Om några original

När vi bodde i Birkastan i Stockholm, på den tiden pojkarna bodde hemma, såg vi ganska ofta en man som vi raskt döpte till ”Arga gubben”. Det var en storvuxen karl som gick klädd i rock – lodenrock eller nåt svart, minns inte – och en herrhatt med korta brätten som var lite för liten för hans stora huvud. Han kom gående med stora kliv och slängig gångstil längs Rörstrandsgatan och Karlbergsvägen och under högljutt muttrande gjorde han arga utfall mot bilarna. Slängde ut med armarna, boxade i luften mot trafiken. Det var uppenbarligen bilarna han var arg på. Men eftersom han verkade så aggressiv brukade vi nog akta oss för att vara i närheten av honom.

En annan man som rörde sig i Birkastan dom där åren var en rak äldre man med lätt tillbakalutad gång och en viss rondör att bära på. Han hade oklippt grått hår, var barhuvad och sjaskigt klädd, lite typ uteliggare. Det som framförallt kännetecknade honom var lukten. Jag kunde komma in på vår närmaste ICA-affär och direkt känna att han var därinne – eller t.o.m. att han hade varit där. En gång stod jag en bit bak i kön till kassan när det var hans tur att betala. Direkt han var klar tog kassörskan upp en sprayflaska med skogsdoft eller nåt liknande välluktande och sprayade i luften framför sig. Det kändes illa. Hon kunde ha väntat tills han gick ut.

Sen fanns ”Gubben med rullskridskorna”. Han gav en av mina pojkar en vattenpistol en gång. Den var lite trasig så han hade ingen användning för den längre. Vi såg honom ofta. Jag tror han bodde nånstans i vår del av stan. Han åkte alltid rullskridskor och gärna mitt i gatan. Man brukade se honom nere vid Åhléns i City där han stod och demonstrerade för ”Djurens rätt” på ett plakat som han stod och höll i. Kanske hade han också några lappar han delade ut. Alltid ensam och alltid på rullskridskor. Det sas om honom att han brukade vara inne på ett varuhus vid Fridhemsplan (Tempo hette det då, tror jag) och skjuta med vattenpistol på folk som shoppade där. Han var inte argsint alls, bara lite udda.

Borta nu sen länge alla tre. Och jag undrar: blir stan så mer och mer välordnad att originalen försvinner? Eller är det bara att jag inte ser dom? I och för sig, en och annan baglady ser jag fortfarande (förutom alla tiggarna förstås, men det är en annan historia). Det finns en baglady som ser ganska ung ut och som går i Vasastan med en shoppingvagn fullproppad med påsar. Hon ser ut att vara rätt kraftigt byggd och bär bylsiga kläder. Och så har hon bundit tvinnade plastpåsar runt kappan och kroppen. Kanske har hon nåt fäst i dessa ”plastrep”. Vet inte, har inte tittat så noga.

I Söderhamn, på den tid jag bodde där, fanns det också flera original, lite udda människor som rörde sig i stan och som man kände väl igen, ofta hade man nåt smeknamn på dom. En sådan människa skrev jag om för ett par år sen i inlägget En liten brungrå gubbe. Honom minns jag fortfarande väl och kan se honom framför mig hur han såg ut dom sista åren jag såg honom. Borta han med nu förstås.

En liten brungrå gubbe

I köpcentret slår jag mig ner på en bänk för att vänta på K som är inne i en av affärerna. Där jag sitter är det som en stor hall med mycket högt i tak. Människor rör sig fram och tillbaka mellan ICA på ena sidan och Coop på den andra. Jag spanar efter den lilla gubben som brukar vara där men ser honom inte nånstans. En gammal ganska kortväxt magerlagd man, alltid klädd i brungrå udda kavaj, mörka byxor och med en brungrå keps på huvudet. Hela gubben är liksom brungrå, ansiktet också. Han har som ett mörkt och mycket bekymrat drag över ögonen,  och han ser inte ut att ha det särskilt väl ställt i livet.

Varje sommar brukar jag se honom i köpcentret, ibland inne i Söderhamn också. Han är en av stans gamla original. Jag har aldrig sett honom vara i sällskap med nån eller tala med nån. I köpcentret brukar han förekomma vid tidningsdisken utanför Coop och ibland utanför kaféet. Kanske spelar han på Lotto eller nåt. Men nu – varför är han borta? Är han sjuk? Är han död?

Så får jag syn på honom till slut på en stol borta vid utgången till den stora parkeringsplatsen. Där är han ju, den lilla brungrå gubben! Jag märker att jag sitter där och ler stort för mig själv, och kanske folk tittar på mig och undrar. Men det bryr jag mig inte om: gubben finns kvar! Han strävar på med sitt liv precis som vi alla måste göra. Innan K kommer ut ur affären har gubben rest sig från stolen och gått ut. Troligen har han suttit där och spanat efter bussen som han ska åka tillbaks in till stan med. Köpcentret ligger en bit utanför centrum.

Det här var förra sommaren. Jag minns så väl det där tillfället och hur glad jag blev – till min egen förvåning – när jag fick syn på gubben igen. Men den här sommaren såg jag honom inte en enda gång. Varje gång vi var och handlade i köpcentret spanade jag – men förgäves. Det kändes lite vemodigt. Är gubben borta?

Ibland har jag tänkt att när den här lilla gubben var ung på 1950-talet stod han och kysstes med sin flickvän bakom en hög vedstapel vid den gamla teatern inne i stan. Det finns en viss likhet med en ung kille som fanns då, men det behöver ju inte alls vara han. Dom brukade ses där i alla fall, en ung kille med liten mustasch och en flicka med blont hår. En av dom kom alltid först och så efter ett tag den andra. I skydd av vedstaplarna kysstes dom av bara den. Mina systrar och jag som bodde i närheten brukade smygtitta på dom. När dom var färdiga med kyssandet skildes dom åt på samma sätt som dom kommit: den ena gick först, den andra väntade en stund och gick sen åt ett annat håll.

På gamla bilder från 40-talets Stockholm ser man ibland ved staplad utanför hyreshusen. Om vedstaplarna där kärleksparet gömde sig var kvar efter beredskapen under kriget eller om dom ändå låg där för att teatern eldades med ved vet jag inte.

Ja, så där kan tankarna gå och minnena röra sig. Och vem vet, nästa sommar när jag kommer att handla i köpcentret lite då och då kanske jag får se den lilla brungrå gubben igen. Jag kommer i varje fall att titta efter honom.