Hjälp Ukraina och flyktingarna!

Ja, uppenbarligen är det dags att påminna om möjligheten att stödja Ukraina genom att bidra ekonomiskt till olika hjälporganisationer. Här kommer återigen en sammanställning av vilka hjälporganisationer man kan skicka stöd till: Flera organisationer på plats i Ukraina – Så kan du bidra.
Länk till sidan här.

Skurkstaten Rysslands förfärliga krig i Ukraina fick många att redan tidigt i kriget bidra till hjälporganisationerna, men sen har den hjälpen börjat sina alltmer. Amanda Sokolnicki frågar sig i en artikel i DN: Har vi redan glömt Ukraina? Rubriken på artikeln är ”Den svenska krigsdebatten är så pinsamt självupptagen” och länk till den har du här.

I en artikel på DN Debatt skriver frivilliga samordnare i två nätverk av värdfamiljer i Skåne om hur erbarmligt dåligt svenska myndigheter hanterar dom ukrainska flyktingarna och hur dom svenska familjer som öppnat sina hem för dom lämnas helt i sticket. Värdfamiljerna förväntar sig inte några medaljer eller ”ens ett tack från de regerings- och myndighetsföreträdare som uttryckligen bad om vår hjälp”. Men det dom förväntar sig av ansvarig minister Anders Ygeman (S) och Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik är ”en uttalad och snabbt genomförd plan för hur nationen Sverige ska överta det uppdrag som ett stort antal ideella värdfamiljer nu i många veckor genomfört.” Läs artikeln här.

эта преступная война должна быть остановлена

Ryska kan jag inte alls, men jag hittade frasen i DN igår. Enligt tidningen betyder orden: Stoppa detta brottsliga krig! – Se även första kommentaren.

Vi var i Sankt Petersburg en gång för många år sen, bara ett par dar. Min man skulle dit på konferens och jag följde med. Hittade några bilder från resan, och bilden nedan är en sån. Nån ryska kunde vi inte men vi försökte i alla fall förstå skyltar med hjälp av ryska bokstäver uppskrivna på en liten lapp. Efteråt hade vi för oss att vi skulle plugga lite ryska nånstans, men det blev inte av – som så mycket annat.

Det stora landet Ryssland är ju omöjligt att förkasta totalt och för evigt eftersom Ryssland står för så väldigt mycket fantastisk konst och kultur genom århundradena. Författare, konstnärer, tonsättare, dansare… konst av olika slag, vacker arkitektur m.m. Dessutom har landet en fascinerande historia, som förstås i vissa delar har många beröringspunkter med vår. Säkert finns mycket vacker natur också, fast det vet jag inte så mycket om.

Peter Paul-katedralen i Peterhof, Sankt Petersburg. Ryskortodox kyrka från 1880-talet.

Men Stalins Ryssland och Putins Ryssland i dag är förstås en av världens allra värsta skurkstater.

Kriget i Ukraina fortsätter. En hel månad har gått. Det går inte att vänja sig vid kriget, att dödandet och förödelsen pågår hela tiden därborta, inte så väldigt långt från vårt eget land. Oro, sorg och vrede ligger som en underton hela tiden med tanke på människorna i Ukraina, dom som flyr och dom som är kvar.

Häromdan flög tre stridsflygplan över Vasastan i Stockholm där jag bor. Och visst, man tittar till och funderar. Varför detta? Tankar på vad kriget kan innebära för oss finns ju också hela tiden. Måtte detta förbaskade hemska krig ta slut snart! Leve det fria Ukraina!

Måste också ha med en fin målning av en ukrainsk konstnär som jag inte känt till tidigare. En god vän hade ”delat” (som det heter numera) tavlan på Facebook. Här är den:

Mötet. Marie Bashjkirtseff. 1884

Marie Bashjkirtseff heter hon som målat dessa fattiga pojkar i Paris 1884. Målningen finns på Musée d’Orsay i Paris.

