Musikminne

Av nån anledning kom jag igår att tänka på en låt som jag först inte riktigt fick tag på. Det var nånting om ett skepp och med en suggestiv melodi, som lätt fastnade. Minnet är så här ungefär: jag är en fortfarande ganska ung mamma och har två pojkar som snor omkring mig i det stora köket på Rörstrandsgatan. Jag ska laga middag. Kvällssolen skiner in, radion står på – och då kommer den, den där låten! Och jag ökar volymen och dansar runt i köket. Pojkarna sjunger med så gott dom kan. – ”Vindarna vaknar och vänder…”

Texten är skriven av Bo Setterlind. Inspelningen är från 1979. Blev glad när jag hittade låten igen nu efter lite googlande. Kanske var den lite mycket av ”örhänge” dom där åren på 80-talet, men jag tyckte om den. Och nu dansar jag igen. – Låten har du på Youtube här.

Musikapparater

Min första egna grammofon som jag spelade LP- och EP-skivor på när jag bodde på studenthemmet Tempus i Åkeshov (”Helnyktra tar Ansvar” stod det på taket till ett av husen, men så väldigt helnyktert var det inte där) var en rätt enkel apparat. Men jag tyckte om den och jag tyckte den var fin. Man lyfte av locket, vände på det och vips hade man en högtalare. Sen var det bara att lägga på skivan och försiktigt måtta in pickuppen på rätt ställe. Fortfarande när jag ibland lyssnar på Beethovens Pathétique – i inspelning med Barenboim vid pianot – kommer jag ihåg min blå tekanna på studenthemmet och smaken av Earl Grey-te med lagom mycket mjölk i (inget socker). En sorts Madeleinekaka, alltså…

Jag hade inte nån jättesamling skivor då men lite blandat klassiskt och annat hade jag. Brahms violinkonsert med Christian Ferras, Bachs fantastiska dubbelkonsert med far och son Oistrakh på violin, Max Bruchs violinkonsert (i billig inspelning men bra) med nån som jag inte minns nu. Vivaldis Årstiderna med Sir Neville Marriner och Academy of St Martin in the Fields. Villa-Lobos Bachianas Brasileiras. Några gitarrskivor, nån operaskiva med highlights. Och så Cornelis Vreeswijk, en  mycket älskad skiva där Thorstein Bergman sjunger Dan Andersson, flera Charles Aznavour, Procol Harum ”A whiter shade…”, The Beatles…med mera, med mera. Oj, det här skulle jag kunna hålla på med länge märker jag.

Fast det var egentligen inte det jag skulle blogga om nu – utan om möjligheten att lyssna på musik hemma. Nu finns ju hur många möjligheter som helst, och inte bara hemma förstås. Det sitter folk i tunnelbanan och lyssnar på musik via sina mobiler, knallar runt på stan och lyssnar, joggar eller cyklar eller kör bil med musik i öronen m.m. Sånt kan jag också göra, men det blir sällan. Däremot kan jag numera lyssna på musik i köket via min iPad och en extern högtalare. Musiken hämtar jag trådlöst till ”paddan” från datorn i arbetsrummet. Praktiskt.

Annat var det förr. Hå hå ja ja. Vevgrammofon hade mina föräldrar nån gång i sommarstugan på Sandskär innan det kom el till ön. Och där vi bodde inne i Söderhamn hade vi under min tonårstid en sån där tjusig möbel i blank mahogny med skivspelare som t.o.m. kunde växla skivor själv. Den liknade den på bilden ovan, hämtad från en broschyr från Luxor som jag hittade på nätet.
600px-Edison2

Men ”in the riktigt old days” kunde man förstås inte åstadkomma musik hemma alls om man inte spelade nåt instrument själv. Eller för all del: sjöng själv. Det var först med fonografen som möjligheten att lyssna på nån annans musicerande kom. Thomas Edison uppfann fonografen 1877 och den såldes kommersiellt 1890-1925.

På bilden sitter Thomas Edison med en tidig version av fonografen. Sitter han och lyssnar uppmärksamt eller sitter han och funderar på hur han ska kunna förbättra den här manicken? Båda delarna kanske. Man riktigt ser hur han tänker och tänker. I varje fall inget tjusigt poserande i bilden.

