Arior till maten

img_3150_161106Den som tycker om opera och samtidigt vill äta middag kan gå till den här restaurangen i London. Sarastro ligger på Drury Lane i Soho. Här ljöd Nessun Dorma med Luciano Pavarotti  i ljudanläggningen, och utdrag ur andra operor med olika sångare. Sen går levande operasångare runt i restaurangen och sjunger. I cirka en timme framförde en sopran och en tenor kända arior ur Carmen, Aida, La Traviata m.m. medan dom gick runt bland gästerna.

Inredningen är rolig som väl syns på bilden, allt annat än minimalistisk får man väl säga. Det finns balkonger där man kan sitta tillsammans runt ett bord och inta sin middag. Operasångarna höll sig dock på bottenplanet, men hördes gjorde dom ju och man kunde spana ner på dom från balkongen.

Om det ädla

IMG_1406_ed4På vägen ut kör bussen förbi Trygghuset på Birger Jarlsgatan. Byggnaden uppfördes för försäkringsbolaget Svenska Lifförsäkringsanstalten Trygg, dagens Trygg-Hansa, i början av 1900-talet. En liten vers som min farmor brukade citera far genom skallen: ”Sparad penning är som vunnen, dubbelt värd om ädelt brukad”. Kanske brukade ett menande finger höjas också och en uppfostrande blick ges – fast med glimten i ögat.

Farmor arbetade nån gång i sin ungdom på Trygg, som kontorist antar jag. Kan inte fråga henne om det längre. Men dom där raderna sitter som berget.

Fast vad menas med ”ädelt brukad”? Är det om jag ger pengar till dom stackars människor som sitter på trottoaren och ropar ”Hej, hej! Tack så micket”? Ja, jag antar att det räknas som mer ädelt än om jag köper mig en glass eller nåt annat till mig själv.

Men vad är ädelt i dag? Annat än sånt som ”den ädla konsten att göra det eller det”, ädelost, ädelgrädde (?), ädelgas, ädelt vin, ädelstenar förstås…(Diamonds are a girl’s best friend). Ädelägg – finns inte det? Apropå förra inlägget, alltså. Ordet ‘ädelt’ är nog annars rätt ute nu för tiden. Annat var det på 1700-talet: ”…en ädel handling, en konung värdig..” Om jag inte minns fel sjungs detta på slutet i Verdis opera Maskeradbalen (skriven på 1800-talet, jag vet) när Gustav III ligger och dör mitt på scenen och passar på att förlåta sina mördare innan han gör det. Slutscenen i operan är fantastisk, särskilt då kören kommer igång ordentligt innan kungen slutligen kolar vippen helt. Det brukar ju ta sin lilla tid när dom ska dö på operascenen.

Vadan nu detta inlägg på bloggen denna Kvinnodag 2015? Inget särskilt alls, faktiskt. Det var bara för att jag åkte 2:ans buss förbi Trygghuset på väg till öarna på vårpromenad. Skeppsholmen och Kastellholmen, alltså. Det var en varm och fin om än rätt blåsig dag i Stockholm i dag. Och nån enstaka lite blomma spanade jag in i vårgräset.

Callas i skallen

Häromdan sände tv ett gammalt program med Maria Callas på Paris-operan 1958. Det var första gången hon uppträdde där. Vilket framförande, vilken utstrålning och vilken röst! Trots förstås inte världens bästa återgivning av musiken. Vacker själv var hon ju inte direkt med sin stora näsa och hårt målade ögon. Och mager var hon och såg väldigt lång ut i programmet. Jag undrade ett tag om hon hade styltor under klänningen… Vi läste om henne på webben sen och bl.a. om hennes kärlek till Onassis, som verkar ha varit en riktig gris till karl. Ett stort svin. Usch!

Callas har varit med här tidigare i en kommentar som jag gjorde till inlägget Gammal konst. Där hade jag med ett porträtt av Gluck som jag fascinerats av, och så fick det bli länk till en aria ur Orfeus och Eurydice som jag tycker mycket om.

Igår dök Callas upp igen i min skalle. Jag travade ut på Djurgården för att titta om hägrarna börjat reka inför vårens bobyggande vid Isbladskärret. Men det var lite för sent på eftermiddan, ishockeyfinalen gjorde att jag inte kom iväg i rättan tid. En liten promenad blev det i alla fall, men sen mörknade det så snabbt så jag tog bussen hem istället. I skallen pågick en snutt ur en aria och när jag promenerade (inte på bussen) sjöng jag för mig själv. Kom inte just då på vad det var, bara några ord på snubblande franska dök upp: ”Verse moi, verse moi l’ivresse…” Hur skulle man översätta det, tro? ”Häll upp åt mig! Fyll på mitt glas tills jag blir berusad…” Nåja, det blev i alla fall till att leta upp en cd med Maria Callas igen när jag kom hem. Och arian har du på Youtube här.