Marie Bashjkirtseff föddes i Ukraina 1858. Under uppväxten flyttade hon och modern runt en hel del i Europa. I Paris gick hon på konstskola. Den här målningen är en av hennes mest kända. I dag är hon tydligen mest känd för sina dagboksanteckningar. Hon började föra dagbok när hon var omkring 13 år. Hon dog i tbc innan hon fyllt 26 år. Några år efter hennes död publicerades dagboken.

Af Chapman

Vi hade suttit och läst på en brygga vid Nya Djurgårdsvarvet ett par timmar. Det blev seneftermiddag, och solen var på väg neråt. Nu kändes det att det inte är riktig vår än. Kalla vindar drog över vattnen. Tog på mig mössan igen och knäppte igen kappan. Men innan vi tog oss hemåt måste jag ta en sväng ut på Beckholmen för att titta ner på den här skönheten. Enligt en sida på webben ska renoveringen av fullriggaren vara klar i vår – kanske i början av maj. Då ska fartyget bogseras tillbaka till sin vanliga plats vid Skeppsholmen.

Gamla segelfartyg är fascinerande. Och vackra. Har haft såna fartyg med i bloggen flera gånger. Tänker på min gamle anfader Lars Rolander som 19 år gammal fick följa med på ett av Ostindiska kompaniets fartyg till Kanton 1788-90. Kanske såg det fartyget ut ungefär som Ostindiefararen Götheborg som gästade Stockholm i augusti förra året. Några bilder här. Senare i livet var Rolander delägare i ett fartyg och bedrev handel med England bl.a. Fartyget Triton gick under utanför Bornholm 1838 – se inlägg här. Och så tänker jag på Fredrik Hippolyte von Schantz vars livsöde beskrivs i den fantastiska boken ”Mannen som försvann”. Sin sista resa gjorde han på fullriggaren L.A. Bång. Han försvann i havet nånstans strax utanför Godahoppsudden 1864. Skrev om boken här. Om von Schantz finns även en blogg här.

Och så ett senare tiders skolskepp: C.B. Pedersen. En kusin till min mamma var elev på fartyget på 30-talet. Han rymde (”jumped ship”) en natt när man ankrat i Torres Strait, en historia som är välkänd i släkten på min mammas sida. Skrev om fartyget på min andra blogg här.

C.B. Pedersen, fyrmastad järnbark byggd 1891.

Bild på ett vackert segelfartyg finns också med i inlägget ”Om orden” som handlade om vikten av att använda rätt ord – ”call a spade a spade”. Sammanhanget då var SD som fascistiskt parti. Inlägget har du här. Orden styr tanken. I dag förstås med ett tydligt exempel från Ryssland där man försöker styra ryssarnas bild av det som pågår i Ukraina. Talar man klarspråk om kriget kan man få 15 års fängelse. Usch, vilket land! Förstår att många vill ge sig iväg därifrån.

Ja ja, det blev många länkar. Men nu har jag seglat klart för i dag.

Kriget

En vecka har gått sedan den hemska morgonen 24 februari. Jag lyssnade på radio och när jag hörde vad som hänt minns jag att jag ropade till min man ”Nu har dom gått in!” En våg av överraskning (”Händer det här verkligen?!”), upprördhet, ilska, sorg och oro. Den lägger sig ju efter ett tag och på nåt sätt sjunker det in att tiden, vår omvärld och livet som det var alldeles nyss nu är förändrat. Efter dom första dramatiska händelserna finns hos mig som en underström av oro som är där hela tiden. Då och då under dagens lopp går jag in och kollar nyheterna via webben eller radio.

Kuponger från beredskapstiden.

