Bland draktänder och betongpianon

En dag för en tid sen gick en god vän och jag på upptäcktsfärd i Lill-Jansskogen. Vi startade vid Universitetet Södra och tog oss österut genom skogen bort mot Husarviken. Snabbt kom vi in bland tredubbla rader av mossbelupna s.k. draktänder bland vitsipporna. En sällsam vandring på sitt sätt. Nog fladdrade en del historiska vingslag omkring oss. Längre fram hittade vi stora betongklossar formade som stående pianolådor, vissa med en järnkrampa upptill.

Det här är gamla stridsvagnshinder som ingick i en försvarslinje från andra världskriget med syfte att hindra fientlig framryckning mot Stockholm. Om dessa draktänder och betongpianon skriver man från arméns fortifikationsförvaltning i mars 1944 ”Omfattande försök med forcering av stridsvagnar hava även utförts mot denna typ av hinder med mycket gott resultat. Arméns fortifikationsförvaltning vill därför som sin åsikt framföra, att denna typ av hinder utgör ett effektivt hinder mot stridsvagnar, som lämpligen bör komma till användning på sådana platser där annan form av hinder icke är möjlig…”

Foto: Holger Ellgaard. 2014.

I en broschyr (länk nedan) läser jag: ”Genom varje piano löper åtta horisontella dragjärn som hållit ihop hela konstruktionen under gjutningen. Det gäller ju att formen ska stå emot 17 ton flytande betong tills den härdat! På några pekar fortfarande en ingjuten armeringspinne uppåt, avslutad med en ögla. Här ska maskeringsnätet kunna draperas över betongen och tillsammans med grenar och annat dölja spärren.”

I december 1942 fattade man beslut om att bygga denna försvarslinje men sen drog det ut på tiden inte minst pga att tid och pengar gick åt till byggandet av andra försvarsanläggningar nära Stockholm, vid flygfält m.m. Inte förrän 1944 stod försvarslinjen på Norra Djurgården klar med sina många stridsvagnshinder, värn och avskjutningsplatser. Då var det ju inte så lång tid kvar av andra världskriget,  men det visste man förstås inte.

Broschyr om vandringen i Lill-Jansskogen här.