite på sig och vevar vidare med sin långsamma handläggning av ärenden. Tiden går och flyktingarna fortsätter att vänta på besked och hoppas och förtvivla och hoppas och förtvivla och vara rädda.

DN, ”Afghanistan vill stoppa utvisningar” här.
DN, ”Det räcker inte att visa sitt stöd – man måste göra något” här.

Stoppa utvisningarna!

Ja, vad ska man säga? Reinfeldts ”Öppna era hjärtan” känns allt väldigt långt borta. Det skär i stället hårt i hjärtat att läsa om hur det går för dom unga män som avvisats av Migrationsverket till Afghanistan. DN skriver i dag om den unge Jawad Hussaini, som tvångsavvisats till Aghanistan efter 4 år i Sverige. Här gick han i skolan, lärde sig svenska, bodde i en svensk familj och hjälpte till på deras gård. Nu är han i Kabul där han inte känner nån och inte förstår språket.

Jag skäms för Sverige för att vi behandlar människor på detta sätt. Jag vill inte ha det så här! Självklart borde dom som kom på den tiden vi hade mer ”öppna hjärtan” få stanna här nu, dom som etablerat sig, lärt sig svenska, kanske har fått sitt första jobb. Varför i all fridens dar ska vi kasta ut dom till det livsfarliga livet i Aghanistan? Vi behöver ju unga människor i det här landet.

Nu säger t.o.m. Afghanistans flyktingminister ifrån. Landet klarar inte att hjälpa alla dom unga som utvisas dit nu från Sverige och andra länder i EU. När ska Migrationsverket och regeringen fatta det här? Hur lång tid ska det ta innan polletten trillar ner? Pausa utvisningarna, ber ministern.
Men gör det då, för sjutton hakar! Stoppa utvisningarna! Nu!

Jawad: ”Jag trodde att jag skulle dö när som helst” i DN här.
”Ministern vill att Sverige stoppar utvisningarna” i DN här.

Uppdatering 27 juli:
Nya artiklar i DN igår. Hur många gånger ska det skrivas om allt det här eländet innan nån förändring sker? Det är ju verkligen på tiden att nån gör nåt åt alla misslyckanden hos Migrationsverket. Löfven? Men har ju häcken full med annat just nu. Kungen? Victoria?

En av artiklarna i DN handlar om att Migrationsverket utvisar människor som etablerat sig väl i vårt land, talar svenska, har jobb och familj och skälen till utvisningarna är inte sällan ett eller annat formellt litet fel som nån annan gjort. Arbetsgivaren har glömt ditt eller datt osv. Läs artikeln i DN Utvisningarna saknar rim och reson här.

Det är oerhört upprörande att detta får fortsätta. Jag vet snart inte hur många gånger jag har läst om liknande fall som det DN berättar om. Bloggat om Migrationsverket har jag av såna anledningar gjort många många gånger. Och okejdå, en utredning pågår tydligen nu om en lagändring som ska sätta stopp för dessa orimliga s.k. ”kompetensutvisningar”. Men hur lång tid tar det innan den utredningen är klar? DN skriver att ”enligt jurister SvD har talat med går det att stoppa utvisningarna tills den är färdig.” Men gör det då! Stoppa ”kompetensutvisningarna” – nu!

Så har vi den enorma högen av ansökningar från ensamkommande barn och unga som Migrationsverket inte klarar av att fatta beslut om. Verket skriver ner prognosen för antal avgjorda ärenden för andra gången i år. Ensamkommande barn får vänta på besked i snitt 600 dagar. Migrationsverket klarar mindre och mindre. Medan oerfarna handläggare på Migrationsverket harvar på med handläggningen av ärenden går tiden och dom som var barn när dom kom hit från Afghanistan eller Syrien hinner fylla 18 och då utvisar man dom.
Om Migrationsverkets misslyckande skriver man i DN i artikeln Rekordlång väntan på asylbesked här.

Börja om på nytt!
Varför fortsätter bara allt det här? Varför drar ingen i bromsen eller slår näven i bordet nu och säger Stopp och belägg! Gör om, gör rätt!

Kunde man inte dra ett streck nu och starta om från noll? Det är förstås förfärligt okonventionellt – och inte alls enligt den av så många omhuldade principen ”vi har våra regler” – men det skulle lösa många problem. Och framför allt: det skulle rädda många människor från ett liv i krig, konflikt och terror. Alltså: låt dom som kom under den stora vågen 2015 och nu går och väntar på beslut stanna kvar. Starta om från noll. Många, många skulle vinna på det. Även dom nedlastade, kanske utarbetade och oerfarna (inkompetenta?) handläggarna på Migrationsverket.
Stoppa utvisningarna – nu!

Vem kan hjälpa Hamzeh?

Läste du i DN Niklas Orrenius förtvivlade artikel om nittonåringen Hamzeh Nouri som utvisats till det livsfarliga landet Afghanistan? Det är förstås en helt förfärlig historia.

”Svenska myndigheter bröt inte mot några lagar när de tvångsutvisade honom till Kabul. De följde den demokratiska ordning som svenska folkvalda röstat fram, den princip som vårt asylsystem vilar på: att den som inte bedöms ha asylskäl måste lämna landet” skriver Orrenius.

Och visst, det må vara enligt lagen, regering och riksdag m.m. att sånt här sker.
Men mänskligt och moraliskt kan det ju aldrig vara rätt att skicka dessa unga människor till ett land där chansen att dom ska klara sig är helt förfärande liten, pga krig och konflikter, terrordåd m.m. Och där det dessutom är stora svårigheter att skaffa sig ett jobb och en inkomst att leva på. Hur ska dom alls klara sig?

Hur kan allt det här få fortsätta ske? Jag skäms över Sverige. Jag mår illa när jag läser om Hamzeh Nouris historia. Vad händer sen med Hamzeh? Och med alla hans olycksbröder/systrar?

Och vad kan vi göra, vi s.k. vanliga människor? Rösta fram en människovänligare invandrarpolitik i nästa val? Men nu då?

Läs Niklas Orrenius artikel här.

Flyktingamnesti 2017

Ja, låt dem stanna! Ge de unga ensamkommande rätt att stanna i Sverige – oavsett om de blivit uppskrivna i ålder eller inte, och oavsett om de fyllt 18 eller inte.

Stoppa utvisningarna till länder i krig!
Stoppa utvisningarna till Afghanistan!
Du kan skriva under en namninsamling här.

Såg du artikeln i DN igår? Jag är inte miljöpartist men den här gången håller jag med dom fullt ut. Och frågan om flyktingamnesti ska tydligen tas upp på Miljöpartiets kongress nu snart. Läs om Zubaid Wahidi, som nu hotas av utvisning, och om den miljöpartistiske kommunpolitikern Nicklas Steorn i några artiklar i DN här och här.

Det är så omänskligt och petimetrigt (”Vi har våra regler…”) och dumt att kasta ut dom. Dumt för att det är ett fruktansvärt slöseri med mänskliga resurser. Sverige med sin åldrande befolkning behöver ju unga människor.

Läs också en text från en av dom som tog ansvar för dom stora orden om att vi skulle ”öppna våra hjärtan” och som nu är förtvivlade över det som händer. Texten finns på hemsidan för namninsamlingen Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar här.

Uppdatering 30 maj:
Tvångsutvisning av ett tjugotal afghaner i ett chartrat plan. Niklas Orrenius skriver om hur det gick till och om protester och förtvivlan i en artikel i DN i dag här.