Och jag tänker på hur det var 1939 när Andra världskriget bröt ut. Jag var inte med då, men mina föräldrar var det ju. Dom hade ganska nyligen lärt känna varandra och blivit ett par. Det var verkligen en helt annan tid än den vi lever i. Radio och tidningar fanns ju men inte alls den här möjligheten att omedelbart få reda på senaste nytt via datorn eller mobilen. För dom blev kriget och beredskapen något som under många år präglade deras liv. ”Med undantag för februari och halva mars 1940 var jag ‘någonstans i Sverige’ från den 7 december 1939 till den 30 mars 1941”, skriver min pappa i en berättelse. Och beredskapen satte påtagliga spår för honom för resten av livet: han förlorade ena underbenet i en minolycka uppe vid norska gränsen. Jag skrev om det i inlägget ”Länstolen” här. Där finns han själv med på bild också.

På gamla fotografier från Stockholm under krigets senare år ser jag mina föräldrar gå på promenad med barnvagn (min syster) förbi stora upplag av ved intill husväggarna. När jag var barn i Söderhamn på 50-talet fanns fortfarande ett stort vedupplag staplat intill Söderhamns gamla teater som vi bodde granne med då.

Så vad ska hända här i Sverige nu och hur ska vi bete oss? Vi i det lilla landet som nästan är granne med krigsherren, den stora skurkstaten Ryssland. Ska vi bunkra vatten och bensin, skaffa oss ett lager kontanter, kolla om det lilla campingköket fortfarande funkar… Ska plastdunkar o.d. ta slut i affärerna som toalettpapperet och handspriten i början av pandemin?

Hur få slut på kriget? Sverige som land kan göra en hel del och gör det också tillsammans med andra länder – vapen, ekonomiskt stöd, sanktioner mot Ryssland, Putin, oligarkerna m.m. Tyvärr är nog ändå risken stor att Putin kör på med kriget och fortsätter att sprida död och alltmer förödelse i Ukraina, det tidigare ”broderlandet”.

Vad kan vi ”vanliga svenskar” göra? Visa solidaritet – fredliga demonstrationer, hjälpa flyktingar som kommer – och stödja hjälporganisationer som UNHCR, Rädda Barnen, Röda Korset, Läkare utan gränser m.fl. Jag känner ingen i Ryssland. Dom som gör det kan skicka information till sina bekanta om vad Putins krigsmaskin håller på med som motkraft till Putins hopkok av lögnaktig propaganda om kriget.

Och här hemma fortsätter ändå vardagslivet. Kalla men soliga marsdagar tar jag vara på så mycket jag kan. Här kommer bloggens första vårtecken.

Ukraina

Kriget fortsätter. Förluster i människoliv på båda sidorna. 100 000 ukrainare är på flykt enligt FN. Media svämmar över av rapporter om kriget.

I Ryssland har människor protesterat mot kriget. Jag kan inte låta bli att hoppas att det här till slut ska leda till att diktatorn Putin störtas och flyger och far all världens väg.

Vid Landstingshuset på Kungsholmen fladdrar Ukrainas flagga bredvid den svenska. Svårt få en bra bild i den byiga vinden.

Suck i coronatid (2)

Och så blev det april. I över ett år har vi levt så här nu. Isolerat oss, karantänat oss, använt andningsmask när vi handlat mat eller (undantagsvis) åkt buss. Det har förstås funkat, man anpassar sig ju, men det har ändå varit både slitsamt och tjatigt. Och ensamt, även om vi är två. Samtidigt finns ju hela tiden saker att göra, promenera, fotografera, jobba med bilder, läsa franska (Guy de Maupassant, Maigret m.m.) eller svenska (Strindberg t.ex., äntligen. Bara en sån sak!) och alldeles för sällan: prova ackord på gitarren eller måla akvarell.