Vi hade en gammal fonograf för länge sen i ”min gamla familj”. Varifrån den kom vet jag inte. Kanske från nån gammal släkting eller så var det ett loppisfynd som föräldrarna köpt på skoj. Det fanns en låda full med vaxrullar till den och så en stor metalltratt som det rätt usla, raspiga och liksom ihopklämda ljudet kom fram ur. På vaxrullarna fanns musik och på nån av dom fanns gammaldags skämtsamma historier, inte särskilt roliga om jag minns rätt. Jag har ingen bild på fonografen tyvärr, och vi har inte apparaten kvar. Den var så skrymmande att vi gjorde oss av med den. Minns inte hur det gick till. Jag hoppas att jag sålde den och fick en massa pengar för den.
Uppdatering 27 oktober:
Christian Ferras hette han, inte med t på slutet som jag trodde. Tack för påpekandet, Anna. Jag har rättat nu såväl i inlägget som i kommentarerna. Sorgligt att läsa om hans öde med depressioner och alkoholism, och att han avslutade sitt liv själv, bara 49 år gammal.

Frankie Boy

Frank_Sinatra_Metronome_magazine_November_1950Ol’ Blue Eyes, Frank Sinatra, skulle ha fyllt 100 år i dag. Han ska härmed äras med ett inlägg i bloggen.

Ett välgjort program om honom sändes på tv igår. Långt var det men bra, och det var roligt att se för oss som var med – i alla fall på en del av den där tiden. Del 2 sänds i kväll. Bilden till vänster är från 1950.

Jag är uppvuxen med Frank Sinatra – fast inte så tidigt som när bilden togs, då var jag för liten. Men senare blev han min äldre systers stora idol, och dessförinnan var det Mamma som lyssnade på Sinatra. Hon var årsbarn med honom, och det var hon som introducerade hans musik i vår familj. Det var förresten samma med Elvis Presley: det var Mamma som köpte den första Elvis-skivan: Heartbreak hotel.

Min storasyster skrev ett brev till Frank Sinatra och fick som svar ett signerat fotografi. Jag var mycket imponerad. Hoppas hon har det kvar.

Nu har jag haft en liten Sinatra-seans med tända adventsljus för mig själv. Jag har lyssnat mig igenom den ena efter den andra biten (och dansat till några också) för att försöka komma på vilken Sinatra-bit jag skulle ha med i det här inlägget för nånting skulle det ju vara. Svårt att välja, det finns så många som är bra och som väcker minnen. September song, Chicago, Mr Success, You’ll never walk alone, Love’s been good to me, Write myself a letter, They can’t take that away from me…?   Jag fastnade till slut för en av dom gamla godingarna. Kanske anses sån här musik ute i dag …vet inte. Men är det ”födelsedag” så är det. Och glad och dansvänlig är den. Prova själv!
You make me feel so young på Youtube här.

Billie Holiday

Billie_HolidayI dag är det 100 år sen hon föddes, sångerskan med det där alldeles speciella sättet att använda sin röst. Uttrycksfullhet, karisma.

Stor artikel om henne i SvD i dag där hennes sorgliga livsöde berättas. Där finns också länk till en insjungning av en av hennes absolut mest kända sånger: ”Strange fruit”. Långsam vacker och plågsam sång.

Läs SvD här. Länk via SvD till ”Strange fruit” här.

Gårdarnas musik

Kommentera valet? Nej, jag ids inte. Och snart har en hel vecka gått. Tidningarna är fulla av analyser och idéer om hur det ska gå. Bards teckning i DN i dag var rolig. Mycket mer än så blir det inte i bloggen – inte nu i alla fall. Och vad jag tycker om SD vet ni redan, ni som brukar titta in här emellanåt.

Det är kanske den sista lite varmare dagen (dom hotar ju med att höstkyla och ruskväder är på ingång) och jag står på balkongen och tittar på brandväggen med det alltmer rödskiftande vildvinet. Musik hörs nånstans ifrån. Det är inget ”bumpa-bumpa”. Nej, det är nån som spelar lugnt, vackert och klassiskt på ett blåsinstrument. Han eller hon håller bara på en kort stund, sen blir det tyst. Men ett trevligt minne från för länge sen vaknar.

