Roth igen

2016 gjorde man film på Philip Roths bok ”Indignation” från 2008. Jag har just läst boken, läst om faktiskt. Hade ett vagt minne av att jag nog redan läst den och märkte snart att jag kände igen medan jag läste. Men det gjorde inget. Läsa om Roth långsamt kan vara en njutning. Tycker fortfarande det är en miss att han inte fick Nobelpriset i litteratur. En stor författare. ”Indignation” är en väldigt bra bok. Den handlar om Marcus Messner, en ung kille från en judisk familj, och det som händer honom när han går på college.

I en från filmen välkänd scen blir Messner inkallad till Dekanus och får kritik för sitt beteende i några sammanhang. Själv anser han att han inte gjort nåt fel och känner sig orättvist anklagad. Han vägrar också att finna sig i saker vid skolan som går mot hans övertygelser och som han anser inte ingår i hans skyldighet som studerande. Detta trots att det hade varit klokare att stå ut och ”spela med”. Som att delta vid dom regelbundna kristna sammankomsterna i kapellet. Messner citerar stycken ur Bertrand Russells ”Why I am not a Christian” för Dekanen vilket inte gör saken bättre direkt.

Jag kan gott förstå Messners upprördhet när han anklagas för nåt han absolut inte gjort och hans ovilja att foga sig. Själv känner jag mig ju smått provocerad bara jag ser skylten ”Gående hänvisas till andra sidan” på trottoaren. Jag går väl för fasiken var jag vill! Hm… barnsligt kanske.

Och så tänker jag på morgonsamlingarna när jag gick i läroverket i Söderhamn på 1960-talet. Oftast med religiöst inslag. Tror t.o.m. att dom där 10-15 minuterna varje morgon gick under namnet ”Morgonbön”.

Varje dag klockan 7.55-8.10 var det nog, direkt före dagens första lektion. Dom som bodde utanför stan och kom in med buss eller så slapp vara med om denna gudliga start av dagen.

Det ”fanns inte på kartan” då att protestera mot obligatorisk närvaro vid Morgonbönen. Vi satt väl där och tänkte på annat. Och på den tiden var jag inte heller lika klart uttalat emot allt vad religion hette. Men jag hörde till det fåtal bland mina jämnåriga som valde bort konfirmationen.
Apropå Russell kommer jag att tänka på hans text om den himmelska tekannan och på damen som hade en tekanna som handväska – rolig idé. Bloggade om det för många år sen här.

Philip Roth har jag nämnt nån gång tidigare, i inlägget ”Om skrivande” här. I en kommentar under det inlägget finns ett entimmes program om Roth. Intressant.

Bilden: Utsikt mot läroverket. Foto: Sigvard Gustavsson 1956. Dibis SES00282. Klicka på bilden om du vill se den lite större.

Christchurch

Hade först tänkt skriva ”Glad fredag!” som rubrik, men dagen känns ju inte så glad. Dom hemska nyheterna från Christchurch på Nya Zeeland lägger som ett mörker över dagen. Och tankarna går till dom som drabbats, till deras anhöriga och till alla dom som nu blir ännu räddare än dom var innan.

Jag har aldrig varit på Nya Zeeland men känner ändå nån sorts samhörighet med landet, kanske också för att jag har släkt där. Vi var halvt på väg dit häromåret som en utflykt från Melbourne men blev tvungna att ändra planerna av olika skäl. Nån gång kanske det blir av.

Tänk att det alls finns ord som ”moskéskjutningar”! Det är hemska tider vi lever i. Helt förskräckligt med det här hatet mot muslimer. Och även förstås hatet mot judar. Som jag skrivit om tidigare: tänk så mycket bättre världen skulle vara om man liksom kunde sudda bort alla religioner (och ja, jag vet, det är förstås omöjligt). Eller om i varje fall religion aldrig någonsin var mer än var mans ensak – en privatsak – inget man bråkade om eller försökte påverka andra om. En nåd att stilla bedja om. Men visst, det är ju en utopi det också.

Tro och kläder

I Danmark har man just infört förbud mot niqab och burka. Man kan få böta 1 000 kr om man går klädd så på allmän plats.

