NEJ till nazism, NEJ till rasism, NEJ till hat!

Det var parollen för den stora manifestation som ordnades på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm igår. Dom som stod för arrangemanget var ungdomar, elever vid Viktor Rydbergs gymnasium och dom var medlemmar i en förening för mänskliga rättigheter.
Många många kom för att delta i manifestationen, visa sitt stöd och lyssna på talarna.

Livia Fränkel, en av dom få överlevarna av Förintelsen som ännu finns kvar, berättade om hur hon och hennes familj 1944 transporterades från Ungern till Auschwitz och där togs emot av självaste dödsängeln Josef Mengele.

Föräldrarna mördades i gaskamrarna men Livia och hennes syster Hédi (Fried) överlevde och kom så småningom till Sverige. Nu ägnar sig dessa båda gamla systrar åt att kämpa mot dagens nazism, mot judehat och främlingsfientlighet. Båda är över 90 år gamla.

Det var fler talare. Bl.a. berättade en ung judinna med rötter i Vitryssland, om hur det är att vara judinna eller jude nu i Sverige. Om hur judar i dag i vårt land kan vara rädda att öppet visa att dom är judar  – t.ex. att bära ett smycke med Davidsstjärnan eller genom att bära kippa. Man riskerar att bli trakasserad på olika sätt, kallad olika glåpord, bli spottad på, kanske slagen osv. Judiska organisationer och synagogor behöver numera ofta polisskydd vid sina lokaler osv. Hakkors och andra nazistiska symboler klottras på väggar.

Manifestationen var bra genomförd och mycket berörande. Att det kändes så starkt berodde kanske just på att flera av talarna var så unga, så entusiastiska, så beslutsamma och starka, så tydliga i det budskap dom förde fram.

Och det gav faktiskt en känsla av hopp mitt i allt det här bruna och svarta som hotar oss nu med högerpopulistiska partier och rörelser, SD, NMR m.fl. Manifestationen var som ett vitaminpiller… Kände mig smått peppad när jag gick därifrån. Tack alla ni unga som ordnade detta!

1 maj 2018

NMR har fått tillstånd att demonstrera i Ludvika och Boden 1 maj.

På nätet hittar jag information om NMR:s partiprogram. En lång rad punkter om sånt som elitistiskt styre, avskaffande av partier, att medborgarskap ska grundas på rasbiologi m.m. När jag ögnar igenom punkterna funderar jag bl.a. på kvinnornas roll och hur många kvinnor det kan vara som stöder NMR. ”Kvinnornas viktigaste uppgift är att ta hand om familjen” står det. Och så det här om homosexualitet och hbtq: ”Så länge hbtq-personer inte ”manifesterar sin avvikande läggning” så ska de inte kriminaliseras. Att överhuvudtaget visa att man är homosexuell i det offentliga rummet blir dock förbjudet.” Och så ska man införa dödsstraff. Med mera, med mera.
Den ena unkna människofientliga åsikten efter den andra, ett tänkande som känns väldigt långt från vår egen tid. Nåt man hämtat upp ur ett brunt lerigt hål nånstans. Läs om vad NMR vill i Metro 27 sept 2017 här: Bakgrund: Det här vill nazisterna.

Fattar folk att det är dom här åsikterna NMR står för? Och hur kan så många unga män vara så lurade att gå på det här? Nu vet jag i och för sig inte så mycket om åldrarna på dom som deltar i såna här nazistdemonstrationer, men ofta ser dom rätt unga ut. Handlar det om hjärntvätt och grupptryck? Lyckan i att känna sig delaktig i en grupp? Och så gärna en dos våld på det + förstås det kanske lockande med det militäriska – en sorts uniformer, kralliga kängor, fanor och symboler.

Fira våren 1 maj! Dick Harrison berättar i en artikel i SvD igår om att 1 maj i många hundra år varit en dag då man firade våren i många europeiska länder. Dagen har alltså ursprungligen ingenting med arbetare och protester att göra. Sen har olika politiska strömningar s.a.s. försökt lägga beslag på dagen. ”Alla snor av alla. Därmed inte sagt att vi behöver acceptera vad som helst. Ett nazistiskt demonstrationståg med kriminella, hatfyllda och kränkande symboler mitt i vår vardag bör självfallet väcka indignation”, skriver Harrison.
Är det okej att nazisterna demonstrerar på första maj? SvD 29 april -18.

