Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ord’

I faggorna

När jag skrev om filmen ”Act Up Paris” för några dar sen använde jag uttrycket ”vara i faggorna”, dvs att något var nära förestående. Men vad är dom där faggorna för nånting?

Ordet fagga betydde i äldre svenska tygtrasa och bylte, men i dag används ordet bara just i uttrycket ”vara i faggorna”. Det kan ha sitt ursprung i att man misstänker att nån man möter har nånting dolt i faggorna, dvs paltorna. Eller att personen bär på nåt bylte som kan innehålla nåt man har anledning att se upp med. Nåt sånt kanske?

Funderingar om faggorna hittade jag på sidan Språkbruk här. Det låter ju som om uttrycket ursprungligen mest använts när man sett nåt kommande som ett hot, en fara. I dag kan ju även bra saker vara i faggorna, som t.ex. att julen är i faggorna. Om man nu gillar julen.

Varför skriver jag om sånt här nu då? Hm…vet inte. Är väl lite av språk- eller ord-nörd.  Och så vill jag förstås dela med mig av nyvunnen kunskap till resten av världen. Snällt, va?! Kanske dessutom nån annan vet nåt mer om uttrycket och kan bidra med en mer initierad förklaring. Vi får se.

Read Full Post »

»Det andra är, att han i dag morse, då vi efter böndernas avresa blevo ensamma, tilltalade mig på ett språk, som, ehuru det skulle vara förblommerat, tämligen tydligt påpekade vissa beräknade framtidsförhållanden.«
»Aha – supponerar han har ett hjärta.”
»Det är mer än jag supponerar, och just därför….«
Klipp ur ”Ett köpmanshus i skärgården” av Emilie Flygare-Carlén. Boken kom ut 1860. Författaren levde 1807-1892. Jag har inte läst boken. – Vadan detta nu då?

Jo, eftersom jag i min blogg Arundo – och på Arundos Facebook-sida – oförblommerat pushar för mina två böcker kom jag att fundera över att, om det finns nåt som är oförblommerat, så finns det väl nåt som är förblommerat också. Då dök Emilie Flygare-Carléns rader upp ur historiens djup (=jag googlade).

Oförblommerat är ett ord jag kan använda ibland men förblommerat har jag inte tagit in i mitt ordförråd. Supponerar gör jag inte heller. Eller snarare, jag har inte tänkt på att det är det jag gör när jag antar eller förmodar nåt. Är supponera gammalsvengelska av suppose? Ehuru låter fint men det använder jag inte heller.

Böckerna då? Jag supponerar att det inte är det minsta oförhappandes utan snarare oförblommerat att här tipsa dig om mina böcker på Arundo: ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”. (…ehuru det där ju blev rätt krystat språkmässigt, tvingas jag tillstå).
Ett kort smakprov ur ”Anna-boken” finns förresten i inlägget Söderhamn omkr 1880.

Och apropå ord: oförhappandes finns ju, men hur är det med förhappandes?

Read Full Post »

Oj, vad man (jag) kan fastna på ord. Häromdan hade jag anledning att så smått doppa tårna – eller kanske snarare min nyfikna näsa – i ett hyperboreiskt hav. Nämligen det vid vilket den stora gudinnan framför rådhuset i Gävle ligger skönt bakåtlutad. Bild på gudinnan kan du se om du scrollar en bit ner och tittar på inlägget Vilken stad? (6). Hyperborea är landet norr om nordanvinden (Boreas) där det enligt grekerna bodde ett mytiskt folk som kallades hyperboréer. Statyn i Gävle är gjord av Eric Grate och heter ”Gudinna vid hyperboreiskt hav”.

Men i dag bjussar jag på ett annat ord som man inte använder till vardags direkt: glorvyrdig. När använde du det senast? Jag halkade in på gamla texter om mordet på Gustav III apropå operan Maskeradbalen på tv häromdan och där förekommer ordet. Uppenbarligen är det ett tyskt ord från början och betyder högst ärofull, värd den högsta ära o.d. Jag hittade ”Kongl. Maj:ts och Rikets Swea hof-Rätts protocoller uti Undersökningsmålet, rörande det, å högstsalig hans Maj:t Konung Gustaf den III:dje, Glorwyrdigst i Åminnelse föröfwade mord, samt hvad dermed gemenskap äger: hållne I Stockholm År 1792.” Tänk vad man kan hitta på nätet!

