Ett skeppsbrott 1838

I december 1838 är handelsfartyget Triton på väg från Stockholm till Liverpool. Triton var en skonert byggd 1821 vid Finnholmens skeppsvarv i byn Sangis, Nederkalix, men vid den här tiden hade fartyget sin hemmahamn i Stockholm. Jag antar att lasten ombord var trävaror och annat som skulle gå att sälja i England. Avsikten var säkert att gå med annan last tillbaka för att sälja i Stockholm. Men nån återresa blev det aldrig för Triton.

Den 13 december 1838 förliser fartyget utanför Bornholm. Vad hände? Var det oväder? Hur gick det med besättningen? Vad hade man för last? Jag har försökt ta reda på det där men har inte lyckats hittills. SMHI:s statistik går inte så långt tillbaka. Jag har frågat danska riksarkivet om förlisningen och fått svar med en massa användbara länkar. Men att leta digitalt via datorn hemma i Stockholm går inte utan det handlar om att beställa fram material på plats i Köpenhamn. Jag får se om det går att genomföra nån gång.

Målning av Ivan Ajvazovskij. Lånat bilden från Sjöhistoriska museet.

Att jag intresserar mig för Triton beror på att min gamle anfader Lars Rolander var delägare i segelfartyget. Han var grosshandlare i Stockholm. Riktigt vad slags affärer han höll på med vet jag inte. Kanske kändes det gott i hjärtat på honom när han började med handelssjöfart även om han inte var ombord själv. Som 19-åring hade han 1789 seglat iväg med Ostindiska Compagniet på en 2 års resa till Kanton.

Ajvazovskij var framstående rysk marinmålare som levde 1817-1900. Vad just den här tavlan heter har jag inte tagit reda på. Gissar att det nog inte är Bornholm man ser där till höger. För lite större bild, klicka på den.

En skonert var ett tvåmastat segelfartyg som kunde ha lite olika utformning. I boken ”Mannen som försvann”, som man kan läsa om på Hippolytes blogg, läser jag att det fanns flera olika typer. Författaren nämner: Slätskonert eller slättoppad skonert, toppsegelskonert, råsegelskonert även benämnd märssegelskonert eller brigantin. Vilken sorts skonert Triton var vet jag inte.

Lars Rolander har varit med i bloggen nu flera gånger. Jag letar fortfarande efter hans porträtt som jag bara har i avfotograferat skick. Läs mer om honom här.

Tänk om nån av mina läsare känner till nåt om en förlisning vid Bornholm 13 december 1838! Chansen är väl inte så stor men man vet aldrig…

Uppdatering nr 1 den 2 februari:
I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1839-01-09 hittade jag nu under rubriken ”Svenska samt till och från Sverige afgångne eller ankomne fartyg”. Det står så här:
Natten till d. 13 Dec. strandade på Bornholm, Skon. Triton, J.L. Bengtsson, hemma i Stockholm och dit destinerad från Liverpool. Skepp och last äro förlorade.
Ovan skrev jag att Triton var på väg till Liverpool, men det var tydligen på seglingen hemåt som skeppet förliste.
Uppdatering nr 2 den 2 februari:
Hittade i Tidning för handel, sjöfart och näringar 1839-01-11:
Natten till d. 13 Dec. strandade söder om Rönne Castell på Bornholm vid kalkbränneriet Skonerten Triton, Kapt. J.L. Bengtsson från Stockholm, destinerad till Liverpool med Salt och på hemgående; Fartyget fylldes med vatten och slogs sönder; lasten är förlorad.
Se även bekräftelse om lasten och om destinationen i kommentaren nedan. Tack, Lars G!

Efterlysning

Har någon sett denne man?
Det är Lars Rolander, framgångsrik grosshandlare i Stockholm under 1800-talets första hälft. Vad han handlade med vet jag inte. Gissar att det går att ta reda på nånstans, men jag har inte gjort det. När Lars Rolander var gammal och sjuk tog han löfte av sonen Martin Leonard att han skulle bränna alla papper som fanns kvar efter honom. Det tycker jag var dumt. Hade gärna tittat i dom där papperen. Lars Rolander verkar ha haft ett intressant liv. Många år äger han det hus på Peter Myndes backe på Söder nära Slussen där han bor. En tid äger han också Westra Ekedahl, en fin gammal gård på Värmdö och senare Kummelnäs gård, också den på Värmdö. Det var väl sommarställen antar jag. Detta var i Karl XIV Johans Sverige. Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer och Johan Olof Wallin lever och verkar.

Västra Ekedahl på Värmdö. Bild från 2005.

Som ung följer Lars Rolander med ett av Ostindiska Kompaniets skepp till Kanton i Kina. Det är på den s.k. 4:e oktrojen och skeppet var antingen ”Götheborg” eller ”Prins Gustaf”. Kopian av ”Götheborg” skrev jag om i augusti när skeppet var på besök i Stockholm här.

Lars Rolanders resa till Kanton sker 1788-1790. Han är inte tjugo år fyllda när man sätter segel och lättar ankar från Göteborg. Han är inte superkargör (den ämbetsman som bar ansvar för lasten ombord) som det felaktigt står i nåt papper utan troligen betjänt till kaptenen, styrmannen, superkargören eller nån annan uppsatt person i besättningen. Men resan till Kina lade troligen grunden till Lars Rolanders förmögenhet.

Han gifter sig 1794 med Anna Maria Pettersson och tillsammans får de 11 barn, varav 6 dog i tidig ålder. 1815 blir det skilsmässa. Jag har tänkt försöka luska ut varför dom skiljer sig, gissar att skäl till skilsmässan kan finnas noterat nånstans. Men jag har inte undersökt det där närmare än. Men det jag undrar nu är: Var finns porträttet?