Jag tycker det är fel med förbud. Människor ska ha rätt att klä sig som dom vill privat och om andra inte får besvär eller åsamkas ”lidande” av det. Jag kan i och för sig känna mig lite besvärad av att sitta mitt emot en kvinna i niqab på t-banan: det känns obehagligt att inte se hennes ansikte, bara ögonen i den där smala springan. Men det obehaget ligger ju hos mig, om det blir vanligare med niqab kommer jag ju att vänja mig och inte tycka det är obehagligt längre.

Samtidigt hoppas jag ju inte alls att det ska bli vanligare. Jag vet ju att det finns kvinnor som hävdar att burka och niqab inte alls är tecken på förtryck. Det hjälps inte, jag tycker ändå det är svårt att inte se det som en form av kvinnoförtryck. Eller är det kanske en sorts religiös förvirring som sammanfaller med mäns sätt att förtrycka kvinnor?

Sen tycker jag att det måste vara så att kvinnor som jobbar på daghem, på äldreboenden, inom hemtjänsten, inom vården, på posten, på banken, kör buss eller taxi, sitter i kassan på ICA osv inte ska få dölja sina ansikten. Alltså den som i sitt jobb möter andra människor. Funkar inte det och om man absolut vill klä sig i burka eller niqab får man skaffa ett jobb där man inte har att göra med andra, kanske sitta på nåt arkiv nånstans… vad vet jag.

En artonårig kvinna intervjuas om förbudet i DN. För ett år sen bestämde hon sig för att ta på sig niqaben. Hon säger: ”Det var en spirituell och väldigt känslosam stund för mig, jag fick en kontakt med gud som jag inte känt förut. Det var ett sätt för mig att hänge mig till gud. Ja det var väldigt speciellt för mig.” För mig som inte är troende låter det där som nån sorts hokus pokus eller känslomässig förvirring eller vad jag nu ska kalla det. Eller handlar det om tillfredsställelsen över att känna sig som delaktig i en grupp? I vilket fall: att man ska få kontakt med gud genom kläderna tycker jag verkar märkligt. Det är jag det, brist på fantasi kanske. Men tror denna unga kvinna på det där och känner så får man ju respektera det.

Judar som bär kippa är ju liknande, dom vill ha en liten huvudbonad uppe på huvudet för att visa vördnad för gud. I Wikipedia står det om kippan: ”Ortodoxa judiska män bär den jämt, då det står i Talmud att ingen bör gå ens fyra steg utan att täcka sitt huvud.” Religiöst mumbo jumbo om du frågar mig (ok, förlåt förlåt! om jag sårar nån) men som sagt, är det viktigt för dom att bära kippa som en vördnad för gud så låt dom göra det då.

Artikel i DN ”Burka och niqab: Brott eller rättighet” här.
Uppdatering 7 augusti: ”Burkaförbud är kvinnofientligt”, artikel i ETC här.

Om Koranen

mohammed_receiving_revelation_from_the_angel_gabrielBilden: Muhammed får sin första uppenbarelse från ängeln Gabriel. Miniatyr på pergament från Jami’ al-Tawarikh av Rashid al-Din, utgiven i Tabriz, Persien, 1307.

I Wikipedia läser jag: ”Koranen består av 114 suror (kapitel) och sammanställdes efter Muhammeds död så att de längsta surorna kommer först och de kortaste sist, med undantag för den korta första suran (al-Fatiha) som är en central bön inom islam.”

I en artikel från förra året skriver Göran Greider korta anteckningar efter läsning av hela Koranen. Intressant. Greider ser ”de religiösa urkunderna som, i första hand, väldiga reservoarer av mänsklig erfarenhet och, ofta, storslagen poesi”. Det är en vacker beskrivning och lite nyfiken blir jag. 114 suror, hur många sidor kan det bli? Jag har ju inte direkt tänkt läsa Koranen (har inte läst Bibeln heller, bara snuttar ur den) men jag kan ju glutta lite nästa gång jag är i bokhandeln.