Om polisen och demonstrationerna. Heléne Lööw skrev i DN förra året om hur man förr hanterade demonstrationer av det här slaget och om hur taktiken förändrats. ”Under 00-talet och framför allt från 2012 förändras den polisiära taktiken. Marscher ges åter tillstånd…” Hon funderar över varför denna ändring skett och skriver ”Kanske handlar det om nya tolkningar från tillståndsenheten, att nya jurister och poliser har en annan syn än tidigare. Kanske handlar det om att taktiken att mycket medvetet driva yttrandefrihetsfrågan gav frukt – för väldigt mycket av debatten har kommit att handla om just deras yttrandefrihet.” Läs Varför får nazisterna tillstånd att demonstrera just centralt i svenska städer?

I centrala Ludvika ska samtliga politiker i kommunfullmäktige manifestera för medmänsklighet och mot rasism, och i Boden ska dom tre demonstrationståg som fått tillåtelse (Vänsterpartiet, NMR och Socialdemokraterna) passera den manifestation mot rasism och nazism som Boden mot rasism ordnar på Medborgarplatsen. Jag hoppas att allt det här ska ske utan våldsamheter.

Glad Valborg och Glad 1 maj önskar jag alla som hittar till min blogg!

Om Ludvika 1 maj

Demokratin i fara. Nazister marscherar på gatorna – vi tittar på. Det är rubriken på den artikel Hédi Fried och Julie Lindahl skrivit i DN. Hédi Fried överlevde Förintelsen. Julie Lindahl är barnbarn till en inflytelserik SS-officer stationerad i Polen. Tillsammans skriver dom om hur gränserna successivt framflyttats, och om hur det ”blivit alltmer rumsrent att vara antisemit, antimuslim och rasist. Nazister marscherar redan på våra gator…”
Läs artikeln här.

I Ludvika har nazistiska NMR fått tillstånd att marschera på 1 maj. I stans skolor rekryteras skolbarn av nazisterna. Skolans rektor säger: ”Det är en så otroligt stark, mörk makt som håller på att nästla sig in i det här samhället”, artikel i DN här. Dalarna verkar tyvärr ha blivit något av ett näste för nazisterna. Men motkrafter finns som Dalarna Mot Rasism – på Facebook här.

Och jadå, jag vet: vi har yttrandefrihet, demonstrationsrätt och föreningsfrihet i det här landet. Även nynazister inbegrips i denna rätt. Men alla vi andra får inte bli flata och godtrogna, släta över och vända bort blicken så vi missar den gradvisa anpassning, den normalisering, som håller på att ske. Antisemitismen finns lite överallt i dag – både till vänster och höger. Jag önskar att det skulle finnas lagliga sätt att rakt av stoppa såna här nazist-demonstrationer.

En FN-konvention om avskaffande av alla former av rasism antogs 1965 och Sverige anslöt sig till den 1972. Men Sverige har ”inte levt upp till sina åtaganden”, skriver Anne Ramberg, Advokatsamfundet, i ett blogginlägg från i höstas. ”Sverige har också regelmässigt kritiserats av FN:s rasdiskrimineringskommitté bland annat just för att vi inte lever upp till konventionens förbud mot rasistiska organisationer och att vi inte med tillräcklig kraft vidtagit åtgärder mot det ökade antalet hatbrott. Krav har till följd härav rests, av många organisationer däribland FN förbundet, på ett skärpt förbud mot rasistiska aktiviteter.” Nazisters och rasisters demonstrationsfrihet, Anne Rambergs blogg här.

Har det hänt nåt sen Anne Ramberg skrev ovanstående? Pågår arbete inom regering och riksdag som ska leda till att Sverige äntligen börjar fullfölja sina åtaganden för avskaffande av alla former av rasism? Och skulle det då göra att nasse-demonstrationer som den som nu planeras i Ludvika kunde stoppas?

FN:s kommitté mot rasism ska i maj i år förhöra svenska regeringen om vad den gjort och inte gjort i frågan om att avskaffa rasismen i alla dess former. Svenska FN-förbundet ska då presentera sin rapport som bl.a. ”pekar på brister i statliga åtgärder mot rasism, i särskilda insatser för utsatta grupper, samt i likabehandling och lika rättigheter oavsett etnicitet. I rapporten förs även en diskussion om rasistisk propaganda och rasistiska organisationer, där Sverige utmärker sig genom att inte följa kommitténs rekommendationer.” Läs mer här.