Vi bodde i Birkastan då, och en gång när vi kom ut på innergården hörde vi levande musik från en annan gård. Kanske var det på fiol och något ur Beethovens violinkonsert, jag minns inte riktigt. I alla fall fick vi för oss att försöka ta reda på var musiken kom ifrån. Vi gav oss in på gårdarna. När det gick att klättra från gård till gård gjorde vi det, annars gick vi in från gatan. Dom som känner till Stockholm vet att detta måste vara många år sen innan alla portar fick kodlås. Det var ett litet trevligt äventyr att ta sig fram så där på och mellan gårdarna i Birkastan. Vem som spelade fick vi aldrig reda på, musiken slutade förstås innan vi kom fram till rätt gård.

Ett annat och betydligt äldre minne dyker också upp: gårdsmusikanter på sent 50-tal. Vi är hos morföräldrarna på Kungsholmen i Stockholm. Dom bor tre trappor upp i ett gammalt hus utan hiss. Vi barn hör levande musik från gården och får under överinseende av nån vuxen luta oss fram försiktigt i ett fönster och titta ner. På den stenlagda gården långt därnere står ett par ”gubbar” med gitarr och dragspel. Mormor sveper in några mynt i lite stanniolpapper så det blir som små paket som vi får kasta ner till musikanterna. Dom tackar genom att ta av hatten och buga upp mot fönstren. Jag minns dom som mörkhåriga och klädda i färggranna kläder, men det kan vara en efterkonstruktion. Gårdsmusikanter – ett yrke som numera är borta. Gatumusikanter finns ju, men på gårdarna kommer dom inte in.

Eugène_Atget_1898–99Ja, det var det…några minnen av musik från gården. Idkat musik på gården har jag själv gjort – i alla fall på så sätt att vi sjungit tillsammans på gårdsfester i huset där jag bor nu. Sånt som ”På vår balkong, på vår balkong / hoppar koltrastarna hage hela dagen lång. / Men runt omkring, men runt omkring / sitter sparvarna och tjurar och gör ingenting. Osv, osv” – framförs företrädesvis i kanon, tills grannarna storknar.

Som avslutning fick det bli en gammal bild från Paris 1898/99, en positivhalare ackompanjerar en flicka som sjunger – gissar jag. Eller är hon bara glad över alla franc – eller centimes kanske – som parisarna kastar ner till dom? Fotot är taget av Eugène Atget, fransk pionjär inom dokumentärfotograferandet.

 

Merci beaucoup, Charles

I år fyller den franske vissångaren Charles Aznavour 90 år. En höst på 60-talet var jag i Frankrike och pluggade franska, och det var väl under den tiden jag fastnade för honom. Min första EP med Aznavour hette ”Je t’attends” – ”Jag väntar på dig”. Sen blev det fler och så småningom några LP-skivor också. På baksidan av ett av dom här omslagen har jag skrivit ”Place de la Madeleine 9/4 -69”.

AznavourAznavour sjunger mest om kärlek. Mycket romantiskt. Många av visorna har han själv skrivit text och musik till. Ofta är det vemodigt och tillbakablickande på åren som gått. Om förlorad ungdom och förlorade kärlekar, minnen av en mamma och hur familjen samlas vid hennes dödsbädd, en konstnär som kommer tillbaks till sin ungdoms Montmartre där allt nu är förändrat och syrenerna har dött, en ung man som går ner till hamnen och drömmer sig bort till ett annat liv långt borta. Osv, osv.

Det är mycket ord i sångerna – ord ord ord – nästan lite språkekvilibristiskt får man nog säga att det ofta kan vara. Inte dumt att träna sin franska genom att lyssna på Aznavour. Jag har ibland gett mig en dos inför nån resa till Frankrike för att friska upp språkkunskaperna som ju tyvärr så lätt falnar och vittrar bort. Det går ju bra med andra som sjunger på franska också för all del som Edith Piaf, Barbara eller George Moustaki. Kanske Jacques Brel också, fast Brel har jag inte hört så mycket. Kanske missat nåt där?

I dag lyssnar jag oftare på annat än  franska kärlekssånger, men nog händer det att jag sätter på en skiva (cd numera) med Aznavour i köket när jag ska laga mat. Jag drar på volymen och stänger dörren så K ska slippa det mesta av det. Och sen njuter jag av melodierna, Aznavours speciella röst och av franskan. Och det går finemang att laga mat till franska ”chansonger”.