Hittade alltså en riktig guldgruva att ösa ur, för mig tidigare okänd: Litteraturbanken. På sidan presentationer hittade jag det där om Gustav III. Titta här. Där och på andra sidor i Litteraturbanken kan man nog tillbringa ett antal timmar…

Read Full Post »

Hörde på radions P1 i morse att kommunstyrelsen i Uppsala tagit upp frågan om man ska byta ut ordet ‘tjänsteman’ mot ‘tjänsteperson’. Man vill ha ett könsneutralt ord. Motionen lades fram av FI.

Hm…hur viktigt är sånt där? Jag förstår ju att det handlar om att man vill främja jämställdheten och göra kvinnor mer synliga. Men till det kommer ju sen att man vill att beteckningen inte ska låsa fast något kön, varken kvinnligt eller manligt.

Själv måste jag säga att jag – trots att jag är kvinna – inte störs av, eller känner mig utanför, för att vi har ord som tjänsteman, brandman, ombudsman, rådman, talman, styrman osv, men det är jag det… Att börja säga tjänsteperson, brandperson, ombudsperson, rådperson, talperson, styrperson istället känns krystat. Och i vilken utsträckning skulle man i så fall, i sin strävan efter könsneutralitet, ta bort ord som yrkesman/yrkeskvinna, skådespelare/skådespelerska, sångare/sångerska m.fl.

Trams och fjomp tänker jag. Och ser att jag för ett par år sen gjorde ett långt inlägg om såna här frågor. Det var apropå påfundet att börja använda ‘hen’ istället för att skriva ‘hon eller han’. Rysligt. Och det gör dom tyvärr i min favoritmorgontidning DN. Usch! Jag har inte vant mig fast det gått några år. Det kom flera intressanta kommentarer på inlägget som hade rubriken ”Hon/han/hen och man/en”. Det finns här.

FI:s motion gick inte igenom. Om förslaget i Uppsala kommun kan du läsa här och här.

Read Full Post »

Ord är ett intressant ämne i dessa tider när man diskuterar begrepp som rasism, fascism, nazism, främlingsfientlighet och om vad som är vad. Den otäcka normalisering av rasism och främlingsfientlighet som pågår osv. Och om hur man ska beteckna SD m.m. Fast nej, jag tänker inte fördjupa mig i det nu, jag vet vad jag tycker om SD. Kan istället hänvisa till ett inlägg jag gjorde om ord för nåt år sen. Se länk nedan.

Nu ska det istället handla om det här med vackra ord. Detta med anledning av att SvD denna sommar frågat efter svenskans vackraste ord. Inte lätt att välja. Ett ord är förstås inte bara mer eller mindre vackra ljud av vokaler och konsonanter utan hänger samman med sitt innehåll. Svårt att se ordets skönhet helt skild från detta.

Kollar förslag hos SvD. Det spretar verkligen vilt åt olika håll. Förgätmigej föreslår Björn Ranelid. Sällhet kommer Ebba Witt Brattström med. Blymönja, elvakaffe, fönstersmyg och handläggningstid är exempel på ord som kommit in till tidningen. Hm, handläggningstid? Ok då, olika vokaler är snyggt – men annars? Fast uppenbarligen är det vackert för någon. Andedräkt föreslår en god vän till mig. Hm, kanske? Fast mina associationer går nog lite snett där. Hade en gång en lärare som jag inte tyckte om och som rökte pipa eller cigarr mest hela tiden…

Ett ord som jag tycker är vackert – om man nu får ta geografiska begrepp – är: skärgårdshavet. Snyggt, eller hur? Men helt klart ”behäftat med” betydelser av värde för mig. Och kanske är Skärgårdshavet diskat för att det inte ens ligger i Sverige. Det är ett område i havet mellan Åland och Finland. Nåja, ska jag ta Västerhavet istället? Vackert det också men inte lika vackert som Skärgårdshavet.

Apropå ord som är vackra på ett språk och kanske inte direkt på ett annat (beroende på om man kallar på en katt eller talar om nåt annat) kommer här länk till en insjungning av Robert Burns dikt ”Ae fond kiss”.

Ae fond kiss and then we sever;
ae fareweel, and then for ever!
Deep in heart-wrung tears I’ll pledge thee,
Warring sighs and groans I’ll wage thee.  

