Mörker och ondska

Jag var på väg att lägga ut ett inlägg här på bloggen om nåt jag läst i en bok, nåt vackert skönlitterärt, men lusten försvann med artiklarna och dom fasansfulla bilderna från Butja. Och när jag läser om Butja och andra städer i Ukraina där Putins soldater går fram som en fullkomligt hänsynslös mördarmaskin och terroriserar, dödar och våldtar civila kommer tanken på Kurtz’ ord i Joseph Conrads bok ”Heart of darkness” (”Mörkrets hjärta”). Kurtz ligger och dör och i sina sista andetag viskar han knappt hörbart orden ”The horror! The horror!” (i den svenska översättningen står det ”Ohyggligt! Ohyggligt!”)

Och jag tänker på ondskan. Det sägs om ryska soldater att dom är särskilt brutala och inte verkar ha nån moral alls, inga som helst spärrar mot att utföra dom allra gruvligaste och förfärligaste handlingar även mot civila. Under sin militära utbildning bryts dom ner genom pennalism av värsta slag, våld och trakasserier. Blir dom helt förhärdade och vill ge igen sen? Och så får dom ju säkerligen order uppifrån om att döda och våldta urskillningslöst för att terrorisera befolkningen så mycket som möjligt. Och dom som nu drabbas, civila oskyldiga som skjuts ner på gatorna i Ukrainas städer, är ändå människor som hör till det som tidigare kallats ett broderfolk. Ledare i DN häromdan om det ofattbara ryska våldet här.

”The horror! The horror!”

Det är tungt nu, tungt och svårt. Vad ska hända med det stora landet Ukraina? Och människorna? Vad kan vi i Sverige göra? Stötta hjälporganisationer och hjälpa dom flyktingar som kommer hit. Den här listan över organisationer på plats i Ukraina har varit med tidigare och du får den igen här.

Och visst, jag ska blogga igen om annat än kriget, dödandet och ondskan bara jag får lust att göra det igen.

эта преступная война должна быть остановлена

Ryska kan jag inte alls, men jag hittade frasen i DN igår. Enligt tidningen betyder orden: Stoppa detta brottsliga krig! – Se även första kommentaren.

Vi var i Sankt Petersburg en gång för många år sen, bara ett par dar. Min man skulle dit på konferens och jag följde med. Hittade några bilder från resan, och bilden nedan är en sån. Nån ryska kunde vi inte men vi försökte i alla fall förstå skyltar med hjälp av ryska bokstäver uppskrivna på en liten lapp. Efteråt hade vi för oss att vi skulle plugga lite ryska nånstans, men det blev inte av – som så mycket annat.

Det stora landet Ryssland är ju omöjligt att förkasta totalt och för evigt eftersom Ryssland står för så väldigt mycket fantastisk konst och kultur genom århundradena. Författare, konstnärer, tonsättare, dansare… konst av olika slag, vacker arkitektur m.m. Dessutom har landet en fascinerande historia, som förstås i vissa delar har många beröringspunkter med vår. Säkert finns mycket vacker natur också, fast det vet jag inte så mycket om.

Peter Paul-katedralen i Peterhof, Sankt Petersburg. Ryskortodox kyrka från 1880-talet.

Men Stalins Ryssland och Putins Ryssland i dag är förstås en av världens allra värsta skurkstater.

Kriget i Ukraina fortsätter. En hel månad har gått. Det går inte att vänja sig vid kriget, att dödandet och förödelsen pågår hela tiden därborta, inte så väldigt långt från vårt eget land. Oro, sorg och vrede ligger som en underton hela tiden med tanke på människorna i Ukraina, dom som flyr och dom som är kvar.

Häromdan flög tre stridsflygplan över Vasastan i Stockholm där jag bor. Och visst, man tittar till och funderar. Varför detta? Tankar på vad kriget kan innebära för oss finns ju också hela tiden. Måtte detta förbaskade hemska krig ta slut snart! Leve det fria Ukraina!