Charles Aznavour är en intressant person – inte bara som sångare och viskompositör. Eller som skådespelare för den delen – han har medverkat i många filmer. Född som Shahnour Varinag Aznavourian 1924 i Paris.  Han är av armeniskt ursprung. Upptäckt av Edith Piaf 1946. Ja, du kan läsa om honom på Wikipedia, jag behöver inte dra hans livs historia här. Han har även varit politiskt aktiv. Stått upp för sitt gamla land, Armenien, och dessutom agerat mot det franska fascistiska partiet, Le Front National, som på den tiden leddes av Jean-Marie Le Pen. Dessutom såg jag nån gång i  ett tv-program att Aznavour under nån period i sitt liv förestod ett arkiv eller kulturcentrum i Paris med uppgift att dokumentera och ta hand om just gamla franska visor – ”chansonger”. En kulturgärning förstås.

Jag har tänkt ett tag att jag ville skriva nåt om Charles Aznavour i bloggen medan han fortfarande finns i livet. Och snart fyller han som sagt 90 så det kan ju vara på tiden. Kanske ville jag ha honom med här som ett sorts tack för det han har betytt för mig under åren. För han läser väl min blogg – ha ha! Hans fru är svenska så har han svårt med språket kan ju hon hjälpa till.

Charles Aznavour beskrivs utförligt på engelska Wikipedia här och kortare på svenska här. Och som exempel på hans sånger och hans sätt att sjunga får du länk till La Bohème, som handlar om konstnärslivet i Paris förr – ackompagnerat av tjusiga bilder från staden. Väldigt romantisk text + dito komp med en del pianoklink med mera – här.

Uppdatering i oktober 2018:
”Han dog mitt i steget” stod det om Charles Aznavour när budet kom om att han dött den 1 oktober. Tänk att kunna skriva så om en 94-åring! Dagarna efter nyheten om hans död lyssnade jag flitigt på hans chansoner. Han var ju otroligt produktiv och alltså verksam med konserter m.m. in i det sista. DN hade en artikel om han liv och karriär och med en rätt charmig bild av honom från äldre dar här.

Callas i skallen

Häromdan sände tv ett gammalt program med Maria Callas på Paris-operan 1958. Det var första gången hon uppträdde där. Vilket framförande, vilken utstrålning och vilken röst! Trots förstås inte världens bästa återgivning av musiken. Vacker själv var hon ju inte direkt med sin stora näsa och hårt målade ögon. Och mager var hon och såg väldigt lång ut i programmet. Jag undrade ett tag om hon hade styltor under klänningen… Vi läste om henne på webben sen och bl.a. om hennes kärlek till Onassis, som verkar ha varit en riktig gris till karl. Ett stort svin. Usch!

Callas har varit med här tidigare i en kommentar som jag gjorde till inlägget Gammal konst. Där hade jag med ett porträtt av Gluck som jag fascinerats av, och så fick det bli länk till en aria ur Orfeus och Eurydice som jag tycker mycket om.

Igår dök Callas upp igen i min skalle. Jag travade ut på Djurgården för att titta om hägrarna börjat reka inför vårens bobyggande vid Isbladskärret. Men det var lite för sent på eftermiddan, ishockeyfinalen gjorde att jag inte kom iväg i rättan tid. En liten promenad blev det i alla fall, men sen mörknade det så snabbt så jag tog bussen hem istället. I skallen pågick en snutt ur en aria och när jag promenerade (inte på bussen) sjöng jag för mig själv. Kom inte just då på vad det var, bara några ord på snubblande franska dök upp: ”Verse moi, verse moi l’ivresse…” Hur skulle man översätta det, tro? ”Häll upp åt mig! Fyll på mitt glas tills jag blir berusad…” Nåja, det blev i alla fall till att leta upp en cd med Maria Callas igen när jag kom hem. Och arian har du på Youtube här.

Porträttet av Gluck och länken till Orfeus och Eurydice hittar du i ett inlägg och och en kommentar här.

