Sopa under mattan…

Två artiklar i dagens DN motiverar rubriken. Den ena handlar om Raoul Wallenbergs halvsyster Nina Lagergren, som nyligen dött som mycket gammal. Hon slutade aldrig att hoppas att få reda på vad som hänt Raoul Wallenberg men fick aldrig alla svar. Ryssarna ljög och sopade under mattan allt vad dom förmådde. Varför kunde dom aldrig nånsin berätta? Det har gått många många år, men riktigt tydliga svar har dom aldrig gett.Varför det? Det var en annan tid, en annan regim. Det hade väl varit en vacker gest mot denna envisa syster och mot Sverige att berätta – och beklaga hanterandet. Men icke!

Varje gång jag åker buss på Odengatan bortåt Valhallavägen kastar jag en blick på det hus där Raoul Wallenberg bodde som ung och tänker på den oerhört skamliga historien om hans öde í Sovjet, både det minst sagt valhänta agerandet från svenskt diplomatiskt håll och dom sovjetiska lögnerna och det ständiga sopandet under mattan.

För ett par år sen läste jag Ingrid Carlbergs välskrivna bok ”Det står ett rum här och väntar på dig…” Jag minns att jag satt i solen på bron utanför Sjöboden på Sandskär och läste. Och tårarna rann. Har du inte läst boken, så gör det!

Svenska barn i flyktingläger i norra Syrien handlar den andra artikeln om, bl.a. dom sju barnen till en svensk kille och hans hustru som anslutit sig till IS men som nu båda är döda. Artikeln är hjärtskärande. Är det så mycket att snacka om? Varför måste man förhala, utreda osv? Dom är barn, dom är inte skyldiga. Om regeringen inte agerar nu snart utan väljer att hänvisa till diplomatiska svårigheter och sopa under mattan riskerar ett eller flera av dessa barn att dö.

”Det ska inte råda något tvivel om att regeringen gör vad vi kan för dessa barn och om möjligt ska de föras till Sverige.” Så skrev Margot Wallström på Facebook i fredags.

Jaha, och vad gör dom då?
Lätt att tänka på taffligheterna i samband med Raoul Wallenbergs försvinnande i Sovjet (och ok då, jag vet att det är länge sen) men tänk på Dawit Isaak då! Eritreansk-svensk journalist som suttit i fängelse i Eritrea utan rättegång sen 2001!

”Däremot finns det inget som tyder på att den svenska regeringen överväger en räddningsinsats där de 64 barnen i Syrien med svensk anknytning tas till Sverige. I tisdags upprepade UD sin ståndpunkt att barnen måste åka till en svensk beskickning för att få hjälp – och underströk dessutom att det inte ens då är säkert att de kan få konsulär hjälp.” Ur Niklas Orrenius artikel. Och vi tar ett citat till:

”Om svenska regeringen ber att få hem föräldralösa barn härifrån, så kommer vi att se till att det händer.” Det säger Rojavakurdernas ”utrikesminister” Abdulkarim Omar enl artikeln. Jaha, igen: Vad väntar dom på?

”Nina Lagergren slutade aldrig att hoppas”, DN här.
”Utmärglade svenska barnen i lägret med IS-fångar”, Niklas Orrenius (text) och Lotta Härdelin (foto), DN här.
”Raouls hus”, blogginlägg här.

”Raouls hus”

I dag gick jag förbi huset där Raoul Wallenberg bodde några år på 1940-talet på Bragevägen 12. Innanför altanen på bilden låg hans tvårummare. Jag tänker mig hur han bjöd hem sina vänner till sin lilla ungkarlslägenhet och hur dom efter middagen stod ute på altanen med sina vinglas i handen, eller cognacsglas kanske, och samtalade och tittade på trafiken som flöt förbi på Odengatan. Det här var Wallenbergs sista hem i Sverige. I början av 1944 åkte han till Budapest. Resten vet vi en hel del om, men fortfarande vet vi inte allt.

Jag läste Ingrid Carlbergs bok ”Det står ett rum här och väntar på dig…” för ett par år sen. Det var sommar. Jag satt i solen utanför sjöboden på Sandskär och läste och läste och läste (tjock bok!). Tårarna rann ibland, för att jag blev så gripen och andra gånger för att jag blev så arg. Historien om vad som hände Wallenberg sen ryssarna tagit honom och fört honom med sig från Budapest är så förfärligt upprörande. Både det ständiga ljugandet, manipulerandet och sopandet under mattan som skedde från sovjetiskt håll och den erbarmligt klantiga hanteringen från svensk sida, av svenska regeringen och svenska diplomater. Jag får låta bli att tänka på det för att inte bli arg igen.