Porträttet av Gluck och länken till Orfeus och Eurydice hittar du i ett inlägg och och en kommentar här.

Va, pensiero

En gång för många år sen pluggade jag konstvetenskap i Rom. Kursen ordnades av Svenska Institutet i Rom men undervisningen skedde mest genom studiebesök på olika ställen i Rom – kyrkor, gamla byggnader, gallerier, museer osv. Vi fick komma in i Vatikanen också minns jag. Vi fick uppgifter att redovisa för varandra och för den docent i konstvetenskap som ledde undervisningen och som på fritiden gärna körde runt på en stor motorcykel. En del fritid hade vi förstås också och ibland stack vi iväg från stan om nån hade tillgång till en bil. En gång åkte några stycken av oss till den lilla staden Spoleto och gick på operan där. Dom gav Verdis opera Nabucco med handling byggd på en gammal historia från Bibeln.

I en av akterna var det först tomt på scenen som låg i halvdunkel, och sen började människor komma in sakta i små grupper, alla klädda i fotsida kåpor – det var dom judiska/israeliska fångarna i Babylon. Det kändes i operahuset att nu kommer det, nu händer det. Det var som en förtätad magisk stämning i hela salongen. Fler och fler fångar kommer in och snart är hela scenen full av människor som står upp och håller om varandra eller som sjunker ner och sitter på knä på golvet. Och så börjar dom sjunga. Det handlar om längtan till hemlandet:

”Va, pensiero, sull’ali dorate” (På svenska lyder dom första raderna: Flyg min tanke på gyllene vingar!  Flyg och landa på grönskande tuvor! Där från blomster och mognande druvor, stiger moderjordens ljuvliga doft).

Efteråt ville jublet inte sluta, alla i publiken – vi med förstås – stod upp och stampade i golvet och ropade Bravo! Brava! Bravissimo! Publiken var i extas. Det riktigt dånade i det gamla operahuset. Till slut reste sig fångarna nere på scenen och gick sakta ut. Publiken satte sig ner igen, bravoropen och sorlet och stampandet tystnade. Förväntningarna började kännas i luften igen. Musiken började. Sakta kom fångarna in på scenen… ”Va, pensiero”.

Dom tog om hela Fångarnas kör, det mest kända partiet ur operan Nabucco. Och det blev förstås bravorop och extas efteråt igen. Förklaringen är inte bara musikalisk, att det är ett vackert körstycke – utan som det står i DN i dag: ”Denna episka frihetshymn blir en inofficell hyllningssång för rörelsen för Italiens enande under 1800-talet”. Så visst, just det här körnumret betyder säkert mycket för italienarna. I alla fall dom som inte blivit helt förflackade eller ”förytligade” under Berlusconi-eran.

Den där operakvällen i Spoleto på 70-talet är ett av min starkare operaminnen. Nu triggades det förstås igång av den där artikeln i DN i dag: ”Sorgen sjunger hos Giuseppe Verdi” här.
Och har du 4-5 min över så kan du lyssna på Fångarnas kör här eller under några fler minuter här.

Parsifal och fascismen

Vad är det Povel sjunger i ”Håll musiken igång”? Nåt om Wagner som ”skrev en liten trall – Parsifal!” eller nåt sånt. Trall – jo minsann! Jag har aldrig sett eller hört Parsifal. Wagner är inte en av mina favoriter. Tycker betydligt bättre om italiensk opera som Verdi, Puccini m.fl. Det där fornnordiska i handlingen hos Wagner tilltalar mig inte alls. Och visst, jag vet att det finns partier i musiken som är vackra att lyssna på, men jag har i alla fall svårt att helt bortse från kompositörens åsikter och agerande. Och det finns ju så mycket annan vacker musik att lyssna på.
Jag skrev om det här i ett tidigare inlägg och ska inte upprepa diskussionen här. Ville mest lägga ut länk till Hans Ruins artikel i DN i dag med rubriken ”Öga mot öga med fascismens hjärta”.

Artikeln i dagens DN här.
Mitt tidigare inlägg där Wagner är med skrev jag inför jubileumsåret 2013, dvs 200 år sen både Wagner och Verdi föddes. Blogginlägget med några intressanta kommentarer finns här.

Uppdatering 5 november:
Det blev en fortsättning i DN om det här sen. Hans Ruin fick svar på tal och kommentarer från Axel Englund, Ebba Witt Brattström och Anders Carlberg i var sin artikel. Och så kom nu en slutreplik från Hans Ruin i artikeln ”Våga se Wagners kristna antisemitism”. Där skriver han bl.a. om Wagners musik att den ”också efter hans död kom att bidra till att befästa antisemitismen som ideologi” och att detta ”bekräftas på nytt i den i år utgivna ”Richard Wagner und die Deutschen” av musikologen Sven Oliver Müller.” Intressant. Kanske borde gymnastisera min tyska genom att försöka läsa den där? Fast, nä…tror inte jag bryr mig om det.