Måste också ha med en fin målning av en ukrainsk konstnär som jag inte känt till tidigare. En god vän hade ”delat” (som det heter numera) tavlan på Facebook. Här är den:

Mötet. Marie Bashjkirtseff. 1884

Marie Bashjkirtseff heter hon som målat dessa fattiga pojkar i Paris 1884. Målningen finns på Musée d’Orsay i Paris.

Marie Bashjkirtseff föddes i Ukraina 1858. Under uppväxten flyttade hon och modern runt en hel del i Europa. I Paris gick hon på konstskola. Den här målningen är en av hennes mest kända. I dag är hon tydligen mest känd för sina dagboksanteckningar. Hon började föra dagbok när hon var omkring 13 år. Hon dog i tbc innan hon fyllt 26 år. Några år efter hennes död publicerades dagboken.

Storlögnaren Putin

Lögn har jag skrivit en del om i bloggen då och då i olika sammanhang. Jag är sen barnsben itutad att det är fult att ljuga, och det tycker jag fortfarande. Jag tänker också att den som ljuger mycket måste få problem med att lita på andra människor, man tappar tilliten till andra. Och hur mår man då – om man tror att andra ljuger lika mycket som man själv gör? Man måste känna sig rätt ensam till slut.

Nåja, det där är säkert inget problem för storlögnaren Putin eller hans utrikesminister Lavrov. ”Putin kommunicerar att hans maktställning möjliggör för honom att säga vad han vill, när han vill, oavsett de faktiska omständigheterna. Han inser att vi inte tror på honom, och bryr sig inte.” Citat från artikeln ”Blåsta av bluffaren i Kreml – diplomatin rår inte på Putins maktlögner” i DN i dag. Artikeln har du här.

En annan artikel häromdan handlade om ”den nya rövarkapitalismen”. Boken ”Putin och hans krets” beskriver hur dom ryska makthavarna placerar kapital, flyttar pengar, skaffar aktieposter, går in i styrelser eller ur. ”De använder kort sagt samma metoder som kapitalisterna i väst – och som maffian. Köper, mutar, hotar, bygger allianser” skriver man i DN. Boken är skriven av Catherine Belton, tidigare Moskvakorrespondent för Financial Times. Läs om boken ”Putin och hans krets” här.

Modigt

Ungefär 5 sekunder hann hon vara i bild med sitt plakat med protest mot kriget och med varning för dom falska påståenden som sprids via den här ryska tv-kanalen. Marina Ovsiannikova heter denna modiga kvinna. Självklart en mycket djärv handling. En enda människa, ett kort ögonblick och säkerligen nådde hon många med sitt budskap. DN har en artikel om händelsen och om henne här.

Hur hon straffas är nog inte klart än. Bötesstraff har nämnts. Låter förvånansvärt milt med tanke på hur polisen nu haffar ryssar som bara håller upp ett tomt ark, eller någon som höll upp ett ark med texten ”två ord” (på ryska förstås) på. Eller hur ryssar som talar klarspråk om kriget döms till långa fängelsestraff. Ordet krig får tydligen inte yttras alls i samband invasionen i Ukraina. Läs Helmersons artikel i DN här.

Hoppas Ovsiannikova klarar sig undan nåt längre fängelsestraff, men skurkstaten Ryssland kan ju hitta på precis vad som helst. Såg förresten att Aleksej Navalnyj riskerar att få ett betydligt längre straff än dom 3½ år han dömdes till förra året.

Och så läste jag att en enhällig amerikansk senat röstat för att väcka åtal mot Putin vid den internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Jajamen, gör det! Sätt dit honom riktigt ordentligt!

Uppdatering samma dag:
Artikel i DN i dag om Marina Ovsiannikova här.

Hjälp Ukraina!

Ja, det får bli en bild på flaggor igen. Denna gång vid Gustav Vasa kyrka. Tog bilden igår, en kylig blåsig dag.

Kriget är inne på sin tredje vecka nu. Nyheterna därifrån blir allt hemskare och hemskare. Jag följer med i radio och dagstidningar. Bra att tidningar i Norden samarbetar och förmedlar nyheter på ryska nu för att förhoppningsvis få ryssarna att förstå vad Putin håller på med. Ett fullskaligt dödligt krig – inte bara en militär aktion eller vad han nu kallade det. DN här.

