Nathan Shachar har en krönika i DN i dag om kulturpolitiken i vårt land och kulturministern Alice Bah Kuhnke (länk nedan).
I höstas var min syster och jag på Sjöhistoriska museet och såg en utställning om Ostindiska kompaniet. Utställningen heter ”Resenärerna” och visas fortfarande. Bilden är förstås därifrån – skeppsläkargrejer.
”Resenärerna” är en bra utställning. Vi har en gammal anfader som var med på en resa till Kina med Ostindiska kompaniet 1789. Det var intressant att få ana sig till hur han kunde ha haft det ombord och hur det kan ha varit när de kom fram.
På utställningen lade vi också märke till vändbara skyltar bredvid flera montrar där besökaren s.a.s. uppmanades att fundera över förhållanden i vår egen tid. Det kändes rätt ”pk-pekpinneaktigt” och hade inte behövt vara med, tyckte vi. På vägen ut pratade vi lite med några i personalen och sa att vi tyckte dom där skyltarna kändes lite ”Alice Bah Kuhnke”. Dom protesterade och sa att så var det inte alls. Om jag minns rätt sa dom att utställningen var gjord innan hon tillträdde som kulturminister. Hm…tänket fanns förstås innan.
I ”Om museer som dör” skrev jag om trenden att bygga upp utställningar på interaktivitet och digitala prylar istället för att visa riktiga gamla saker och uppbyggda miljöer från förr. Jag gillar det inte alls. Och alla springer åt samma håll och förutom digitaliseringen ska det vara pk. Inlägget hittar du här.
”…detta fasansfulla motto” i kulturministerns program citeras av Shachar i artikeln i DN:
Urvalet av kulturmiljöer bör ses över kontinuerligt och värderas utifrån sin samhällsrelevans.
”Tiglatpileser III eller Djingis khan kunde inte sagt det bättre”, skriver Shachar.
Läs Nathan Shachars artikel ”Alice i Underlandet” i DN här.
Uppdatering 15 maj: Ola Wong har en artikel i samma ämne. I kulturministerns proposition uppmanas museerna ”att engagera sig i samhällsdebatten. Kulturarvet beskrivs genomgående som ett instrument för politiska mål.” Pekpinnarna kommer tydligen att bli ännu fler. SvD här.