Had we never lov’d sae kindly,
Had we never lov’d sae blindly,
Never met – or never parted,
We had ne’er been broken-hearted.

Youtube här.
Mitt blogginlägg ”Om orden”, med en mycket vacker bild på ett segelfartyg, en tremastad stålbark här.
SvD lista över inkomna förslag här.

Read Full Post »

I en reklamfilm för en hamburgerkedja som visas på bio nu får man se en värmländsk bonde på sin gård. Han talar om vilken fördel han har som är bonde för att han kan få jobba precis hur mycket som helst. Han sitter och dricker kaffe i köket och talar om hur tråkigt det skulle vara om han inte hade djuren, särskilt korna tycker han om. Sen går han ut och man hör honom säga att dom nån gång räknat ut att han böjt sig si och så många tusen gånger i sitt liv ”och en går ju som en spatti anke”. Och bonden ser rätt hjulbent ut där han vaggar fram. Och så säger han nåt mer innan han rundar av med att det gäller att stå ut och att allting ordnar sig till slut ”för de’ gör de'”. Varje gång det där som jag inte fattar ska komma tänker jag att ”Nu, den här gången, ska polletten trilla ner och jag ska förstå vad karln säger” men nej då. Och jag går på bio ofta – verkligen ofta – så jag har haft många chanser. Egentligen är det ju inte alls viktigt för mig att få reda på vad bonden säger (trevligt med bönder; men hamburgerkedjan gillar jag inte) men det är lite retfullt ändå att inte snappa all den där värmländskan. Och så väcker det ett minne från för länge sen – i England på 60-talet.

Ely är en liten stad en bit nordväst om Cambridge. Stan har gamla anor: ursprunget är tydligen ett kloster som grundades år 673 av Ethelreda, dotter till Kung Anna av East Anglia. När jag läste det där om Kung Anna tänkte jag att ”aha, en kung kunde heta Anna, var det en kvinna som var kung, kanske?” och så mindes jag det där jag lärde mig om drottning Kristina när det var en utställning om henne på Livrustkammaren häromåret. I utställningen beskrev man hur Kristina fostrades till kung av Sverige, inte drottning. Hade hon varit drottning och sen gift sig hade maken blivit kung och därmed stått över henne och så ville man inte ha det. Så jag tänkte att det var kanske så med den engelska Kung Anna också, men nu visade det sig vara fel: Kung Anna var man, inte kvinna. Ok, det där var egentligen ”beside the point” i det här inlägget. Tillbaka till Ely:

Det finns en fin katedral i Ely som jag inte har sett. Det enda jag sett i Ely är järnvägsstationen där jag skulle byta tåg en gång för väldigt länge sen. Jag måste ha kommit i god tid före avgångstid för flera andra tåg passerade när jag stod där på perrongen och väntade. Varje gång annonserades det ankommande tåget i högtalaren och den kvinnliga rösten rabblade snabbt ur sig en tirad om vagnar och sånt som alltid avslutades med ”The train carries a hum-hum-hum hum-hum”, dvs hum-hum sa hon ju inte utan nåt annat som jag inte kunde urskilja. Jag vet inte hur många tåg som passerat innan jag till slut snappade att hon sa: ”The train carries a miniature buffet” – alltså att det fanns en liten byffévagn på tåget. Jag tänker på det där ibland när det är nåt meddelande som upprepas och upprepas och jag ändå inte fattar precis allt som sägs. ”Knäck i lurarna”? Men nej då, jag var väl 22 år eller så och det var absolut inget fel på min hörsel, jag kunde bara inte dechiffrera det engelska uttrycket.

Det är lustigt med såna där språkliga fenomen, och det finns förstås fler närliggande exempel när man först inte fattar. Har du t.ex. tänkt på det där mycket korta ögonblicket när man faktiskt kan höra sitt eget modersmål som ett främmande språk? Alltså när man utomlands nånstans eller kanske på en flygplats hör några personer prata och man tror att dom talar på ett främmande språk och man försöker höra vad det är för språk när man efter ett mycket kort ögonblick plötsligt inser  att dom talar svenska. Då har man mycket kort fått höra svenska som främmande språk.