Jag ser att jag för lite drygt ett år sen skrev ett inlägg med den här rubriken. Jag skrev då bl.a. ”Om jag trodde på gud skulle jag be till henne/honom att se till att få ett slut på det här snabbt nu. Det räcker nu, Gud! skulle jag säga. Var vänlig gör nåt!” Kanske var vi räddare då? Allt kändes hotfullt. Sen anpassar man sig ju som sagt i alla fall långsamt till att ha det där hotet hängande över sig. Och tänker att man i alla fall lärt sig en del inom sjukvården under den här tiden, fler överlever. Då, för ett år sen, visste vi inte hur länge det skulle dröja innan man kunde skönja det där ljuset långt borta i tunneln. Nu finns det ju, i form av vaccination. Ska få spruta 1 nästa vecka efter sju sorger och åtta bedrövelser som det brukar heta. Massor av oklar information i olika vändor om när och hur (”du ska få ett brev sedan kan du boka…”) och vad (Astra Zeneca inte till äldre än 65 år/Astra Zeneca enbart till äldre än 65). Nu bryr jag mig inte längre om vad det blir i sprutan, bara det blir gjort.

Dagshändelser kan man fundera över förstås. Att Liberalerna öppnar dörren för SD är väldigt trist, även om det kanske inte betyder nåt med tanke på partiets kritiska läge och om dom åker ur. Men att L lierar sig med ett parti med nazistiskt förflutet och ett parti som i dag är öppet med vad dom tycker om muslimer och islam är faktiskt riktigt gräsligt. Nog är det som att partiet sålt sin själ. Niklas Orrenius skriver i DN artikeln ”SD har växt så mycket att Sabunis lilla parti behandlas som ett skämt” (hoppas länken funkar).

En annan aktuell händelse läser jag om i Anna-Lena Lauréns artikel ”Navalnyjs hungerstrejk kan vara den ryske fångens enda röst”. Usch vad jag avskyr den ryska regimen! Ryssland är en skurkstat och har varit det länge. Och naturligtvis finns verkligen anledning att oroa sig för hur det ska gå för Navalnyj. Bra att Laurén skriver om honom. Vad kan svenska politiker och myndigheter göra för att trycka på? Vad slags sanktioner har man mot Ryssland och går det att skärpa dom?

Ja, det var lite det ena och det andra.

Avslutar med en bild ur en gammal upplaga av Blandaren.
Har absolut inte nåt med corona, Liberalerna eller Ryssland att göra, men jag måste liksom bryta av med nåt.

Glad Påsk!

Politovskaja, Litvinenko, Nemtsov…

Är landets ledare en mördare på distans? Kanske behöver han inte ens ge några order om att vissa personer som kritiserar regimen ska röjas ur vägen. Människor vill göra honom en tjänst och ställer upp. Några droppar rätt sorts gift i en kopp te kan räcka.

Sorgligt och djupt upprörande att läsa om regimkritikern Alexei Navalnij. Han blev plötsligt svårt sjuk under en flygresa, har vårdats på ett sjukhus i Omsk och därefter förts i ambulansplan till Berlin. Måtte han klara sig!

På SVT finns en dokumentär i tre delar om Putin och hans väg till makten. En rätt skrämmande skildring, inget man blir glad av direkt, mer nedslående. Men Ryssland är ju nästan ett grannland och därför känns det viktigt att åtminstone i stora drag följa med i vad som händer i landet.
Dokumentärerna kan du se här.

Foto: Julius Silver från Pexels

Vad kan vi göra? Åtminstone borde Sverige anta den s.k. Magnitskijlagen, som flera andra länder gjort: USA, Kanada, Storbritannien, Estland, Lettland och Litauen. Sergej Magnitskij – ännu en av dom som under märkliga omständigheter dött i rysk fångenskap. Lagen innebär att man vidtar åtgärder som försvårar livet för individer som tros ha varit inblandande i Magnitskijs död. Det handlar om ”ekonomiska sanktioner som att frånta dessa individer deras tillgångar, neka dem rätten att använda banksystemet samt begränsa deras internationella rörlighet”.
Varför stöder Sverige inte Magnitskij-lagen?

