Dykbåten i Villefranche-sur-Mer

Den här båten har jag varit ute med en dag för många år sen. Jag hade även närkontakt med båtens botten. Underifrån.

Vi skulle nämligen ut med båten för att dyka med tuber. Utrustningen ombord var inte särskilt modern. Tuber, regulatorer, vikter, viktbälten och sånt man måste ha fanns men inga dykvästar. Det fina med en dykväst är att det är mycket lättare att reglera flytkraften i en sån. Men här fick man klara sig utan. Det funkade inte alls för mig. Jag fick inte tillräckligt med tyngder utan åkte bara upp och slog huvudet i båtbotten. Han som körde båten var i vattnet också och fick för sig att dra mig neråt genom att ta tag i mitt ena ben. Det skulle han inte ha gjort! Dum idé. Jag blev arg, tog mig loss och klättrade upp i båten igen. Färdigdykt för mig. Det känns nästan som om jag är lite arg på honom fortfarande. Tala om långsint!

Sisådär femton år senare kom vi till Villefranche igen, och minsann i hamnen låg en dykbåt. Den är snarlik den vi var ute med, och det kan vara samma, fast registreringsnumret är inte detsamma. Kanske ny ägare och nytt reg.nummer men samma båt. Ingen dykning blev det den här gången.Efter det där försöket när han drog mig i benet har det inte blivit några fler dykningar för mig. Apparatdykning är helt enkelt ett avslutat kapitel i mitt liv. ”Been there, done that…”

Dunkelt i Venedig

Flera gånger har jag haft en liten tävling i bloggen ofta med rubriken ”Vilken stad?” eller liknande. Den här stan är det ju inte lönt att göra nån tävling om. Alla vet nog ändå.
Också dessa bilder är från campingresan, som jag berättat om i tidigare inlägg om agaver m.m.

Lite mörkt var det allt vid dessa bakkanaler – för det kan ju inte heta bakgator i Venedig… Och så var det kanske sent på dan. Därav dunklet. Men det var spännande att ge sig in i gyttret av gränder, smala kanaler och små broar en bra bit bort från dom stora kända platserna och broarna där alla dom andra turisterna höll till. Jag minns att vi gick vilse ett tag och fick leta runt lite innan vi kom tillbaka där vi började. Detta var ju långt före mobiltelefonernas och GPS:ens tid. (Klicka för lite större och tydligare hopbakad bild).

Agave – längesen (2)

En agave i full blomning. Visst är den vacker!
Bilden är förstås från samma resa som jag berättade om i förra inlägget. Där såg agaven ut att vara på väg att vissna; den här är mycket finare. Mitt ressällskap poserar vid den praktfulla agaven i Rom.

Det tar årtionden innan en agave blommar, och när den väl blommar är det fort över. Som Bert skrev i en kommentar till förra inlägget dör växten efter blomningen. Men nya skott kan tydligen utvecklas ur rotstocken så om man lever länge och har mycket tålamod kanske man får se en ny blomning.

Agave – länge sen

Nu kommer ett reseminne igen. Jag scannar bilder från ännu längre tillbaka i tiden. Den här är från Rivieran nånstans. Vi gjorde en flera veckor lång resa då vi campade oss fram genom Tyskland, Österrike, Italien, Frankrike och England. Det var innan vi fick barn.

Resans slut blev inte som vi tänkt. Vi missade nämligen båten från England till Göteborg med bara ett par minuter. Det var förstås vårt eget fel: vi tog miste när vi skulle ut från London och hamnade på fel motorväg. Sen blev det bråttom, minst sagt. Vi körde som galningar utom då vi ett tag hade en polisbil framför oss. När vi väl kom fram till hamnen hade färjan just lagt ut och folk stod och vinkade. Bittert förstås, men jag minns att jag både skrattade och grät när anspänningen från bilresan släppte. Det var ju bara att inse att det var kört. Vi var akterseglade ordentligt.

Vi fick bo på en trist campingplats ett par dar för att vänta in nästa färja hem till Sverige. Hade inte mycket pengar kvar då och hade inte råd att åka tillbaka till London. Men från färjan hem sen finns ett trevligt minne. Vi stod och diskuterade om vi alls skulle ha råd att köpa med oss nåt från taxfree på båten. Efter en stund ropades det i högtalaren att vi skulle komma till informationsdisken. En medresenär hade hört vår diskussion och lånade oss pengar via personalen på båten! Oj, vad vi blev glada. Vi gick ner till hans hytt och tackade honom. Väl hemma igen betalade vi förstås tillbaka pengarna och köpte honom nån present också, minns inte vad. Men jag minns fortfarande vad han hette och var i Småland han bodde.

Agave heter växten som lutar sig ut över järnvägen på bilden.

Långt borta, länge sen

img131_ed4Sitter och letar bland gamla bilder, och den här kom upp. Dessa barn bodde på en ö som heter Hinnavaru  och ligger i Lhaviyani-atollen, Maldiverna. En dag kom en båt med turister på besök till ön. Det sas att det var andra gången i livet som dessa barn såg människor med ljus hy. En del av turisterna hade också ljust hår, och vissa av dom var storvuxna, betydligt kraftigare och mer högresta än den finlemmade befolkningen på ön. Barnen som bodde där blev väldigt nyfikna, och många av dom klättrade upp på murarna som gick längs bygatan och satt som fågelungar och tittade på dom främmande människorna som kom. Det här är många år sen, och barnen på bilden är förstås vuxna sen länge.

En av mina pojkar råkade den där dan bli både kraftigt magsjuk och få väldigt ont i ett öra. Dykandet och snorklandet var orsaken till öronvärken. Vi hade inte lärt oss då än att man bör skölja öronen med sötvatten när man kommer upp. Men där på ön kom raskt några vuxna ut med en brits åt den stackars sonen, som han fick ligga och vila på mitt på gatan mellan husen och murarna. Hans öra smorde dom in med en vit salva av nåt slag och så gav dom honom nåt att dricka. Jag minns att jag, som sjuklingens mamma, bjöds på en trögflytande söt rosa dryck i ett stort glas.

När vi skulle åka hem följde dom flesta barnen med till hamnen för att vinka av oss. Det var en lustig känsla det där att dom var så nyfikna på oss, på dessa vithyllta människor från långt uppe i norr.