Komplettering 20 april: Tänkte på det där med att det finns antisemitism även på vänsterkanten, inte bara t.ex. i Storbritannien utan även i Sverige. Erik Helmerson skrev om detta i en uppmaning till Jan Guillou att läsa på lite bättre. DN här.
Komplettering 23 april: I Tyskland finns ett sånt förbud och Finland har också infört förbud.  Har hittat några fler artiklar om vikten av ett förbud mot rasistiska organisationer också i Sverige. I Aftonbladet 3 juli 2017 fanns debattartikeln ”Lär av historien: förbjud nazistiska organisationer” underskriven av 73 personer och i Ordfront hittade jag artikeln ”Förbud mot rasistiska organisationer?” publicerad 11 september 2017.

Titta på 30-talet

Häromdan lyssnade jag vid frukosten på ”God morgon, världen” i P1. Bra program. Det handlade bl.a. om Sverigedemokraterna och om partiets eventuella möjligheter att bli samarbetspartner till nåt annat parti i framtiden. Ingen lär ju ha missat att Jan Björklund (L) tycker att SD ska bjudas in till blocköverskridande överläggningar med regeringen som om det vore vilket parti som helst. Men SD är ju inte som vilket parti som helst, SD sticker ut. Ett enfrågeparti som vill utmana etablissemanget, sätter en ära i att vara oberäkneliga,  vill ”återupprätta” Sverige som land m.m. Och nog tycker jag det är rätt att kalla partiet rasistiskt.  Man tror inte på människors lika värde.

Röstar man på SD så måste man kanske inte vara rasist själv, men alla som röstar på SD röstar på ett rasistiskt parti. Det handlar ju inte bara om att partiet har nazistiska rötter, det handlar också om vad partiet står för i dag, om vad dom skriver i sitt partiprogram (t.ex. att människor har olika  ”nedärvd essens”), om hur företrädare för partiet (titta på Kent Ekeroth, Richard Jomshof m.fl.) agerar i olika sammanhang och hur SD-sympatisörer agerar (hat, järnrör, nättroll, våldshot osv).

Samtidigt har vi ju långsamt vant oss vid det här nu, att SD syns och hörs på olika sätt, och vi vet att det inte bara är i Sverige det kommer fram högerpopulistiska partier av det här slaget. Vi vänjer oss, vi anpassar oss, vi låter saker och ting passera utan att reagera och säga ifrån. Så kallad normalisering pågår. Ruggigt.

Radioprogrammet handlade också om det intresse för tyskspråkig 30-talslitteratur som finns i dag. Böcker skrivna av författare som Stefan Zweig (”Världen av igår”), Hans Fallada (”Ensam i Berlin”, ”På livstid”), Frans Werfel (”En kvinnas blekblå handskrift”) kommer i nya utgåvor. Man hittar lätt paralleller mellan 30-talet och vår egen tid. Det nazistiska tänkesättet växte ju också fram successivt, det går lite i taget, knappt märkbara små förändringar och glidningar i språket som gör att människor efter ett tag accepterar sånt dom inte accepterade alls tidigare osv. Har förresten just läst ”Slutrader” av Fred Uhlman. Handlingen tilldrar sig i Tyskland under nazitiden och boken handlar om vänskapen mellan en judisk pojke och en son till en adelsman som var nazist. Riktigt bra bok. Jag tror det var författaren Ian McEwan som rekommenderade den i nåt tv-program.

Och i dag kommer nyheten att Birgitta Ohlsson, en av dom vettigaste företrädarna för Liberalerna, kritiseras hårt för att hon utryckt andra åsikter än partiledaren Jan Björklund, bl.a. när det gäller det här med att bjuda in SD till överläggningar med regeringen och dom andra partierna. Hur högt eller lågt i tak är det hos Liberalerna? Om man känner väldigt starkt i en fråga och inte håller med sin partiledare måste man då ändå rätta sig i ledet och knipa käft om vad man tycker och sitta still i båten?
Kris inom Liberalerna talar man om nu.

Sveriges Radio P1, ”God morgon världen”, här.
Artikel i DN, ”Historien skrattar Jan Björklund i ansiktet” här.
”Björklund har misslyckats med att hålla ihop sin partiledning”, artikel av Ewa Stenberg i DN här.

Komplettering 19 september:
Sverigedemokraterna är ett hot mot demokratin, söndagskrönika av Daniel Poohl i Tidskriften Expo här.

Göra det rätta

Läser den långa och mycket välskrivna artikeln om Edward Snowden i DN:s lördagsbilaga. Lena Sundström har skrivit och Lotta Härdelin tagit bilderna. Det är förstås mycket intressant.

Han är så ung – bara 32 år. Hans liv har förändrats totalt för att han bestämde sig för att göra det han kände var det rätta.

