Edith Piaf

Det är väl en rätt banal eller melodramatisk historia. Om kvinnan som sliter på kaféet i ett hotel och har alldeles för mycket att göra för att ha tid att drömma. En dag när hon står och torkar glas bak i kaféet får hon se ett ungt par komma in hand i hand. Dom hyr ett rum för att älska och hon visar dom upp till rummet. När hon ska till att stänga dörren om dom ser solskenet i deras ögon. Sen går det för dom som för Elvira Madigan och hennes älskade Sixten Sparre, det unga paret hittas döda i rummet. Usch så förfärligt. ”Que ça m’a fait mal, Que ça m’a fait mal…” sjunger Piaf – Vad det gjorde mig ont – i ”Les amants d’un jour”, de älskande för en dag. En vemodig sorgesam sång.

Jag gjorde ju ett inlägg om Frank Sinatra, född 1915 och årsbarn med mina föräldrar. Och det är ju samma med Edith Piaf. Hon borde väl också hedras med ett inlägg när hon fyllt 100. Ska jag hinna med det får det ju bli nu innan det hinner bli ett nytt år. Vet inte varför jag nästan missat. Har lyssnat en del på henne förr om åren. Men jag blev påmind om sångerskan av min syster som tipsade om ett tv-program med Rikard Wolff. Han hyllar Piaf med en konsert i sitt eget vardagsrum. Såg det igår på svt play. Bra program. Varm god stämning och charmigt genomfört med några tillbehör. Han sjunger ju inte som Piaf, självklart inte, men han har intensitet och känsla som liknar hennes.  Inlevelse. Det handlar både om henne och om honom själv. Tror det ligger kvar på svt play en bit in i januari.

Vilken är min favorit bland Piafs sånger då? Vet inte, har nog flera. ”Les amants d’un jour” har jag nämnt. ”La vie en rose”- kanske lite uttjatad men tycker om den ändå – men skulle jag bara nämna en enda får det bli ”Hymne à l’amour” för den vackra melodin, de starka stora känslorna och dramatiken.

Om Rikard Wolff-programmet här.
”Les amants d’un jour” här.
”L’Hymne à l’amour” här.