Och om livet i Ryssland nu blir allt svårare genom sanktionerna och allt fler ryska soldater kommer hem i kistor kanske ryska befolkningen äntligen vänder sig mot diktatorn och dom andra skurkarna i ledningen. Men vem vet om det hjälper… Jag undrar hur det kan gå. Om Putin inser att kriget är ett misslyckande kanske han bara blir ännu mer inriktad på död och förödelse. Hur ska han annars kunna backa ut ur det här? ”Med hedern i behåll” höll jag på att skriva men det gäller ju inte Putin; han har nog aldrig haft nån. Samtidigt, om han krossar Ukraina fullständigt, kan han ju ändå inte vinna. Har svårt att tro att befolkningen i Ukraina skulle bli lydiga snälla undersåtar till Putins Ryssland. Usch vilken tid vi lever i.

Lista över organisationer på plats i Ukraina som man kan lämna stöd till finns här. Klicka på namnet på organisationen så ser du hur man kan skicka pengar.

Om bilden:
Gustav Vasa kyrka är sig inte riktigt lik eftersom dom två stora almar som stått framför kyrkan på ömse sidor av ingången tagits ned. Det ser lite tomt ut utan dom. Båda var tydligen angripna av almsjukan.

Kriget

En vecka har gått sedan den hemska morgonen 24 februari. Jag lyssnade på radio och när jag hörde vad som hänt minns jag att jag ropade till min man ”Nu har dom gått in!” En våg av överraskning (”Händer det här verkligen?!”), upprördhet, ilska, sorg och oro. Den lägger sig ju efter ett tag och på nåt sätt sjunker det in att tiden, vår omvärld och livet som det var alldeles nyss nu är förändrat. Efter dom första dramatiska händelserna finns hos mig som en underström av oro som är där hela tiden. Då och då under dagens lopp går jag in och kollar nyheterna via webben eller radio.

Kuponger från beredskapstiden.

Och jag tänker på hur det var 1939 när Andra världskriget bröt ut. Jag var inte med då, men mina föräldrar var det ju. Dom hade ganska nyligen lärt känna varandra och blivit ett par. Det var verkligen en helt annan tid än den vi lever i. Radio och tidningar fanns ju men inte alls den här möjligheten att omedelbart få reda på senaste nytt via datorn eller mobilen. För dom blev kriget och beredskapen något som under många år präglade deras liv. ”Med undantag för februari och halva mars 1940 var jag ‘någonstans i Sverige’ från den 7 december 1939 till den 30 mars 1941”, skriver min pappa i en berättelse. Och beredskapen satte påtagliga spår för honom för resten av livet: han förlorade ena underbenet i en minolycka uppe vid norska gränsen. Jag skrev om det i inlägget ”Länstolen” här. Där finns han själv med på bild också.

På gamla fotografier från Stockholm under krigets senare år ser jag mina föräldrar gå på promenad med barnvagn (min syster) förbi stora upplag av ved intill husväggarna. När jag var barn i Söderhamn på 50-talet fanns fortfarande ett stort vedupplag staplat intill Söderhamns gamla teater som vi bodde granne med då.

Så vad ska hända här i Sverige nu och hur ska vi bete oss? Vi i det lilla landet som nästan är granne med krigsherren, den stora skurkstaten Ryssland. Ska vi bunkra vatten och bensin, skaffa oss ett lager kontanter, kolla om det lilla campingköket fortfarande funkar… Ska plastdunkar o.d. ta slut i affärerna som toalettpapperet och handspriten i början av pandemin?

Hur få slut på kriget? Sverige som land kan göra en hel del och gör det också tillsammans med andra länder – vapen, ekonomiskt stöd, sanktioner mot Ryssland, Putin, oligarkerna m.m. Tyvärr är nog ändå risken stor att Putin kör på med kriget och fortsätter att sprida död och alltmer förödelse i Ukraina, det tidigare ”broderlandet”.

