Ta påven i örat

Ja nu blev det så där igen. Jag går på stan för att göra en del ärenden och så får jag en melodi i skallen. Den här gången en gammal sjömansvisa där den enda strof jag kan utantill lyder så här:
Från Engeland te Skottland där seglade en brigg
å ruttna va dess master å trasiga dess rigg,
för koss i jesse namn
Va dä går långsamt fram,
vi hurra för den resan när vi kom te Köpenhamn!

Hur dom kunde komma till Köpenhamn på den rutten förtäljer inte historien.
Och varför började jag sjunga på den visan då (förstås bara inne i huvet så folk inte ska tro jag är tokig)? Jo, jag gick förbi Odenplan och tittade in på bygget för Citybanan och konstaterade att inte mycket verkar ha hänt sen jag senast tittade på det ett par dar före jul. Det ser inte ut att gå undan direkt. Har dom haft långledigt tro?

Apropå ”jesse namn” kom jag också att tänka på påven. Han har tydligen gjort bort sig genom att säga att det är ok att slå barn bara man gör det ”på rätt sätt”. Vid en audiens i onsdags talade påven ”om en man som berättade för honom att han ibland måste slå sina barn, men aldrig i ansiktet eftersom han inte ville förnedra dem. ‘Den mannen har sinne för heder. Han måste straffa och han gör det på rätt sätt’, sade påven.”

Kanske kan man tycka att det där är en obetydlig händelse, och det är det förstås i jämförelse med en massa andra händelser i världen senaste dagarna. Samtidigt ska man komma ihåg vilket stort inflytande påven och katolska kyrkan har. Nog finns det anledning att ta påven i örat. Troligen fick påven själv dalj som liten, och några egna barn har han ju inte (vad jag vet) så han har väl inte haft anledning att läsa på om hur man tar hand om barn. Han borde läsa Robin Grilles bok om hur barn behandlats genom tiderna och om nya rön om hur man kan skapa en bra uppväxtmiljö för barn. En artikel om Robin Grilles bok kan du läsa på sidan Längre texter, se flik ovan. Om påven och hans syn på barnaga kan du läsa hos svt här.

Påven och jag

Den avgående påven gör tydligen sitt sista framträdande i dag. Även jag som inte är troende har minnen förknippade med påven, fast inte med den som avgår nu. Så här var det:

En sommar i slutet av 1960-talet var jag i Rom med mina föräldrar. Vi åkte tåg dit, en upplevelse bara det. Vi bodde på ett hotell inte långt från Stazione Termini och ägnade dagarna åt att bese staden förstås, mestadels till fots. En dag kom vi strosande upp mot Peterskyrkan och vi såg direkt att det var nåt på gång där. Stora folkmassor var på väg på Petersplatsen. Vi följde med och lyckades ta oss in i den jättelika kyrkan. Det var packat med folk. Efter en stund hände det nåt. Det kom kardinaler klädda i rött om jag minns rätt och med små hättor på skallen. Sen kom dom kånkande på påven i en bärstol. Han satt alltså upphöjd och på sin färd fram genom kyrkan välsignade han folk till höger och vänster med graciösa handrörelser. Folk ropade ”Papa! Papa!” och kamerorna blixtrade. Jag lyfte min lilla Minolta eller vad det nu var och plåtade också. Inte för att jag bryr mig om påven egentligen utan mest för att det kunde vara roligt ändå att fånga farbrorn på bild. Det var Paul VI på den tiden. Han hette egentligen Giovanni Battista Enrico Antonio Maria Montini ser jag på Wikipedia. Fint namn. Jag knäppte och knäppte den ena bilden efter den andra.

Väl framme i koret vidtog diverse riter. Om jag minns rätt höll påven på och utnämnde kardinaler eller kanske var det folk som skulle skickas ut som nån sorts ambassadörer för katolska kyrkan i utvecklingsländer. Jag minns inte riktigt men har för mig att det hade med andra länder att göra. Det höll på en bra stund. Hemma på hotellet skulle jag nästa morgon ta ur filmen för att sätta i en ny. Det var så man gjorde på den tiden. Påven hade väl inte välsignat mig och min kamera för nu trasslade det ordentligt. ”Det blev fel” som det brukar heta numera – eller snarare jag klantade till det –  nåt kom snett och just påvebilderna blev förstörda. Jag blev arg och grämde mig av bara 17. Nu skulle jag knappt ha brytt mig alls tror jag, men jag blev fortare arg på den tiden – alltså även för en missad påve.

Religion har jag skrivit en hel del om i bloggen emellanåt och t.o.m. påven har förekommit ett par gånger. Det har nog mest varit i religionskritiska inlägg men även i det lite mer lättsamma Välta kor och påvar.

DN och SvD om den avgående påvens sista framträdande.