Och det där med avbildningar av profeten verkar ju inte alls förbjudet egentligen. Det beror väl på hur det görs. Ritar man honom som en rondellhund eller med en handgranat i turbanen kan man ju förstå att vissa blir upprörda. Muhammed har varit med i bloggen tidigare. Jag bloggade flera gånger om profeten och om de fejkade bilderna m.m. för flera år sen. Den som vill läsa tidigare inlägg kan söka på Muhammed i rutan upptill. En del kommentarer kom, vissa sura om jag minns rätt. Men det har jag ju fått när jag skrivit om påven också för den delen.

Göran Greiders artikel i Dala-demokraten här.

Den inre människan

Boken handlar om en ung man, Tomas, i Stockholm på 1890-talet tror jag det är. Tomas går runt i stan, träffar flickor, går på krogen och tar ett glas med sina vänner, lånar pengar av folk, söker efter nåt bra sätt att försörja sig på osv. Han verkar rent allmänt vilse och lyckas ställa till det för sig på olika sätt. Jag läser ”Förvillelser” av Hjalmar Söderberg. Här ett par rader:

”Han var trött. Icke egentligen kroppsligt; men hans inre människa hade mattats under de ständiga sprången från den rödaste glädje till eftertankens gråa pauser. Det var ögonblick, då han trodde sig hålla själva den leende lyckan i sina armar, fångad för alltid, och i nästa sekund famlade hans händer i tomma luften”.

Uttrycket ”hans inre människa” fastnade jag för. Tänker på min egen inre människa och hur orolig, arg och ledsen min inre människa är i dessa dagar pga hur det ser ut i världen – hemska illdåd av IS mot helt oskyldiga, människor som dör i våldet i Gaza och Israel, Ukraina, Syrien… Det känns som om det finns hur mycket som helst att vara upprörd och olycklig över denna tid. Och det är banne mig inte lätt att envisas med att vara optimist om framtiden med allt detta våld och förtryck – inte minst med religiösa förtecken – som pågår.

Fast egentligen var det inte läget i världen jag skulle blogga om nu utan just om den inre människan. Jag ser ju nu när jag googlar lite att det är ett religiöst begrepp. Hm, som den ogudaktiga och – i alla fall på religionens område – väldigt obildade människa (inre?) jag är hade jag inte fattat det. Hittar t.ex. 2 Kor 4:16 där det står: ”Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag”. Och Kor är rimligen inte Koranen då antar jag utan Korintierbrevet, ur Bibeln.

”Har du tagit emot Jesus och matat ditt inre med Guds Ord?” läser jag på en webbsida under mitt googlande. Matat? Jag tänker att det sitter en liten människa därinne och äter. Och Nej är svaret på frågan när det gäller mig. Min inre människa lever inte på Guds ord utan på nåt annat – som samvaro med andra, närhet, kärlek, skratt – och att njuta av naturen, musiken, konsten, böckerna…Ja, det finns mycket min inre människa mår bra av.

Och allt det där andra då som jag skrev om nyss? Jag har bloggat en del om religion tidigare, fast det var ett tag sen nu. Men nog vore världen en bättre plats om alla religioner enbart var en ren privatsak för varje människa, nånting som var och en valde själv och aldrig nånsin försökte pådyvla eller tvinga nån annan att tro på samma sätt. En del människor blir ju lyckliga av att tro på nån gud av nåt slag och för det mesta gör det ju inte nån skada om det stannar där. Ett radikalt alternativ vore ju annars om man kunde ”deleta” alla religioner på en gång. Svisch bara! Så får vi en bättre värld.
Och har jag retat upp nån nu så hoppas jag hans eller hennes inre människa hämtar sig snart igen. Den förnyas ju  morgon igen i alla fall.

Ja, hörni, det var dagens epistel från det här hörnet av världen… i alla fall inspirerat av en av våra stora författare, Hjalmar Söderberg.

