Inre landskap

Igår funderade jag över begreppet inre landskap – såväl rent konkret om hur det ser ut inne i kroppen som mer symboliskt om minnen, bilder, känslor man har inom sig av platser man varit på och tyckt om osv. Har besvär med ena axeln och var på undersökning med ultraljud igår. På ultraljudets bildskärm visade sig ett mjukt böljande landskap i svartvitt med kullar, dalar, någon höjd här och var och så nån väg som ledde förbi genom landskapet. Här och var blinkade röda punkter och nåt som såg ut som eld flammade upp på andra ställen. Ord och begrepp på läkarspråk svischade förbi på skärmen. Supraspinatus, akromion, labrum, bursa…

Detta inre landskap ledde till googlande om begreppet. Då hamnade jag på den amerikanska författaren Rebecca Solnit och omdöme om hennes bok ”Det avlägset nära”. Artikeln, som var publicerad i tidningen Respons, hade rubriken ”Geografin och kroppens inre landskap vävs samman”. Den gör mig nyfiken på Solnit. Har aldrig läst nåt av henne. Kanske har dom boken på stora bokhandeln Dymocks inne i Melbourne (på engelska förstås). Ska spana efter den nästa gång vi är inne i stan.

I artikeln nämner skribenten också en annan bok av Solnit där hon rekommenderar att man ska gå vilse på vilje som ”en metod för att lära sig att se världen i nytt ljus, att våga släppa taget, att öva upp en förmåga att förfrämliga en invand miljö eller ett fenomen vi tycks känna alltför väl, och se det som tidigare gått oss förbi.”

Rolig tanke. Undrar om jag skulle pröva det nån gång. Jag gissar att det kan vara svårt när man som jag är van att ge akt på hur jag går och minnas om jag tog till höger eller vänster där eller där, kolla väderstreck, var solen står, på vilken sida av trädstammarna myrstackarna är byggda och om trädens grenar är längre på ena sidan än den andra… Fast det där med myrstackar och trädens grenar var mer skämtsamt menat. Men visst fick vi lära oss sånt som barn. I alla fall är det inte stor idé att spana efter myrstackar inne i Melbourne.

Undrar om jag kan gå vilse på vilje i Melbourne. Vi har varit här så många gånger att vi har rätt bra hum om var det ena ligger i förhållande till det andra. Att gå vilse i skogen på ön Sandskär är nog inte heller lätt. Att förfrämliga en miljö jag känner väl sedan jag var mycket liten. Svårt tror jag.

Men visst, prova nån annanstans kan jag ju göra. Det är inte farligt. Med kartorna i mobilen kan jag ju hitta hem igen om jag bli alltför vilsen. Fast det kanske är fusk att ha med mobilen.

Det här med inre landskap påminner mig om Karin Johannissons bok ”Den mörka kontinenten”, som jag bloggade om här. Artikeln om Solnits böcker har du här. – (Bilden ovan lånad från Citykliniken i Göteborg, här).

Okunniga babblare

Läser en artikel i SvD som ger en hel del igenkänning. Artikeln handlar om en bok av den amerikanska författaren och historikern Rebecca Solnits essäsamling ”Men explain things to me”.

Hon benämns förresten också ‘aktivisten’ i artikeln. Det får mig att fundera över vad det begreppet innebär. Aktivist? Inom vadå? Är en aktivist samma sak som en debattör? Jag tar mig en titt i Wikipedia där det står så här om ordet aktivism: ”Den numera helt dominerande betydelsen handlar i stället om aktiviteter som föregår eller föregriper ett politiskt beslut. Aktivism är då en samlande benämning på alla former av medveten politisk aktivitet för att påverka exempelvis politiska beslut eller ett företags agerande. Aktivism kan exempelvis syfta till att stödja en företeelse, protestera mot upplevda missförhållanden eller åstadkomma en förändring i fattade eller föreslagna beslut”.

”…protestera mot upplevda missförhållanden…” Hm, tänk om jag är aktivist, aktivist i det lilla kanske? Är jag det? För att jag ibland bloggar om sånt jag är upprörd över (SD, rasism, fascism, Migrationsverket, svensk polis och rättsväsende, Trafikverket m.m.). Njae…. men nåja, det var inte det jag skulle skriva om nu, utan tillbaka till Rebecca Solnit.

Rebecca Solnit skriver om företeelsen ”mansplainer”, män som – gärna lite nedlåtande – förklarar saker för kvinnor. Katrine Kielos använde begreppet ”monologmannen” i en annan artikel och kanske betecknar det samma sak. Det handlade väl då kanske mer om män som efter ett föredrag ska ställa en fråga från auditoriet men gör det i form av en monolog istället, jag minns inte riktigt. Så här står det i artikeln om Solnits essäbok:
”Människor av båda könen kan orera om helt irrelevanta saker. Men den okunnige babblaren är ändå könsmärkt, även om Solnit skyndsamt betonar att det givetvis inte handlar om alla män: ”Män förklarar saker för mig, och för andra kvinnor, oavsett om de vet vad de pratar om eller ej. Vissa män. Alla kvinnor vet vad jag pratar om.”

Ja, just det, alla kvinnor vet… Och när det sker t.ex. i minglandet på en fest, skriver SvD:s skribent: ”Vi är många som snällt nickat med. Trots att vi insett att mannen bredvid inte har en susning om vad han ångar på om. Trots av vi är mer pålästa. Men är företeelsen mer än ett störande inslag på ett mingel? Solnit höjer blicken. De här vardagsmonologerna i det lilla flyter över i hur kvinnor tystas i det stora. De visar för unga kvinnor att makten och världen inte är deras”.

Intressant och som sagt nog känner jag igen det. Och vad göra då? Säg emot babblaren! Och var påläst! Det är förstås inte alltid så lätt om det gäller festmingel och man inte i förväg vet vad som ska komma att diskuteras. Men vet man det kan man ju fräscha upp kunskaperna innan om man känner att det behövs.

Läs artikeln i SvD här.