Nåja, människor älskar Wagners musik i alla fall trots den wagnerska antisemitismen, och Ruin avslutar artikeln så här: ”Kanske är det helt enkelt svårt att acceptera att musik som griper så starkt skulle kunna bära något ont, eller ens unket. Tonerna får liksom texterna att adlas. Men när de förklingat och berusningen släppt får man helt enkelt förlika sig med tanken att skönhet och grymhet kan uppträda i en och samma gestalt. Ja, att världen är just så tvetydig”.

Jag är inte ute efter att dra den här diskussionen i bloggen igen, ville bara komplettera med dom artiklar som kommit.
Hans Ruins artikel nr 2 har du här och under artikeln finns länkar till artiklarna av Englund, Witt Brattström och Anders Carlberg.

Wagner eller Verdi?

Ja, det kan vara en fråga som ställs bland dom som gillar opera. Är man inbiten wagnerian ska man väl åka till Bayreuth och se och höra hela Ringen: operorna Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök. Sammanlagd speltid exklusive pauser mellan 14 och 16 timmar. Ragnarök lär ta uppåt 5 timmar. Och nej nej, det är inget för mig. Sånt utsätter jag mig inte för. Och jag räknar mig helt klart till den andra gruppen, den som föredrar Verdi framför Wagner.

Jag kan hålla med om att Wagner har skrivit en hel del vacker musik, men det där styltiga fornnordiska är jag inte särskilt förtjust i alls. Dessutom tycker jag det är lite svårt att helt bortse från personen Richard Wagner, en riktigt hängiven antisemit och på sin tid tydligen inflytelserik inte bara inom musiken utan också inom politiken. Jag vet att man inte ”ska” tycka så – man ska förstå att skilja på personen/konstnären/författaren och hans verk. August Strindberg verkar ha varit en riktig sopa, kvinnohatare m.m., men skrev bra dramer. Ingmar Bergman gjorde bra filmer men var kanske inte alltid så trevlig att ha att göra med efter vad jag förstår. Osv…fler exempel finns förstås.

Nu gläder jag mig åt att det är Verdi-jubileum nästa år – han föddes 1813. Förhoppningsvis blir det mycket Verdi under året. Och både Folkoperan och stora operan har ju tjyvstartat med var sin uppsättning av Maskeradbalen. Jag kan inte låta bli att tänka på vilken ”panggrej” det hade varit om man haft vett på att spara det gamla operahuset där maskeradbalen skedde på riktigt 16 mars 1792. En 1700-talsopera mitt inne i Stockholm – och där ett kungamord skett och där man kunde spela den opera som handlar om mordet. Vilken turistgrej! Nåt att ”sätta Stockholm på kartan med” (ha ha!). Men så blev det inte. Man lät väl på känt maner huset förfalla så man kunde riva det sen och bygga det nuvarande operahuset där.

För flera år sen körde tv en serie om Verdi som var bra om jag minns rätt. Tycker det vore läge att köra den i repris nästa år. I slutscenerna är Verdi gammal och efter en stroke ligger han för döden på ett hotellrum i Milano. Kompositören var ju mycket älskad i Italien och människor som visste om att han låg på sitt yttersta där på hotellet samlade ihop löv och la i spårvagnsspåren för att det inte skulle bullra så mycket när spårvagnen körde förbi nedanför hans fönster. Så beskrevs det i tv-serien i alla fall.

Uppdatering 2013-01-13:
I dagens DN finns två artiklar om Wagner och Verdi. Martin Nyström skriver. Jag tycker att han framförallt i den ena artikeln (som jag inte hittat länk till) alldeles för lätt glider över vilken utpräglad antisemit Wagner själv var. Nyström skriver att genom att Hitler, Göring och övriga ledande nazister tog till sig Wagners musik så fick den ”en koppling till en fasansfull ideologi som ännu i dag påverkar mångas uppfattning om Wagners musik”. Men kopplingen är ju av betydligt tidigare datum än nazitiden. Wagner var själv antisemit och uttryckte klart såna åsikter. Om man därigenom kan säga att hans musik uttrycker judehat är ju en annan sak. Men man skulle väl kunna tänka sig att Wagner själv skulle tycka om tanken att han i sin musik fick fram sånt som han kände mycket starkt för. ”Om Wagner själv fick välja…” så att säga.
Den ena av Nyströms artiklar i DN i dag hittar du här.