Va, pensiero

En gång för många år sen pluggade jag konstvetenskap i Rom. Kursen ordnades av Svenska Institutet i Rom men undervisningen skedde mest genom studiebesök på olika ställen i Rom – kyrkor, gamla byggnader, gallerier, museer osv. Vi fick komma in i Vatikanen också minns jag. Vi fick uppgifter att redovisa för varandra och för den docent i konstvetenskap som ledde undervisningen och som på fritiden gärna körde runt på en stor motorcykel. En del fritid hade vi förstås också och ibland stack vi iväg från stan om nån hade tillgång till en bil. En gång åkte några stycken av oss till den lilla staden Spoleto och gick på operan där. Dom gav Verdis opera Nabucco med handling byggd på en gammal historia från Bibeln.

I en av akterna var det först tomt på scenen som låg i halvdunkel, och sen började människor komma in sakta i små grupper, alla klädda i fotsida kåpor – det var dom judiska/israeliska fångarna i Babylon. Det kändes i operahuset att nu kommer det, nu händer det. Det var som en förtätad magisk stämning i hela salongen. Fler och fler fångar kommer in och snart är hela scenen full av människor som står upp och håller om varandra eller som sjunker ner och sitter på knä på golvet. Och så börjar dom sjunga. Det handlar om längtan till hemlandet:

”Va, pensiero, sull’ali dorate” (På svenska lyder dom första raderna: Flyg min tanke på gyllene vingar!  Flyg och landa på grönskande tuvor! Där från blomster och mognande druvor, stiger moderjordens ljuvliga doft).

Efteråt ville jublet inte sluta, alla i publiken – vi med förstås – stod upp och stampade i golvet och ropade Bravo! Brava! Bravissimo! Publiken var i extas. Det riktigt dånade i det gamla operahuset. Till slut reste sig fångarna nere på scenen och gick sakta ut. Publiken satte sig ner igen, bravoropen och sorlet och stampandet tystnade. Förväntningarna började kännas i luften igen. Musiken började. Sakta kom fångarna in på scenen… ”Va, pensiero”.

Dom tog om hela Fångarnas kör, det mest kända partiet ur operan Nabucco. Och det blev förstås bravorop och extas efteråt igen. Förklaringen är inte bara musikalisk, att det är ett vackert körstycke – utan som det står i DN i dag: ”Denna episka frihetshymn blir en inofficell hyllningssång för rörelsen för Italiens enande under 1800-talet”. Så visst, just det här körnumret betyder säkert mycket för italienarna. I alla fall dom som inte blivit helt förflackade eller ”förytligade” under Berlusconi-eran.

Den där operakvällen i Spoleto på 70-talet är ett av min starkare operaminnen. Nu triggades det förstås igång av den där artikeln i DN i dag: ”Sorgen sjunger hos Giuseppe Verdi” här.
Och har du 4-5 min över så kan du lyssna på Fångarnas kör här eller under några fler minuter här.

Pica pica

En mörk söndag i november: En skata landar lite snabbt på mitt balkongräcke för att sen raskt flyga iväg igen. Så vacker den är och så stor på nära håll! Nån bild hann jag inte ta och den här dan var dessutom så mörk redan från morgonen så det hade kanske varit svårt ändå. Jag skulle väl få mixtra med ISO eller nåt. Skatan på bilden hittade jag istället på Wikipedia.

SkataSkator sägs ju tycka om saker som blänker, och fågeln har rykte om sig att sno smycken och silverskedar och sånt man har liggande framme utomhus. I Wikipedia står det: ”Ett visst intresse för blänkande föremål delar skatan med många fågelarter men ryktet om att den stjäl allt blänkande som den kan komma åt är osant”. Illustrerad Vetenskap på webben skriver att inga vetenskapliga undersökningar visat att skator har nåt särskilt förhållande till blanka saker. Och så skyller man skatornas dåliga rykte på Rossini och hans opera ”Den tjuvaktiga skatan”.

Varför skator nu då? Jo, det hade just med blänket att göra. I en bok om fotografering läser jag om sånt som vanligen drar till sig människors blickar. Ett exempel är just blänkande saker. Det kunde vi ha haft gemensamt med skatorna – innan det blev klarlagt att skatornas förtjusning i blanka grejer bara var en myt. Nåja, vi får väl gilla blanka prylar ändå då utan att skatorna gör det. I boken om foto står det ”Hjärnforskningen visar att vi får en liten, liten dos dopamin som gör oss glada när vi ser ett blänk. Naturens syfte med detta är inte riktigt klarlagt”.

