November

Novemberhimmel. Tog bilden uppe på Observatoriekullen. Det som skymtar nedtill till höger är en stor rund klättergrej för barn.

Jag har varit på ett snabbesök i Nordvästra Skåne. Bild 2 och 3 tog jag i Vegeholm häromdan. Den gamla bron på bild 2 är en favorit och har varit med i bloggen flera gånger tidigare. För bättre och lite mindre murriga bilder: klicka på bilden.

Liten novemberbetraktelse

Visst är det lustigt det där att en melodi kan fastna i skallen. Vad det blir vet man aldrig. Igår var det Dan Anderssons ”Hej och hå, Jungman Jansson, redan friskar morgonvinden…”

Och när jag står med mina matkassar och väntar på bussen på Sankt Eriksgatan i den grå grå novembereftermiddagen, omgiven av jäktade stockholmare på väg hem från jobbet, sjunger Jungman Jansson i min skalle. Jag tänker att det är ju så det är; det vet alla som bott eller vistats mycket vid havet. Morgonen kan vara solig och nästan helt vindstilla och vattnet kan ligga som en spegel eller kanske bara lätt vattrat på ytan. Och sen börjar det blåsa.”Redan friskar morgonvinden…” Vilken vacker versrad det är i all sin enkelhet.

Det börjar dugga lite och jag flyttar in under tak på hållplatsen. Jag står där och försöker komma på nästa rad: ”Sista – – rullat undan och Constantia ska gå…” Men vad är det för ord som ska in där? Kan jag fråga nån i kön kanske? Den där lilla buttra farbrorn? Den böjda kvinnan som släpar på en ”dramaten” och går runt hela kön för att ta sig in framifrån och sno en sittplats? Eller damen i brun kappa som står bredvid mig? Hon kastar en kritisk blick (tycker jag) på dom två glada tonårstjejerna som står en bit ifrån klädda i hijab och långa kjolar (Somalia?). Flickorna pratar och skojar med varandra, helt obekymrade om  alla andra som står där. Dom där tjejerna är det enda livaktiga i den här trötta kön.

Särskilt svårt var det ju inte. Lätt som en plätt. Jag kom förstås på det på bussen. ”Sista natten rullat undan och Constantia ska gå…” Ser på Wikipedia att Jungman Jansson är en av de få dikter som Dan Andersson själv tonsatt. Texten har varit utsatt för pk-redigering när man vid skivinspelningar bl.a. bytt ut ordet fnask mot sup: ”Kanske glömmer du din Stina för ett fnask i Yokohama – det är slarvigt men mänskligt, så sjung hej och hå.”
Constantia var i verkligheten Dan Anderssons grannes roddbåt står det också. Wikipedia här.

Skyar i november

DSC_4475_lr2Novembergrå dagar har sina ljusglimtar ändå. Den här bilden tog jag från fönstret igår eftermiddag när det började mörkna. Solen höll väl på att dra sig neråt långt därborta i väster. En annan grej med bilden: Stockholm har vackra tak, liksom många andra städer i Europa. I Stockholm är det ju ofta plåttak (det här är kanske en typ av pannplåt precis som den jag har på den gamla sommarstugan i Hälsingland), i andra länder är nog tegeltak vanligare – Paris, Rom? Platta tak i länder där man inte har problem med snö är inte alls lika vackra. Inte platta tak i Sverige heller för den delen. Och varför man ibland bygger platta tak i Sverige vet jag inte, tycker det verkar dumt (ha ha, är det nån arkitekt som blir provocerad nu?).

I Stockholm kan man tydligen turista högt uppe genom att gå på takvandring. Kanske vore det bra träning för mig som inte alls gillar att vara högt uppe på tak. Jag får inte svindel men jag blir rädd helt enkelt. I vilket fall väntar jag med eventuella såna utflykter till en annan årstid.

Blå skymning (2)

Ja, jag provar ju gärna att ta bilder även om det börjat skymma.  Vrider på lite ”rattar” och testar.
I dag blev det promenad efter Monteliusvägen på Söder med hela Riddarfjärden att titta på. Kom iväg lite väl sent, men nåja – en promenad skulle det ju vara i varje fall, och kameran var förstås med.

På hemvägen hoppade jag på 4:ans buss som tog mig över Västerbron och vidare norrut till mina hemtrakter i Vasastan. Nu hade det mörknat ännu mer och utsikten över Riddarfjärden påminde om Eugène Janssons blå målningar. Så här nånting, nästan:

Riddarfjärden av Eugène Jansson, 1898.