Slaveri och slavhandel

Jag håller just på och läser Dick Harrisons bok ”Slaveri”, den sista i en serie på tre böcker (har inte läst dom två andra). En tjock bok om otroligt mänskligt lidande och om hur människor utnyttjats under många sekel och runt om i världen. I gårdagens tidning läste jag sen om ”bebisfabriker” i Nigeria. Försäljning av spädbarn är enligt FN det tredje vanligaste brottet i Nigeria efter bedrägeribrott och droghandel. Detta händer i dag. Så lite vi vet i vår del av världen…

Slavhandel i Afrika på 1800-talet läser jag om just nu i Harrisons bok men boken fortsätter mot nutid så jag bävar över vad jag ska få läsa om vår egen tid.  I baksidestexten citeras Harrison så här: ”Jag skriver om slaveri eftersom jag är förbannad. Enligt FN-organet ILO:s försiktiga beräkningar finns det mellan 12 och 13 miljoner slavar i dag. Det verkliga antalet är säkert mycket större. Men ingen bryr sig, varken journalister eller politiker”.  Artikeln om handel med spädbarn i Nigeria blir ett rysligt exempel på hur det kan gå till i dag. Närmare än så – i vår del av världen – pågick handel med småbarn ända fram till omkring 1970. På Irland, i katolska kyrkans regi.

Den engelska filmen ”Philomena” såg vi under Stockholms Filmfestival för en tid sen och nu har den haft ”vanlig” premiär och recenseras i tidningarna. Här rör det sig också om handel med barn – genom ett katolskt nunnekloster på Irland. Ganska förfärlig historia. Och detta förekom länge. Barn adopterades bort mot betalning från 40-talet ända till omkring 1970. I USA blev man tydligen upprörd över filmen om Philomena och såg den som ett angrepp på katolska kyrkan. Jaha? Och vad tycker man då om det som katolska kyrkan gjorde?

Det fanns också s.k. Magdalenahem som drevs av katolska nunnor på Irland ända till 1996. Då hade verksamheten pågått under cirka 150 år. Wikipedia skriver: ”Unga kvinnor som på ett eller annat sätt bröt mot samhällets normer och regler skickades iväg och fick ofta tillbringa hela sitt liv på institution (många familjer ville inte ha dem tillbaka). Det kunde handla om ogifta unga kvinnor som haft sexuellt umgänge, blivit våldtagna, var utvecklingsstörda eller helt enkelt drog till sig uppmärksamhet av någon anledning, till exempel var för vackra, för fula eller identifierades som upprorsmakare. De unga kvinnorna behandlades hårt, utsattes för hårda fysiska och psykologiska bestraffningar och ibland sexuella övergrepp, och tvingades arbeta utan betalning, bland annat i hemmens tvätterier, med andra ord ett slags slavarbete.” Detta gjordes av katolska kyrkan!

”Philomena” fick hygglig kritik i recensionerna – bättre i SvD än i DN – och själv tyckte jag den var mycket bra. En film som stannat i tankarna hos mig. DN:s recensent tyckte inte Judi Dench riktigt passade i rollen som Philomena men jag håller inte alls med. Jag tycker hon gjorde sin roll alldeles utmärkt bra – som så ofta annars.

Om slaveri har jag skrivit flera gånger tidigare bl.a. här och här.  Andra inlägg om slaveri hittar du genom att använda sökrutan upptill till höger.
SvD om ”bebisfabrik” i Nigeria här och i World Bulletin här.
Sydsvenskan, en artikel från febr 2013 om Magdalenahem här.
Wikipedia om Magdalenahem här.

Viktiga böcker

Via bloggen Pressylta Redux (tack för det! länk nedan) hittar jag en artikelserie i The Guardian där olika författare/skribenter skriver om böcker som haft stor inverkan på dom, förändrat deras tänkesätt eller t.o.m. förändrat deras liv: serien ”A book that changed me”(länk nedan). Det sätter förstås igång min skalle.

Böcker jag minns, böcker som betytt mycket för mig – ja, det är klart, det finns det många exempel på. Men att hitta en bok som mer bokstavligt förändrat mig, påverkat mig så jag i alla fall delvis blivit en annan än den jag var innan jag läste boken – vad skulle det vara? Hm…tänka tänka tänka. Kan jag hitta nån sån skönlitterär bok? Måste nog fundera mer på det. Lättare är att komma på påverkan från böcker om relationer, om barn och barns uppväxtförhållanden genom tiderna, böcker om religion, naturvetenskap och psykologi.

