Ruggigt om Runitkupolen

”Svarta sjöfåglar cirklar högt ovanför den enorma betongkupolen som välver sig upp ur trassliga gröna växter bara ett par steg från stranden där Stilla Havets vågor sköljer in. Konstruktionen, som är halvt begravd i sand, ser ut som ett kraschlandat UFO.”

Läste du om Runitkupolen i DN i går? Den finns på Enewetak-atollen på Marshallöarna i Stilla Havet. Här förvaras atomsopor från USA:s provsprängningar under kalla kriget. Cirka 100.000 kubikmeter atomsopor ligger där. Domen byggdes 1979. Den skulle hålla i 12 000 år sa man. Nu håller den på att spricka och undermineras av förändrade havsströmmar.

Artikeln i DN handlade om Right Livelihood-pristagarna Tony de Brum, utrikesminister på Marshallöarna, och Sheila Watt-Cloutier, talesperson för Kanadas inuiter, som också hotas av följderna av klimatförändringarna.

Men dom där 12 000 åren som Runitkupolen skulle hålla – vad säger det om oss människor? Om vårt övermod? Och om alla dom som fortfarande talar sig varma för den moderna och påstått så miljövänliga kärnkraften? Hur är det med deras övermod? Hur är det med avfallet från modern kärnkraft? Är det nåt kärnkraftskramarna väljer att sopa under mattan – eller under sanden, kanske?

DN:s artikel om Right Livelihood-pristagarna här.
Citatet i början är min översättning av inledningen på en artikel i The Guardian. Titta på den lilla film (mindre än 1½ minut) som ligger på The Guardian här.