Min närmaste scillabacke: Observatoriekullen. Tog bilden 19 april.
Scilla 2022
Observatoriekullen
November
Jag har varit på ett snabbesök i Nordvästra Skåne. Bild 2 och 3 tog jag i Vegeholm häromdan. Den gamla bron på bild 2 är en favorit och har varit med i bloggen flera gånger tidigare. För bättre och lite mindre murriga bilder: klicka på bilden.
Söndagspromenad i mina trakter
Blåsig men mild dag med ett kort och misslyckat försök till regn. Det var eftermiddag och är inte solen framme så märks det verkligen att dagarna långsamt blir mörkare. Det blev en vända i Vasastan bara. Dammen vid Stadsbiblioteket är numera torrlagd och skejtarna har återtagit makten över den. Stadsbiblioteket syns ju inte alls på bilden ovan som är tagen uppifrån Observatoriekullen. Hittade en bild hos Stockholmskällan på hur dammen såg ut 1938. Här ser man lite av Observatoriekullens sluttning till vänster i bild. Till höger löper Sveavägen med träd på ömse sidor.
Vinter igen
Några längre promenader blev det inte i dag. Bara upp på Observatoriekullen och hem igen. Kunde värma upp mig med en mugg glögg (egen blandning) när jag kom hem igen. Heja våren!
Apropå tak
Det blir nästan som en målning. Snön på taken mot svart plåt gör att utblicken över stan från högst upp på Observatoriekullen blir annorlunda mot andra dar, när taken är utan snö. Jag kisar på bilden och funderar på vilken konstnär det påminner om. Inte Aguéli tror jag, kontrasterna är för skarpa för det. Kanske nåt kubistiskt? Nåja, så här blev det i alla fall i dag innan jag höll på att frysa fingrarna av mig. Trots fotovantarna.
Nyårspromenad
Jodå, en liten promenad blev det på årets första dag, men med betoning på liten. Upp på Observatoriekullen, en vänlig titt på det gamla Observatoriet och sen en utblick över stan, ett litet hej till Lars Israel Wahlman (Engelbrektskyrkans arkitekt) och sen hem igen. Hann inte hem riktigt innan snöblandat regn – eller var det nån sorts småhagel? – föll över mig. Skakade av mig vätan som en våt hund i hissen på väg upp. Att nederbörden skulle komma kunde jag ju som gammal norrlänning se på himlen söderut.
Varför nu heja på Lars Israel? Gammal vana, brukar göra det när jag åker buss över Lidingöbron men då mot Cedergrenska tornet som han också ritat. Viss ”befryndelse” finns: Lars Israel Wahlman var kusin till Anna Härdelin Hjelmström som boken ”En flicka som heter Anna” handlar om.
Det här är inga nyheter direkt, inte bilderna heller. Har varit med i bloggen flera gånger tidigare. Men mina tankar på att skaffa mig en ny kamera får mig att vilja använda min gamla trotjänare, Nikon D90, lite mer. Trots att tiden inte är den bästa för fotograferande (från murrigt gråväder till mörker, nederbörd ). Inte så att jag tänker skippa idén att satsa på nåt nytt. Mer för gammal vänskaps skull.
Observatoriet är en av dom ganska få gamla byggnader som finns i den här delen av stan. Uppförd 1747-53. Arkitekt Carl Hårleman. Det är Observatoriekullens blåskimrande sluttningar som brukar synas i bloggen när våren är här och scillaspaningen pågår. Men till dess dröjer det ju några månader.
Körsbärsblom och gammal släkt
Blåsigt och lite kyligt i dag igen. Hade ingen lust att sitta och läsa i solen nånstans, så det blev bara en kort promenad i environgerna. Körsbärsträden i Kungsan har jag missat denna vår, har inte varit nere på stan på länge. Men blommande träd finns på närmare håll. Dom här växer på Observatoriekullens sluttning ner mot Sveavägen.
I bakgrunden bryts stadens silhuett av Engelbrektskyrkan till vänster och långt bort till höger av Kaknästornet. Tornet har jag inga starka känslor för varken åt ena eller andra hållet, men Engelbrektskyrkan tycker jag om. Det är en stilig kyrka och den ligger vackert där den liksom växer upp ur en ordentlig bergknagge. Arkitekten Lars Israel Wahlman som ritade kyrkan var kusin med min morfars mor Anna Härdelin, gift Hjelmström. Det var Lars Israels mamma Emma, moster till Anna, som skickade henne ett bärnstenshalsband med förhoppningen att det skulle hjälpa mot tuberkulosen som hon drabbats av. Det gjorde det inte, men det var snällt tänkt… Det är ju tanken som räknas heter det.
Påskdag scillavandring
Om våren brukar jag gå till några välkända platser där scillan blommar på Norrmalm i Stockholm. Mitt närmaste såna ställe är Observatoriekullens sluttning som brukar lysa vackert blå. Men den här konstiga våren är jag sent ute, har glömt bort scillorna helt enkelt. Blev påmind av Björn på Söder här. Så i dag blev det en innerstadspromenad. Jag valde förstås så folktomma gator som möjligt denna tid då man som ”riskgruppare” ska hålla sig undan sina medmänniskor så mycket det går.
På bilden ovan skymtar det gamla fina observatoriet högst däruppe.
Jag gick vidare till ett annat av mina scillaställen: sluttningarna nedanför Timmermansordens hus. Men där lyser inget blått, scillan har blommat klart. Hur det såg ut där för två år sen kan du se här (inlägget daterat 17 april 2018).
Scilla 11 april -17
Kall dag, vinterjackan åkte på igen. Blå himmel och sol fick man spana förgäves efter, i alla fall när jag var ute. På Observatoriekullens sluttningar hukade scillan och kröp ihop i isvindarna, men det fick bli en bild i alla fall. Är det tradition så är det. Fast att jag inte klarat det varje år ser jag – till min förtrytelse. Förra året missade jag, hur det nu kom sig. Och det gäller ju att passa på; det kan vara fort över. ”Underbart är kort…”
Blå sluttning
Det här är Observatoriekullen med blommande scilla och med det gamla fina observatoriet i bakgrunden. Observatoriet invigdes 1753 läser jag. Det var Stockholms första vetenskapliga institution. På den tiden fanns inte mycket bebyggelse här – mest låga trähus, åkrar, ängar, väderkvarnar och trädgårdstomter. Det var därför man byggde observatoriet just här för att slippa luftföroreningar som rök och sot från stan. Det läser jag på en sida om Observatoriet här.
Kullen är fin. Dit kan man gå och njuta av blommorna och högst upp har man också en fin utsikt över en del av stan.
Scillaspaning har jag haft många gånger tidigare i bloggen. Nån sorts tradition är det väl – även om jag nog missat nån vår. Förra året la jag ut bilder 10 april ser jag, där finns en snarlik bild som den ovan. Här.
Gabrielles blogg 