Vad gäller barn kan du läsa en artikel som ligger på sidan Längre texter. Den bok artikeln handlar om (Robin Grille, ”Parenting for a peaceful world”) har fått mig att inse vilken enorm betydelse attitydförändringar hos föräldrar – och alla som har hand om barn – världen över skulle kunna ha på mänsklighetens och jordens framtid. Vilken jättestor potential till förbättringar som finns där: på lång sikt skulle det kunna leda till slut på krig och konflikter världen över och lyckligare människor. Det låter förstås som en utopi men ändå: vill vi så kan vi! Och jag skrev ”på lång sikt”. Robin Grilles bok var något av en ”eye-opener” för mig. Helt klart en viktig bok.

Religionen då? Ja, Richard Dawkins förstås, ”The God Illusion” och kanske också Christopher Hitchens ”God is not great”. Fast i och för sig, så värst religiös var jag ju inte innan jag läste dom böckerna heller – har väl under livets gång gått från tvivlare till inte troende. Tanken att världen skulle vara bättre om man kunde sudda bort alla religioner har jag nog haft länge. Nåja, jag ska inte ge mig in närmare på det. Den som vill kan söka på religion i bloggen (sökruta upptill till höger) så kommer det fram Bertrand Russells tekanna, lite om påven och en hel del annat tänkvärt (tycker jag förstås!).

Psykologi och relationer har jag läst en hel del om. Där har vi Harriet Goldhor Lerners kloka böcker och Tommy Hellsten m.fl. En annan färskare bok som handlar om psykologi och som jag lärde mig en hel del av är ”Tänka snabbt och långsamt” av Daniel Kahneman. Den var nog en ”eye-opener” också, faktiskt. En viktig bok.

Ingen av dom böcker som tas upp i The Guardians artikelserie har jag läst. Tänk om jag skulle göra det? Hur omvälvande skulle det vara, tro? Jag skulle väl ”bli en annan” flera gånger om…ha ha! –  Och förresten, vad tycker du som läser det här: har du några tips på nån ”livsavgörande läsning”, nåt som jag absolut inte borde missa?

Men vad har jag egentligen gett mig in på här? Det här inlägget kan nog bli väldigt mycket längre – boktips på boktips på boktips – om jag inte aktar mig. Kommer jag på nåt av typen roman som påverkat mig mycket återkommer jag en annan gång, men annars verkar det bäst att sluta ”här och nu” som dom säger på tv. Bara länkarna först:

Bloggen Pressylta Redux här.
The Guardian, serien A book that changed me, här.

Påven och jag

Den avgående påven gör tydligen sitt sista framträdande i dag. Även jag som inte är troende har minnen förknippade med påven, fast inte med den som avgår nu. Så här var det:

En sommar i slutet av 1960-talet var jag i Rom med mina föräldrar. Vi åkte tåg dit, en upplevelse bara det. Vi bodde på ett hotell inte långt från Stazione Termini och ägnade dagarna åt att bese staden förstås, mestadels till fots. En dag kom vi strosande upp mot Peterskyrkan och vi såg direkt att det var nåt på gång där. Stora folkmassor var på väg på Petersplatsen. Vi följde med och lyckades ta oss in i den jättelika kyrkan. Det var packat med folk. Efter en stund hände det nåt. Det kom kardinaler klädda i rött om jag minns rätt och med små hättor på skallen. Sen kom dom kånkande på påven i en bärstol. Han satt alltså upphöjd och på sin färd fram genom kyrkan välsignade han folk till höger och vänster med graciösa handrörelser. Folk ropade ”Papa! Papa!” och kamerorna blixtrade. Jag lyfte min lilla Minolta eller vad det nu var och plåtade också. Inte för att jag bryr mig om påven egentligen utan mest för att det kunde vara roligt ändå att fånga farbrorn på bild. Det var Paul VI på den tiden. Han hette egentligen Giovanni Battista Enrico Antonio Maria Montini ser jag på Wikipedia. Fint namn. Jag knäppte och knäppte den ena bilden efter den andra.