Och så tänker jag på den tyska filmen ”Elser” som vi såg häromdan. Välgjord, trovärdiga miljöer och välspelad – inte minst av killen som spelar Elser. Det var den tyske snickaren Georg Elser som med en stor sprängladdning försökte döda Hitler och flera av hans närmaste män i en ölkällare i München i november 1939. Attentatet misslyckades. Tyvärr. Bomben briserade och 8 människor dog, men Hitler och hans män hade hunnit lämna lokalen. Orsaken var att Hitler avslutade sitt tal 20 minuter för tidigt eftersom han skulle tillbaks till Berlin. Han skulle egentligen ha flugit och i så fall hade han hunnit hålla hela sitt tal. Nu blev det dimma och han var tvungen att avbryta talet för att ta tåget.

Elser åker fast och förhörs under tortyr. Detta skildras i filmen, och jag satt med fingrarna över ögonen ibland, så otäckt var det. Nazisterna som förhör honom tror inte på att han varit ensam i attentatsförsöket, det är därför dom plågar honom så. En av dom frågar varför i all sin dar han ville döda Hitler. Elser svarar att han ville göra vad han kunde för att stoppa kriget. Han säger att han är övertygad om att Hitler är till skada för Tyskland. Och han säger  nånting i stil med ”en människa måste göra det rätta”.

Det gjorde Snowden också. I artikeln i DN säger han: ”jag såg något och insåg att man måste tro på något. Och om du tror på något så måste du också stå för det”. Han har fått betala dyrt för det han gjorde: han är ordentligt portad från USA. Samtidigt intressant att läsa att det här med att bli tvingad i landsflykt inte riktigt slår på samma sätt som tidigare: Snowden fortsätter ju att jobba. Via nätet.

Jag undrar hur lång tid det ska ta innan dom fattar i USA att Edward Snowden inte är nån landsförrädare. För att citera Wolodarski i DN: ”i Edward Snowdens fall stod det tidigt klart att han gjort sitt land en stor tjänst genom att låta allmänheten få kännedom om allvarliga missförhållanden i statsapparaten.”

Jag önskar att Sverige kunde ge Snowden asyl, men så lär det tydligen inte bli. Vi hukar oss, och måste hålla oss väl med USA. Mycket bra artikel i alla fall! Lång som sagt, man får ta sig tid. Gör det!

Intervjun med Edward Snowden i DN här.
Några artiklar om Georg Elser och attentatet i München hittar du här och här.

Primo Levi

Andra världskrigets slut har ju nyligen uppmärksammats i media eftersom det i början av maj gått 70 år sen dess. Även i Sverige var ju alla förstås glada när kriget äntligen var över. Mina föräldrar var med där i glädjeyran på Kungsgatan i Stockholm. Det är roligt att tänka på att dom var det. Själv fanns jag inte än. Nån måste ha passat min storasyster, eller också var hon med i barnvagn kanske?

På sistone har jag läst om Primo Levis bok ”Är detta en människa?” Varför jag fick för mig att läsa om den vet jag inte riktigt. Jag behöver ju inte övertygas om sanningshalten i berättelserna om det som hände och om hemskheterna i koncentrationslägren. Kanske beror önskan att läsa om boken på dom strömningar som finns i dag, rasismen, nyfascismen, främlingsfientligheten, framgångarna för SD m.m. Jag vet att SD inte är nazister men deras rötter är ju nazistiska. Och det finns fortfarande människor som inte tror att Förintelsen ägde rum. För egen del har jag läst mycket om detta – och även för många år sen sett Claude Lanzmanns film ”Shoah” – och nu kände jag för att läsa om Primo Levis bok.

Det var en upplevelse att läsa den igen. Kan verkligen rekommendera boken. Primo Levi började skriva den i lägret – ett underläger till Auschwitz – men kunde ju inte ta med sig nåt därifrån. Han var 24 år gammal och var cirka ett år i detta läger. Han skrev boken snabbt efter befrielsen. Den är skriven på ett märkligt lugnt sätt eller hur jag nu ska uttrycka det. Det är fruktansvärt hemska saker han berättar om men han gör det lågmält utan stora åthävor, sakligt kanske man skulle säga.

Den utgåva jag läste kom ut 2013 med förord av Göran Rosenberg och innehåller tre delar: ”Är detta en människa?”, ”Fristen” och ”De förlorade och de räddade”. Tidigare har jag bara läst ”Är detta en människa?”