Tolstoy, Pusjkin, Tjajkovskij, Rachmaninov, Prokofjev och många andra stora författare och kompositörer föddes i Ryssland. Tänk att detta land med så mycket fascinerande kultur och historia är ett sånt förfärligt skurkland. Men visst, jag vet: rik kultur är inte nån garant mot skurkaktighet. Och när det gäller Ryssland är det som händer nu förstås inte alls nåt nytt fenomen. Tänk på Raoul Wallenberg. Och DN skriver: ”Politiska mord en beprövad tradition i Ryssland”.

Granne med Mordor

Promenaden tog mig häromdan förbi Karlbergs slott och park med övningsområde för militären. Inifrån parken hördes skottsalvor. Jag gick förbi en äldre man (ha ha! kanske inte alls äldre än jag) och kommenterade skjutandet. ”Om ryssen kommer”, sa han och log. ”Bäst att vara förberedd”, sa jag.

Tänker på det där när jag i dag läser Sofia Nerbrands artikel i DN i dag: ”Putin måste sättas på plats med skarpare sanktioner”. Hon har träffat Garry Kasparov, schackmästaren som blivit politisk aktivist och varnar för Putin. Det är han som säger: ”Ni är granne med Mordor” och uppmanar oss i Sverige att sluta vara självgoda och naiva. Läs artikeln, länk nedan.

Jag tänker på hur jag en gång diskuterade Putin och dagens Ryssland med en bekant som själv bott flera år i Moskva. Han hävdade mycket bestämt att i princip allt som sägs om Putin i väst enbart är illvillig propaganda. Det blev en märklig diskussion. Jag sa emot förstås, men det var lite som att tala med nån som blivit hjärntvättad. Jag la av efter sen stund, kändes inte lönt att fortsätta diskussionen. Hade en liknande sån rätt upprörd diskussion med en annan person för nåt år sen. Han hade inga egna erfarenheter av Ryssland under Putin men såg honom som en stor man som räddat landet och sa att vi i Sverige har helt fel uppfattning om honom. Oj, vad jag blev provocerad.

Nerbrand skriver om sanktionerna mot ”regimens hantlangare”, dom affärsmän, byråkrater och politiker som finns i kretsen runt Putin. Sanktionerna mot sådana personer sker med  stöd i den s.k. Magnitskij-lagstiftningen som förhindrar personer som brutit mot mänskliga rättigheter från att resa till eller ha ekonomiska aktiviteter i väst.  Hon skriver ”USA, Kanada, Storbritannien och de tre baltiska staterna har till Putins stora förtret gjort slag i saken. Det borde Sveriges riksdag också göra. Liksom gå med i Nato och säkra valet i höst”.  Jag håller med.

Bilden ovan visar det lilla koloniområdet som ligger på andra sidan om Karlbergskanalen. Ett stycke till höger om det som syns i bild har nya bostadshus byggts. Inte särskilt snygga alls, tycker jag. Jag vet att stan behöver fler bostäder men måste dom vara så fula? Fast det är en annan historia och nån bild på dom tänker jag inte ta.

Sofia Nerbrands artikel här.

Puttenuttigt med Putte

Jag såg bara en del av Oliver Stones intervju med Vladimir Putin på tv igår. Har läst lite om kritiken mot programmet. Bra att dom påpekar det ljug och manipulerande som finns så folk inte bara gapar och sväljer allt rakt av.

Anna-Lena Laurén, duktig skribent på DN som bevakar Ryssland, skriver om intervjuerna och tycker att dom är sevärda trots lögner och propaganda. Det är ”en studie i hur två män kan sätta sig ner och gnugga varandras egon så att de bägge lämnar intervjun högst tillfredsställda med sig själva och varandra”. Ok, hon kan ha rätt i det, men själv känner jag att jag inte riktigt ids. Tyckte det jag såg av första programmet kändes smetigt, minst sagt. Jag kan göra annat dom där timmarna.

Anna-Lena Lauréns artikel i DN här.
Masha Gessens artikel i New York Times ”How Putin seduced Oliver Stone – and Trump” här.