Väl framme i koret vidtog diverse riter. Om jag minns rätt höll påven på och utnämnde kardinaler eller kanske var det folk som skulle skickas ut som nån sorts ambassadörer för katolska kyrkan i utvecklingsländer. Jag minns inte riktigt men har för mig att det hade med andra länder att göra. Det höll på en bra stund. Hemma på hotellet skulle jag nästa morgon ta ur filmen för att sätta i en ny. Det var så man gjorde på den tiden. Påven hade väl inte välsignat mig och min kamera för nu trasslade det ordentligt. ”Det blev fel” som det brukar heta numera – eller snarare jag klantade till det –  nåt kom snett och just påvebilderna blev förstörda. Jag blev arg och grämde mig av bara 17. Nu skulle jag knappt ha brytt mig alls tror jag, men jag blev fortare arg på den tiden – alltså även för en missad påve.

Religion har jag skrivit en hel del om i bloggen emellanåt och t.o.m. påven har förekommit ett par gånger. Det har nog mest varit i religionskritiska inlägg men även i det lite mer lättsamma Välta kor och påvar.

DN och SvD om den avgående påvens sista framträdande.

Det cronemanska vrålet

Ann Heberlein har i DN blivit upprörd över en krönika som Johan Croneman skrev för ett par dar sen. Krönikan handlade bl.a. om att flickor i Afghanistan som ville spela cricket måste göra det i en källare eller – om dom har tur – utomhus ”men då bakom en mur” – så att dom inte syns. Att bli sedd om man är flicka eller kvinna och spelar cricket anses ”opassande, oreligiöst, ett brott”.

Så inskränks kvinnors frihet genom religionen. Inskränkningar sker förstås i en del länder på en massa andra sätt också som att inte få gå i skolan, inte få lära sig simma, vara tvungen att gå klädd i burkha eller liknande, inte få köra bil m.m.

Den mening i Cronemans krönika som Heberlein far i taket av lyder: ”Hellre ett förbud mot samtliga nu existerande religioner, än ett enda litet förbud för flickor, någonstans på jorden, att få springa ut och kasta en boll till varandra.” Det är naturligtvis ett lite tillspetsat yttrande men inte kan man väl säga att Croneman vrålar på ett totalförbud mot religion? Heberlein skriver: ”Jag delar hans upprördhet över att flickors liv begränsas, men häpnar över slutsatsen att alla religioner borde förbjudas. Att något – ett fenomen, ett födoämne, en känsla – missbrukas av några är inte skäl nog för att vråla på förbud”. Hå hå ja ja –  i får man ta…

Heberlein skriver vidare att ”Vi ska inte förbjuda religion. Vi ska bekämpa misogyna och partiarkaliska tolkningar av religiösa urkunder och traditioner och ge utrymme för de tolkningar  som leder åt ett annat håll, bort från förtryck, mot rättvisa och mänskliga rättigheter”.  Visst håller med.

Samtidigt är det ju så att det är just det här med tolkningar som gör att man kan hålla på med gamla religioner i dagens samhälle – en sorts nyckelord som öppnar möjligheter. Och inte bara tolkningar, det gäller ju också att läsa urkunderna med urskillnad – se vissa saker i bibeln och blunda hårt för andra t.ex. Läste förresten häromdan en artikeln i SvD som handlade om äktenskapslöftet som man ger varandra när man gifter sig i kyrkan. En ung präst berättar i artikeln om sin vånda när hon ville skilja sig från sin man. Dom hade ju lovat varandra i kyrkan att älska varandra och vara varandra trogna ”tills döden skiljer oss åt”. Men sen har hon tänkt att man kan ju tolka det där ”döden” på ett annat sätt – ordet kan ”symbolisera döden i vår relation, eller att dödskrafterna tar över….” t.ex. Vad bra! Då var det fixat genom en annan tolkning helt enkelt. Och det är väl i och för sig helt ok om det leder till att hon inte har ångest över skilsmässan och löftet längre utan kan gå vidare med sitt liv.

För egen del vill jag inte alls förbjuda alla religioner men jag vill att ingen ska pådyvlas några religiösa läror: man ska få välja som vuxen om man vill tro på en eller flera gudar eller inte tro alls. Följden av detta är bl.a. att religiösa friskolor förstås inte borde finnas, att man borde försöka förändra attityder så att föräldrar låter bli att tuta i sina barn religion av nåt slag, ingen ska tvingas in i en religion – nånsin, någonstans.