I dag blev jag annars mest smått irriterad över att det satt en banderoll med ett företagsnamn på räcket till altanen och även vid ett fönster högre upp på huset. Huset har nyligen renoverats, och det ser väldigt snyggt ut. Och nåja, kanske är namnet på banderollen helt enkelt byggföretagets namn, och det kanske tas bort så småningom.

Har haft huset med på bild tidigare i inlägget ”En altan i Lärkstan” här. Och i samband med det fick jag i en kommentar tips om att Hermann Göring bott med sin fru Karin på Odengatan nåt kvarter ifrån Wallenbergs bostad. Men det var en del år tidigare: från våren 1925 och ett par år framåt. När herr och fru Göring bodde där var adressen Odengatan 23, i dag är det tydligen nummer 27 (enl Wikipedia).

Om böckerna om Wallenberg kan du läsa i inlägget ”Sommarläsning” här.

Septemberdagar 2015

Här kommer först ett par ”vykort” och sen en bild som lyfter fram ett aktuellt ämne.

_DSC7616_150910_bakadBilderna ovan är från Skinnarviksberget för ett par dar sen. Visst är Stockholm vackert! Fast jag har fortfarande inte vant mig vid anblicken av dom där nybyggena alldeles intill Stadshuset – Stockholm Water Front Building och kongressbyggnaden (alltså  högen av armeringsjärn som på bilden anas bakom Stadshuset). Till höger om Stadshusets torn ser man förresten också det nya hotellet som håller på att byggas mitt emot Centralen. Inte så där väldigt diskret det heller.

IMG_1914_150912Bilden ovan visar en manifestation på Sergels Torg häromdan för flyktingarna. Mycket folk både nere på Plattan och runt omkring.

Jag såg plakat med texter som ”Riv murarna!, ”Öppna alla gränser nu”, ”Solidaritet är bara farligt för dem som hatar” och så ”Skyddspass”.

Hm, ja skyddspass… ordet framkallar som en klang av sorg i hjärtat när tankarna på Raoul Wallenberg kommer. Och inte bara sorg förresten, ilska också över hur det gick honom i livet, hur förfärligt dom agerade i Sovjet och hur tafatt, lamslaget och klantigt Sverige agerade. Ingenting gjordes tillräckligt från svensk sida. Och sen var allt för sent.

Den stora djupa skammen

Ja, det är så det känns – en stor, djup och bitter skam över att vi i Sverige – svenska makthavare, politiker, diplomater, organisationer m.fl – inte lyckats få den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak fri. Nu har han suttit fängslad i 5 000 dagar i Eritrea. Fortfarande utan rättegång. Och vad görs egentligen för att få honom fri?

Naturligtvis går tankarna till ett annat djupt skamligt och bittert svenskt misslyckande: historien om Raoul Wallenberg och den svenska tafattheten och sjabblandet som gjorde att han dog i fängelse i Sovjet. Han kom aldrig hem. Förra sommaren läste jag två böcker om Raoul Wallenberg: Bengt Jangfeldts bok ”Raoul Wallenberg. En biografi” (2012) och Ingrid Carlbergs ”Det står ett rum här och väntar på dig. Berättelsen om Raoul Wallenberg” (2012). Jag blev verkligen djupt berörd, tårarna rann. Förtvivlan, ilska, djup skam över att inte mer gjordes för att få honom fri. Jag var inte med själv på den tiden, men jag är med nu. Och jag vill inte att det ska gå så där fruktansvärt illa igen.

Har bloggat om Isaak ett par gånger tidigare: pressfrihetens dag i maj 2007 hade det gått 2 048 dagar, och sedan maj 2010 hade det gått 3 144 dagar. Och nu alltså 5 000 dagar. Vad har man gjort under alla dessa år? Nog verkar det vara hög tid att prova andra vägar, andra grepp och åtgärder än dom man använt sig av hittills!

Manifestation för Dawit Isaak på Sergels Torg i dag kl 17.00.

Artikel om Dawit Isaak i DN i dag Det finns en väg mot frihet här.
Böckerna om Wallenberg bloggade jag om här: Sommarläsning. Vill du bara läsa den ena föreslår jag Ingrid Carlbergs som jag tyckte var mer livfull och engagerande än Jangfeldts.