”Fristen” är skriven på ett annat sätt. Den berättar om hur Levi tillsammans med andra frigivna fångar försöker ta sig tillbaka till Italien. Gränserna är stängda, och det blir en lång resa i kringelikrok in i Sovjet. Det tar upp emot ett år innan Levi är hemma i Turin igen. Boken är full av fantastiska bilder av människor och platser. Och i den här boken glimtar Levis humor fram också. Man kan faktiskt småle under läsningen ibland. Varför kallar han boken ”Fristen”? Jo, det handlar om just det: en frist mellan tillvaron i lägret och det normala livet som han sen skulle återvända till. ”De förlorade och de räddade”, den tredje boken i samlingen, är Levis sista och skrevs 1986. Levi gör i den boken en analys av fenomenet koncentrationsläger och funderar över riskerna att historien ska upprepa sig. Också mycket bra och tänkvärd läsning.

Läs Primo Levi!

Elisabeth Åsbrink, författare och journalist, som skriver så bra (läser alltid hennes artiklar och gillar dom) skrev om Primo Levi och boken när samlingsvolymen kom ut 2013. Läs hennes artikel i DN här.
Åsbrink skriver ju böcker också. Kan passa på att rekommendera hennes bok ”Och i Wienerwald står träden kvar”. Läs den också! –  Slut på boktips för i dag.
PS
”Shoah”, Lanzmanns dokumentärfilm om Förintelsen visades på Folkets bio på Vegagatan nån gång mot slutet av 1980-talet.  9 timmar film uppdelat på 2 gånger.

Blunda undan plåga

Läser i DN i dag en intervju med författaren Steve Sem-Sandberg. Den handlar om hans nyutkomna bok ”De utvalda”. I boken skriver han om barn som plågades och dödades i vetenskapliga försök utförda av nazistiska läkare på ett sjukhus i Wien under andra världskriget. Och jag tänker: Vill jag läsa den? Kommer jag att orka läsa den?

Häromåret läste jag Sandbergs ”De fattiga i Łódź”. Mycket bra, välskriven, djupt engagerande – men plågsam nästan till outhärdlighet. DN skrev i sin recension om boken: ”ett genuint ordkonstverk, detaljskarp dokumentarism transformerad till ständigt djupnande dikt. Och sådana verk förtätar, förskjuter, förändrar, försvårar och fördjupar frågor snarare än besvarar dem.”

Boken var så outhärdlig läsning att jag nästan ångrade att jag alls läste den. Så hur skulle jag då klara av att läsa den här nya där barn säkert spelar en ännu större roll än i den förra? Att läsa om barn som plågas och dödas. Ska man – ska jag – undvika såna böcker för att det är plågsamt att läsa dom? Vet inte. Jag behöver ju egentligen inte övertygas om nazisternas ondska och onda handlingar.

SvD skriver om den nyutkomna boken att ”Steve Sem-Sandbergs i alla bemärkelser formidabla roman är ett viktigt inslag i den pågående läkeprocessen.” Formidabla romaner läser jag ju gärna, men böcker som är plågsamma och som fördjupar sig i människans ondska? Samtidigt kan jag tänka att om min förståelse för hur människor kan fungera, tänka och agera ökar genom att läsa även denna bok så är det ju nåt bra. Helsingborgs Dagblad skriver att boken är ”ett litterärt mästerverk i internationell klass som drar sina frågor om människovärdet rakt in i vår samtid”.

Och ja visst, att läsa om hur det kan gå med mänskliga rättigheter i ett land där nazismen styr är förstås högst aktuellt med den tilltagande nazism, fascism och rasism som finns även i vårt land. En nazist kommer in i kommunfullmäktige i Ludvika. Och i riksdagen en rasist som andre vice talman, en kille som förespråkat dödsstraff, inte värnar religionsfrihet, ser homosexualitet som onormalt m.m. Och en av ”järnrörskillarna” kommer in i Justitieutskottet. Ja ja, exemplen är många. Trist trist över hövan trist!

HD avslutar sin recension med: ”De utvalda” är helt enkelt ett storverk som ingen bör avstå ifrån att läsa.” Hm…så kanske i alla fall. Får fundera. Och jag har gott om tid på mig. Har bara hunnit en liten bit in i ”Wild Swans. Three daughters of China” av Jung Chan och den är på över 600 sidor.  Fängslande läsning hittills i alla fall så kanske går dom där sidorna fort i alla fall.

Hittar inte DN-artikeln med intervjun med Sandberg men här är länk till SvD:s recension av boken ”Steve Sem-Sandberg blundar inte för ondskan”.
Och här är HD:s artikel: Huset som ingen får glömma.