Detta var dagens funderingar om religion.

Cronemans krönika i DN här.
Artikeln om löften i SvD här.

Om helighet och tänkande

Ja, nu kan jag ju inte låta bli även om jag ”får på skallen” av nån. Det står en hel del som rör religion i dagens tidningar. Lena Andersson har en alldeles utmärkt artikel i DN i dag med anledning av Salmon Rushdies memoarer och dom nu pågående dödliga protesterna mot en tydligen usel film om profeten Muhammed och teckningar i en fransk satirtidning. Som vanligt är Andersson klartänkt och benar upp resonemanget på ett bra sätt.

Om vad Rushdie utsatts för skriver hon: ”Varje rättrogen muslim i hela världen var anmodad av mullorna i Iran att döda författaren Salman Rushdie för att han i text smädat islam. Man bör nog ha denna abnormt groteska händelse i åtanke när man funderar över motiven till aktuell islamkritik, satir och fiktion.” Och vidare: ”Den hädiska fiktionens innehåll, sanningshalt och relevans uppfattas också som ointressanta frågor att diskutera, kanske på grund av vördnad inför vördnaden. Helighet uppmanar ju var och en till tystnad och underkastelse. De fiktiva alstren om profeten M fyller en samhällskritisk uppgift redan genom att utmana tanken att somligt ska vara undandraget prövning och belysning.” Länk till Lena Andersson artikel nedan.

Betydligt mer luddigt tänkande (äsch, felformulerat! Det finns förstås inte nåt ludd alls i det Lena Andersson skriver) visas i en kolumn i SvD av Paulina Neuding. Hon skriver bl.a. om en studie – en doktorsavhandling i islamologi – som en god vän till henne gjort (varför är det viktigt att det är en god vän?). Där skriver doktoranden bl.a. om muslimska kvinnor och om hur de ”tar stöd i en djup religiositet när de tar steget ut ur hemmet. Deras gudstro inte bara består när de blir mer välutbildade och jämställda, utan hjälper dem i resan ut på okänd mark.”   Jaha, so what? tänker jag först. Det är väl klart att människor som är troende kan lyckas bra i livet. Tanke nr 2 är förstås: mer jämställda? Hur jämställda då? Kastar kvinnorna slöjan…

Kvinnor kan finna frihet genom frälsning säger Neuding och tar ett exempel från 1100-talet: den indiska helgonprofeten Akka Mahadevi. Hon ”kastade enligt legenden kläderna och gick naken längs vägarna medan hon sjöng om sin kärlek till Shiva. Jag följde honom/ och höll hans hand/ han som går att bryta begränsningar. Det är rader som indiska feminister fortfarande hämtar styrka ur.” Jadå, det är förstås bra om indiska feminister kan känna sig stärkta av det där.  Och  ”…att bryta begränsningar” låter ju också som nåt som kan vara en väg mot ökad jämställdhet. Hur är det för muslimska kvinnor av i dag? Att vara tvungen att vara klädd på ett visst sätt, är inte det en begränsning?

Intressant nog nämner både Lena Andersson och Paulina Neuding Irshad Manji, kanadensisk författare och journalist och muslimsk feminist. Lena Andersson tycker att Irshad Manji borde leda en självrannsakande, kritisk teologikonferens, Neuding nämner Manji som en kvinna som tar styrka ur sin tro på islam. Manji har skrivit en bok som heter ”The trouble with Islam”, läs mer här.

Lena Andersson, ”Heligheten är problemet”, DN här.
Erik Helmersson hade förresten en kolumn häromdan som var bra också. Han skrev bl.a. ”Att försvara Charlie Hebdo [den franska satirtidningen] och taffliga Muhammedfilmer är inte att angripa islam. Det är att angripa tanken att regeringar, grupper och individer ska få använda våld för att tysta obekväma åsikter. Artikeln ”Muhammedbilder – Fria ordet är också heligt”, DN här.
Paulina Neuding, ”Religionens död överdrivet rykte”, SvD här.