Intressant. Jag skulle vilja veta mer. Googlar på dopamin. Wikipedia igen: ”Dopamin eller hydroxityramin, (C8H11NO2) är en av de viktigaste signalsubstanserna i centrala nervsystemet” och senare ”Dopamin förekommer i en rad viktiga system som bland annat reglerar motorik, vakenhet, glädje, entusiasm, och koncentration”. Beteenden som har med lust och njutning att göra påverkas av dopamin. Ja, det där visste du kanske redan.

Blir jag glad av sånt som blänker? Blänkande stilla vatten en sommarkväll (helst havet men det kan gå bra med en insjö också), eller glittrande hav mitt på dan med miljoner solblänk? Ja, absolut, det tycker jag om. Annat blankt då? Blänket i mina små röda örhängen – ja då. Blänket i röda (ja, särskilt röda) pumlor, alltså kulorna man hänger i julgranen. Blänket i en gammal soppslev av silver efter en gammal släkting, visst, det tycker jag om.

Men om det lilla dopaminpåslaget som kommer av blänkande saker inte handlar om lust och glädje utan mer om vakenhet och koncentration? Då kanske det evolutionsmässigt har att göra med att det varit viktigt att snabbt upptäcka  en blank orm som ringlar i gräset eller få syn på ett rovdjur genom blänket i dess ögon. Jag bara spånar lite här och hoppas att det kommer in nån som vet nåt mer. – Ja, det får vara allt om skator och hjärnforskning för den här gången.

Har du drygt 9 minuter på dig nu så kan du lyssna på ouvertyren till Den tjuvaktiga skatan här.

Parsifal och fascismen

Vad är det Povel sjunger i ”Håll musiken igång”? Nåt om Wagner som ”skrev en liten trall – Parsifal!” eller nåt sånt. Trall – jo minsann! Jag har aldrig sett eller hört Parsifal. Wagner är inte en av mina favoriter. Tycker betydligt bättre om italiensk opera som Verdi, Puccini m.fl. Det där fornnordiska i handlingen hos Wagner tilltalar mig inte alls. Och visst, jag vet att det finns partier i musiken som är vackra att lyssna på, men jag har i alla fall svårt att helt bortse från kompositörens åsikter och agerande. Och det finns ju så mycket annan vacker musik att lyssna på.
Jag skrev om det här i ett tidigare inlägg och ska inte upprepa diskussionen här. Ville mest lägga ut länk till Hans Ruins artikel i DN i dag med rubriken ”Öga mot öga med fascismens hjärta”.

Artikeln i dagens DN här.
Mitt tidigare inlägg där Wagner är med skrev jag inför jubileumsåret 2013, dvs 200 år sen både Wagner och Verdi föddes. Blogginlägget med några intressanta kommentarer finns här.

Uppdatering 5 november:
Det blev en fortsättning i DN om det här sen. Hans Ruin fick svar på tal och kommentarer från Axel Englund, Ebba Witt Brattström och Anders Carlberg i var sin artikel. Och så kom nu en slutreplik från Hans Ruin i artikeln ”Våga se Wagners kristna antisemitism”. Där skriver han bl.a. om Wagners musik att den ”också efter hans död kom att bidra till att befästa antisemitismen som ideologi” och att detta ”bekräftas på nytt i den i år utgivna ”Richard Wagner und die Deutschen” av musikologen Sven Oliver Müller.” Intressant. Kanske borde gymnastisera min tyska genom att försöka läsa den där? Fast, nä…tror inte jag bryr mig om det.

Nåja, människor älskar Wagners musik i alla fall trots den wagnerska antisemitismen, och Ruin avslutar artikeln så här: ”Kanske är det helt enkelt svårt att acceptera att musik som griper så starkt skulle kunna bära något ont, eller ens unket. Tonerna får liksom texterna att adlas. Men när de förklingat och berusningen släppt får man helt enkelt förlika sig med tanken att skönhet och grymhet kan uppträda i en och samma gestalt. Ja, att världen är just så tvetydig”.

Jag är inte ute efter att dra den här diskussionen i bloggen igen, ville bara komplettera med dom artiklar som kommit.
Hans Ruins artikel nr 2 har du här och under artikeln finns länkar till artiklarna av Englund, Witt Brattström och Anders Carlberg.