Vad kan vi ”vanliga svenskar” göra? Visa solidaritet – fredliga demonstrationer, hjälpa flyktingar som kommer – och stödja hjälporganisationer som UNHCR, Rädda Barnen, Röda Korset, Läkare utan gränser m.fl. Jag känner ingen i Ryssland. Dom som gör det kan skicka information till sina bekanta om vad Putins krigsmaskin håller på med som motkraft till Putins hopkok av lögnaktig propaganda om kriget.

Och här hemma fortsätter ändå vardagslivet. Kalla men soliga marsdagar tar jag vara på så mycket jag kan. Här kommer bloggens första vårtecken.

Ukraina

Kriget fortsätter. Förluster i människoliv på båda sidorna. 100 000 ukrainare är på flykt enligt FN. Media svämmar över av rapporter om kriget.

I Ryssland har människor protesterat mot kriget. Jag kan inte låta bli att hoppas att det här till slut ska leda till att diktatorn Putin störtas och flyger och far all världens väg.

Vid Landstingshuset på Kungsholmen fladdrar Ukrainas flagga bredvid den svenska. Svårt få en bra bild i den byiga vinden.

Nattsvart torsdag

Stackars människorna i Ukraina! Det är en dag av stor sorg och bedrövelse. Krig i ett europeiskt land.

En rubrik i gårdagens DN löd: ”Putins mål är tydligt: Ukraina ska sväljas”. Och tidigt i morse hände det. Skurkstaten Ryssland påbörjade en invasion som nu pågår runt om i Ukraina.

Tänkte på den där rubriken när jag såg den här detaljen på en av dom två gamla ryska kanonerna på den yttre borggården på Gripsholms slott. Kanonerna kallas Suggan och Galten – eller Rysseulvarna.

Lyssnat mycket på radio denna hemska dag. Hoppas EU och USA m.fl. kan ”klämma till” Putin och hans anhang med kraftfullast möjliga sanktioner nu och tvinga Putin att stoppa det här. Och måtte människor som flyr från kriget tas emot på bästa sätt i mottagarländer inklusive vårt eget land. En tid för öppna hjärtan…

Politovskaja, Litvinenko, Nemtsov…

Är landets ledare en mördare på distans? Kanske behöver han inte ens ge några order om att vissa personer som kritiserar regimen ska röjas ur vägen. Människor vill göra honom en tjänst och ställer upp. Några droppar rätt sorts gift i en kopp te kan räcka.

Sorgligt och djupt upprörande att läsa om regimkritikern Alexei Navalnij. Han blev plötsligt svårt sjuk under en flygresa, har vårdats på ett sjukhus i Omsk och därefter förts i ambulansplan till Berlin. Måtte han klara sig!

På SVT finns en dokumentär i tre delar om Putin och hans väg till makten. En rätt skrämmande skildring, inget man blir glad av direkt, mer nedslående. Men Ryssland är ju nästan ett grannland och därför känns det viktigt att åtminstone i stora drag följa med i vad som händer i landet.
Dokumentärerna kan du se här.

Foto: Julius Silver från Pexels

Vad kan vi göra? Åtminstone borde Sverige anta den s.k. Magnitskijlagen, som flera andra länder gjort: USA, Kanada, Storbritannien, Estland, Lettland och Litauen. Sergej Magnitskij – ännu en av dom som under märkliga omständigheter dött i rysk fångenskap. Lagen innebär att man vidtar åtgärder som försvårar livet för individer som tros ha varit inblandande i Magnitskijs död. Det handlar om ”ekonomiska sanktioner som att frånta dessa individer deras tillgångar, neka dem rätten att använda banksystemet samt begränsa deras internationella rörlighet”.
Varför stöder Sverige inte Magnitskij-lagen?

Tolstoy, Pusjkin, Tjajkovskij, Rachmaninov, Prokofjev och många andra stora författare och kompositörer föddes i Ryssland. Tänk att detta land med så mycket fascinerande kultur och historia är ett sånt förfärligt skurkland. Men visst, jag vet: rik kultur är inte nån garant mot skurkaktighet. Och när det gäller Ryssland är det som händer nu förstås inte alls nåt nytt fenomen. Tänk på Raoul Wallenberg. Och DN skriver: ”Politiska mord en beprövad tradition i Ryssland”.