Ja ja, det där var lite om att att höra utan att fatta – några funderingar om ord och språk. Annars finns det ju mycket annat språkligt som är aktuellt dessa dagar  – inte minst eufemismer. Som att när försvaret låter marinens fartyg dom avslutande dagarna av den där ”ubåtsjakten” (som inte skulle kallas ubåtsjakt) så vill man absolut inte tala om det som en neddragning utan kallar det omprioritering eller vad det nu var (hittar inte artikeln just nu). Och när nya regeringen höjer marginalskatten så säger Magdalena Andersson att människor ”får möjlighet att bidra mer till välfärden”. Hm…

Om Kristinas uppfostran till kung i Populär historia här.

Read Full Post »

800px-Statsraad_Lehmkuhl_royal_yardFoto: Bruno Girin, ”Hoisting the Royal Yard” . Det är den tremastade stålbarken Statsraad Lehmkuhl, byggd som skolfartyg 1914. (Som vanligt lite större och vackrare bild om du klickar på den). Och på det tar vi en dikt med klar seglingsanknytning:

Tänk er kaptenen
på en galeas, en hukarejakt,
en skonare, en brigantin,
en fregatt, en korvett, en snau
med molnet av segelduk över sig:
gaffel- och bomsegel,
toppsegel, stagsegel,
skothorn, fallhorn, halshorn

När det blåser till storm
kan han väl inte bara peka
med handen och ropa:
Ta ner dom där!

Det skulle se ut.

Snickaren har en låda med fackord
Muraren sina
och den som skall styra en stat
kan väl inte bara gasta i stormen:
Dom där sitter fel! Reva dom där!

Jag måste använda ord
när jag talar till er
Ni måste lära er ord.

Dikt av Lars Forssell.
Jag känner inte till den här dikten sen tidigare men läste den nu i förkortat skick i en debattartikel av Henrik Arnstad i Aftonbladet i dag under rubriken Åkessons SD är inte ”främlingsfientliga”. Arnstad resonerar där om ord som fascism, populism, rasism, främlingsfientlighet och invandringskritik.  Han skriver: Det offentliga samtalet får inte styras av att vissa benämningar ”känns” olustiga att bruka. Rasismen är fruktansvärd, dess politik har orsakat miljoner dödsoffer i systematiska mordkampanjer. Och då blir det viktigt använda ord när vi talar till varandra. Vi måste lära oss ord.

Bakgrunden är förstås den just nu hetsiga diskussionen om det norska Fremskrittspartiet, Frp, och Sverigedemokraterna, SD. Är det nyfascism eller inte? Ultranationalism? Osv. Debattens vågor går höga som det brukar heta. Oj, vad det är mycket att läsa om det här i dessa dagar! Det hänger väl dels ihop med den där Norge-diskussionen, dels med det svenska partiets stundande s.k. landsdagar.

Ur dagens DN väljer jag att peka på en av artiklarna: Maja Hagermans om SD och kulturen, När myten fördriver mångfalden. Hon skriver om motioner som SD lagt på området kultur. Mångfaldsperspektivet vill SD ha bort lite överallt. Och Sverige ska tillbaka till gammal svensk kultur. Jag undrar hur dom tänker då – var dom tänkt sig att dra strecket. Ska vi t.ex. sluta ha julgran på julen? Gran inomhus på julen är en sed som kommer från Tyskland. Men artikeln tar förstås upp betydligt allvarligare ämnen än det här med traditioner på julen. Länk nedan.

Sverige är ett gammalt invandrarland. Tittar man riktigt långt tillbaka är vi förstås invandrade allihop. Här låg ju is över landet för länge sen… Och många många har förstås kommit hit i olika vågor av invandring under århundradenas gång för att fly från krig eller kommit hit som arbetskraft. Jag hör själv dit i en eller annan släktgren genom vallonerna som kom för att arbeta i svenska järnbruk. Och apropå järn och järnrör, DN hade en artikel om detta häromdan: Migrationen har större kraft än ett järnrör, skriven av den brittiske ekonomen Philippe Legrain. Han skriver bl.a: ”En frisk ekonomi förutsätter invandring och mångfald. Det är hög tid att svenska politiker börjar använda detta argument för att bemöta SD”.

Egentligen vet jag inte riktigt varför jag bloggar om det här. Jag tror ju inte att jag direkt ska omvända nån som stöder SD, och framför allt gissar jag att det är andra människor än SD-väljare som läser min blogg. Det här är nog mest det där ”varav huvet är fullt…” Och så för att jag tyckte om Forssells dikt och den tremastade barken.
Hagermans artikel i DN i dag här.
Philippe Legrains artikel i DN häromdan här.
Arnstads artikel i Aftonbladet här.