På målningen är Lars Rolander 65 år gammal. Porträttet fanns troligen i hans ägo medan han levde, och kanske ärvde sedan sonen Martin Leonard tavlan. Vad som hände med den senare vet jag inte mycket om. Från Svenskt Porträttarkiv fick jag fram ett svartvitt foto av oljemålningen. Dessutom fick jag uppgiften att porträttet målats av C.P. Lehmann 1834 i Ronneby. Målningen är olja på duk. Höjd 63 cm, bredd 52 cm.

Det är troligen en rikt utsirad ram på porträttet för jag har en dålig och hålslagen papperskopia där ramen finns med. Dessutom har jag uppgiften att porträttet sålts på Kvalitetsauktion vid Auktionsverket i Stockholm i november 1958 som nr 855. Så det där ska jag gräva lite vidare i och se om det kan ge nåt.


Lars Rolander var min farfars farmors far. Jag har några saker som min gamle anfader hade med sig från resan till Kina: en linjal i vackert träslag och i ena änden (se bild) märkt med en liten silverplatta och texten: ”Hemtad från Sumatra 1789 af Lars Rolander”, ett rökelsefat i koppar, en snusdosa (tror jag det är) och ytterligare en mindre linjal med utsirade kinesiska bilder. Jag har den stora linjalen hängande på en krok på väggen så det röda sidenbandet är inte från 1789.

Är det nån som sett porträttet på min gamle anfader? Hör av dig i så fall! Det vore så roligt att få se det i original, i färg.

Götheborg igen

Så tog hon sig ut från Stockholm igen. Dock ej för segel, det hade väl varit för mycket att hoppas på. Men festligt var det ändå att se. Långsamt girade hon styrbord och hedrade stan med flera kanonskott så röken låg gråvit över vattnet och folk på kajen applåderade. Där fanns en musikkår också och det var fullt av människor som vinkade, fotograferade och ropade Hej då! Även ombord på Götheborg var det mycket folk.

Götheborg

Vi har fint besök i stan: Ostindiefararen Götheborg ligger vid Skeppsbron. Mycket tackel och tåg är det att hålla reda på.

Fartyget är en replik av en ostindiefarare med samma namn som förliste i Göteborg 1745. Bygget av den nya Götheborg påbörjades 1995, och man använde enbart dåtida material och metoder. Sjösättning skedde 2003. Lite senare fick hon fint besök ombord: då var nämligen min pappa, mina systrar och jag där, en ljuvligt varm och solig dag i juli 2005. Trevligt minne.

I dag fick vi inte gå ombord. Nåt var på gång för särskilt inbjudna. Men traska förbi, titta och beundra detta förnämligt fina fartyg gick bra.

När jag gick där på kajen tänkte jag förstås på min gamle anfader Lars Rolander (mitt efternamn kommer därifrån) som följde med Ostindiska Kompaniet till Kanton 1788-90. Kanske såg det fartyg han seglade med ut ungefär som det här. Han var i tjugoårsåldern och vad han hade för jobb ombord vet jag inte. Var han sjöman? Eller var han kanske betjänt till superkargören eller till nån annan med hög befattning ombord? Nån gång ska jag nog försöka ta reda på det. Och skriva om det i bloggen, förstås.

Pekpinnar och kulturpolitik

Nathan Shachar har en krönika i DN i dag om kulturpolitiken i vårt land och kulturministern Alice Bah Kuhnke (länk nedan).

I höstas var min syster och jag på Sjöhistoriska museet och såg en utställning om Ostindiska kompaniet. Utställningen heter ”Resenärerna” och visas fortfarande. Bilden är förstås därifrån – skeppsläkargrejer.

”Resenärerna” är en bra utställning. Vi har en gammal anfader som var med på en resa till Kina med Ostindiska kompaniet 1789. Det var intressant att få ana sig till hur han kunde ha haft det ombord och hur det kan ha varit när de kom fram.

På utställningen lade vi också märke till vändbara skyltar bredvid flera montrar där besökaren s.a.s. uppmanades att fundera över förhållanden i vår egen tid. Det kändes rätt ”pk-pekpinneaktigt” och hade inte behövt vara med, tyckte vi. På vägen ut pratade vi lite med några i personalen och sa att vi tyckte dom där skyltarna kändes lite ”Alice Bah Kuhnke”. Dom protesterade och sa att så var det inte alls. Om jag minns rätt sa dom att utställningen var gjord innan hon tillträdde som kulturminister. Hm…tänket fanns förstås innan.

I ”Om museer som dör” skrev jag om trenden att bygga upp utställningar på interaktivitet och digitala prylar istället för att visa riktiga gamla saker och uppbyggda miljöer från förr. Jag gillar det inte alls. Och alla springer åt samma håll och förutom digitaliseringen ska det vara pk. Inlägget hittar du här.

”…detta fasansfulla motto” i kulturministerns program citeras av Shachar i artikeln i DN:
Urvalet av kulturmiljöer bör ses över kontinuerligt och värderas utifrån sin samhällsrelevans.
”Tiglatpileser III eller Djingis khan kunde inte sagt det bättre”, skriver Shachar.

Läs Nathan Shachars artikel ”Alice i Underlandet” i DN här.

Uppdatering 15 maj: Ola Wong har en artikel i samma ämne. I kulturministerns proposition uppmanas museerna ”att engagera sig i samhällsdebatten. Kulturarvet beskrivs genomgående som ett instrument för politiska mål.” Pekpinnarna kommer tydligen att bli ännu fler. SvD här.