En altan i Lärkstan

Lyft blicken kan man säga till sig själv när man går runt i stan. Det kan vara roligt att titta lite högre upp på husen man går förbi och kolla in arkitektur och färgsättning förstås, kanske fint utformade dekorationer, prydnader och växter i fönstren, fötterna på nån som sitter och solar…osv.
_DSC5845_ed2
Och så finns det förstås hus som är intressanta pga sin historia. Huset på bilden är ett sånt. I en tvårummare innanför altanen bodde Raoul Wallenberg på 1940-talet. Här ordnade han många middagar och fester och kunde ha ganska mycket folk hemma samtidigt trots att lägenheten inte var så stor. Och jag kan tänka mig att gäster med glas i händerna ofta samlades ute på altanen, pratade och skojade och tittade ner över gatan utanför och Odengatan strax intill. Raoul Wallenberg verkar ha varit en person med humor och med mycket social kompetens som det brukar kallas nu för tiden – trevlig, rolig, charmerande.

Det här var Raoul Wallenbergs sista hem i Sverige. I början av 1944 åkte han till Budapest för att leda uppdraget att försöka rädda så många som möjligt av judarna där undan Förintelsen. Han hade inte ens fyllt 32 år då.

Att läsa om honom, som jag gjort denna sommar (se inlägget Sommarläsning från häromdan – med boktips!), om hans liv, om hurdan han var och om hans arbete i Budapest och om det som sedan hände – är fascinerande, en stark läsupplevelse och samtidigt en intressant repetition av 1900-talshistoria. Jag är full av beundran för denne unge man och det han åstadkom tillsammans med sina medarbetare i krigets Budapest och under dom fruktansvärda förhållanden som rådde där.

Sen är det förstås bittert sorgligt och djupt upprörande att läsa om hur det gick när räddningsaktionen i Budapest var över, när kriget började ta slut och ryska armén kom – och sen om alla dom långa långa åren efteråt när ingenting hände. Det är lätt att uppröras över den slapphet, tafatthet, oförmåga eller inkompetens som vissa svenska politiker och diplomater visade efter Wallenbergs försvinnande i Sovjet 1945. Dom gjorde nästan ingenting! Och ryssarna å sin sida ljög och manipulerade så det osade om det. Jag blir så arg så arg så arg när jag tänker på allt det där! Och sanningen har ju fortfarande inte kommit fram. Den sitter ryssarna på. Kommer man nånsin att få reda på hela historien om vad som hände honom?

I DN igår finns en artikel underskriven av bl.a. flera släktingar till Raoul Wallenberg. Det handlar om Dawit Isaak, som nu suttit fängslad i Eritrea sen 2001. Läs artikeln i DN här.

Huset på bilden ligger på Bragevägen alldeles nära Odengatan. En minnesskylt över Raoul Wallenberg är uppsatt i hörnet mot Odengatan.

Sommarläsning

Hm, det blir glest med bloggandet under sommaren. Jag läser i stället för att blogga. Fast det har blivit en del om tärnor och ekorrar och sånt på Arundo-bloggen (Senaste på Arundo, länk i högerspalten). Normalt läser jag en bok i taget, men nu har jag haft två på gång ett tag. Håller fortfarande på med Joyce Carol Oates bok ”Vad jag levde för”, den tar nog en eller annan kväll till. Men vid sidan om den läser jag om Raoul Wallenberg – och detta med verkligt stor behållning – inlevelse, rörelse…tårar i ögonen, klump i halsen eller som en sveda i magen kanske.

Upprinnelsen till den här läsningen är en diskussion vi hade några stycken för ett tag sen. Vi talade om finska vinterkriget, om andra världskriget, om hur olika länder agerade, om skam och skuld. Jag insåg att jag visste för lite om Raoul Wallenberg. Visst, jag har förstås vetat att han räddade judar i Budapest mot slutet av kriget, det här med skyddspassen m.m., och naturligtvis också att han försvann i Sovjet, att man fortfarande inte vet säkert vad som hände honom och om det djupt skamliga att svenska myndigheter inte gjorde tillräckligt alls för att försöka få honom fri och inte heller för att få reda på sanningen om hans öde. Nu vet jag en del mer än det där. Jag började med Bengt Jangfeldts bok ”Raoul Wallenberg. En biografi” (2012) och nu håller jag på med Ingrid Carlbergs ”Det står ett rum här och väntar på dig. Berättelsen om Raoul Wallenberg” (2012). Jag har inte läst klart den än men vill nämna böckerna nu i alla fall.

