Kom att lyssna på ett samtal i programmet Radiopsykologen. Programmet ägnades ett samtal från en kvinna som samlat på tidningar, reklamblad m.m. i uppåt 40 års tid. Hon försöker få fram en logisk förklaring till sitt beteende för att avlastas från den stora skuld och skam hon känner. Ett berörande samtal där hon berättar om sina egna teorier om varför det blivit som det blivit. Hon är i 70-årsåldern och har aldrig nånsin under sitt liv känt sig värdefull. När hon tittar på nån av sina tidningar kan hon tänka att ”ja, då var det så, det gjorde jag då” och kanske kunna bearbeta det och sen lyckas slänga den tidningen. Men om nån annan slänger nåt hemma hos henne får hon ångest. Och tidningarna representerar den tid som har gått. Psykologen lyssnar och stöttar med ett förstående hum då och då. Han bekräftar det hon säger, han fördömer henne inte på minsta sätt och han ger några kloka råd.
När man hör om människor som bor bland högar med tidningar kan det vara lätt att direkt stoppa in personen i facket knäppskallar, men så behöver det ju inte alls vara. Människor har olika sätt att klara av sitt liv, för en del kan det där vara en väg, ett sätt att hitta nån sorts trygghet. Nu är den här kvinnan inte tillfreds med det här samlandet och vill göra nåt åt saken. Bara att hon tagit mod till sig och ringt till Radiopsykologen visar ju att hon försöker.
Hm… ”Det är synd om människorna” som gamla Strindberg sa.
Jag har inte särskilt ofta lyssnat på programmet Radiopsykologen, mer ramlat in i det av en slump nån gång. Det kanske är synd. Känns värdefullt med det där lugna samtalet som får ta den tid det behöver och som är ”på riktigt” med ”vanliga människor” som berättar om sitt liv.
Programmet finns här.