Uppdatering 29 november 2013: I Aftonbladet (på webben förstås) ser jag att Mattias Karlsson, riksdagsledamot för SD, skrivit en debattartikel med rubriken ”Vi är inte fascister”. Nähä, jaså dom är inte fascister? Och Henrik Arnstad har inte fattat nåt? Nu är ju Henrik Arnstad inte alls den ende som hävdat att SD är ett fascistiskt parti eller i varje fall har klart fascistiska sidor. Jag hittar sen en webbsida där man går igenom Sverigedemokraternas nya principprogram som just Mattias Karlsson varit med och författat. Genomgången presenteras under rubriken ”En studie i fascism”. Läs här.

Uppdatering 11 december 2014:
Denna höst – och begynnande vinter – har ju debatten om etiketter hit och dit gått het igen. Inte minst sen Stefan Löfvén och Magdalena Andersson båda kallat SD nyfascister. I dag läser jag en artikel av Susanna Birgersson i DN som hävdar att begreppet fascism eller nyfascism är fel etikett på SD. Och sen en artikel i UNT av historikern Mats Deland som argumenterar i en annan riktning och anser att man visst kan kalla SD fascister.

Ja, hur ska man ställa sig? Och hur viktigt är det med etiketten? Jag tycker ju det är rätt att ”call a spade a spade” – dvs att det är rätt att sätta etiketten fascism eller nyfascism på SD eftersom flera forskare anser att partiet är fascistiskt/nyfascistiskt. Som det står i Delands artikel: ”Kan man i vetenskapens namn kalla SD för fascister? Javisst kan man det. I den tradition där den brittiske historikern Roger Griffin är det största namnet och Lena Berggren vid Umeå universitet den främsta svenska representanten, definieras fascism som en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse”. Samtidigt visar det sig ju att forskarna inte är ense, det finns forskare som inte alls tycker det är rätt med etiketten nyfascism eller fascism – Dick Harrison m.fl. har jag för mig.

Men mycket viktigare än etiketten på partiet är förstås att lyfta fram vad SD vill göra, vad grundtankarna i deras partiprogram innebär, vad som kännetecknar partiet – och  fascistoida delar där ska förstås synliggöras. Sen ska man ju inte heller banga för att visa på SD:s nazistiska ursprung: partiets idoga storstädningar, sopande under mattan, finputsning av det ena och det andra för att dölja den bruna ruttenheten inuti ska inte löna sig. Deland avslutar sin artikel: ”Jag tror också att talet om (ny)fascism till en del handlar om i vilken mån SD hotar en demokratisk samförståndspolitik. Det handlar inte bara om parlamentariskt sabotage utan även om omfattande näthat och en politik byggd på etniska och sexistiska hierarkier. Låt oss prata om det nu.”

Mats Delands artikel i UNT här.
Susanna Biergerssons artikel i DN här.

Uppdatering 10 december 2015:
”Adolf Hitler var inte ”invandringskritisk”, han var nazist, skriver Anders Lindberg i Aftonbladet från igår 9 december. Artikeln handlar om att benämna saker och företeelser vid deras rätta namn. Han skriver bl.a.
”Begrepp som ”invandringskritisk” är oftast bara omskrivningar för rasism, som smyger sig in i språket med en förment neutralitet. För media har det blivit ett sätt att slippa ta ställning och en metod att hantera att ett rasistiskt parti blivit tredje störst i riksdagen.” Just det. Håller med. SD är ett rasistiskt parti med rötter i nazismen.
Bra artikel! Läs den här.

Read Full Post »

Older Posts »

Stigfinnaren i Älvsund

vägen inåt är vägen framåt

MOLLES BILDER

Välkommna skriv gärna en kommentar

norbergianblue

Tankar,åsikter,nojor,livet

Gabrielles blogg

Om filmer jag ser, böcker jag läser och saker som händer med mera!

inte fan gör det det

Alla säger:det ordnar sig....inte fan gör det det..

Alirfakta

Fakta om Söderhamns kommun

Författartipsbloggen

om skrivande i alla dess former

Gabis Annex

Om filmer jag ser, böcker jag läser och saker som händer med mera!

VideoPress Plugin for WordPress

Easily upload and share videos on your WordPress blog or any site, even in full HD.

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.