Läs om Raoul Wallenberg! Ska man bara ta en av dom känns det just nu för mig som om Carlbergs kommer i första hand. Kanske för att den målar människan Raoul Wallenberg på ett fullödigare sätt. Man får veta mycket om hans uppväxt, hans familj m.m. Han verkar ha varit en charmerande person och också en person som med dagens språkbruk kunde ”tänka utanför boxen”. Carlberg citerar bl.a. diplomaten Per Anger om hur Raoul Wallenberg var i Budapest: ”Han var modig, han hade fantasi och han hittade alltid lösningar.— Han var en mycket varm person, men kunde samtidigt vara oerhört korrekt, en kall organisatör och förhandlare. Och så var han ju skådespelare. Absolut. Han kunde förvandla sig själv till en väldigt brutal person. När han talade med tyskarna använde han deras språk och skrek åt dem”.

Men som Ola Larsmo skriver om dom båda böckerna: ”…detta är inte en tävling. Tvärtom handlar det om att vi nu fått två ingångar till ett svenskt öde vi inte kommer ifrån och till hur Wallenbergs allt starkare närvaro, sextiofem år efter sin död, tvingar oss att ställa svåra frågor om vad svensk utrikespolitik är och har varit. Och vad vi fortsatt vill att den står för”.

I samband med Raoul Wallenbergs öde och i vilken utsträckning UD och andra myndigheter agerade eller inte agerade – och i vilken utsträckning ”vanliga människor” reagerade eller inte, tryckte på om handling eller inte gjorde det – är det lätt att tanken snuddar vid en annan människas öde – Dawit Isaak, som suttit i fängelse i Eritrea sen 2001. Aktioner av olika slag har varit igång för att få honom fri, och från UD-håll tillämpar man s.k. ”tyst diplomati”. Men vad händer egentligen? Åren går. Hans liv går.

Hm, ja det var en utvikning från sommarläsningen. Men som sagt, böckerna om Raoul Wallenberg kan jag verkligen rekommendera. Här har du Ola Larsmos recensioner av dom:
Om Bengt Jangfeldts bok i DN här. Och så om Ingrid Carlbergs bok i DN här.
Per Svensson skrev om båda böckerna i Sydsvenskan här.

Uppdatering 14 augusti: I DN i dag finns en artikel som handlar om åtalet mot Eritrea och om Dawit Isaak. Man har lagt ner åtalet bl.a. för att man inte tror sig få nån hjälp av Eritrea. Hm…hm, vem trodde nåt annat? Men, som det står i artikeln: ”Det är brottsligt att låsa in människor utan åtal eller dom. Och det är tortyr att hålla en människa i total isolering, avskuren från familj, vänner och advokat år efter år efter år. Detta gör Eritrea mot Dawit Isaak. Det är brott som Sveriges rättsväsende både kan och har en skyldighet att försöka stoppa, även om de begås utomlands”. Läs artikeln! Flera släktingar till Raoul Wallenberg har skrivit under den, och det ger ju en viss tyngd får man säga… DN här.

Det kommer mera

Ja ja, detta är ju vårtecknens tid. Första koltrasten hade jag med nyss och nu kommer ”mina” första blåsippor. Dom här små liven växer i Kappsta på Lidingö.

DSC5159_utsnitt2I närheten finns den plats där Raoul Wallenberg föddes och ofta var som barn. Det var Raoul Wallenbergs morföräldrar som hade en sommarvilla på denna plats. Tyvärr brann huset ner sommaren 1933. I dag ser man bara grunden och där står Raoul Wallenbergs portfölj.

DSC5156_portfPå Wikipedia står det: ”Minnemärke i form av en portfölj i brons, gestaltad av konstnärerna Ulla Kraitz och Gustav Kraitz, fastmonterad på husgrunden till den sommarvilla där Raoul Wallenberg föddes den 4 augusti 1912. Stenläggningen är gjord med gatsten från Budapest där Raoul verkade under andra världskriget.”

En likadan portfölj står utanför FN-huset i New York har jag läst. Jag har inte sett portföljen i New York. Men här och på den här platsen – och på dessa gatstenar – är det ett vackert minnesmärke i all sin enkelhet. Berörande.

Och jag tycker det är mycket vackrare och mer talande än dom där svarta ”klumparna” som kryper på marken i närheten av Berzelii park. Säger jag med risk att kränka nån… det är ju så lätt gjort nu för tiden.