Hej då, gamla hoj!

Ja, nu har jag sålt min gamla cykel, en Crescent från 1936. Jag köpte den för många år sen från Inez, en äldre dam, som vi bodde granne med i Birkastan då. Nu har jag sålt cykeln på Blocket. Inez hade köpt den i en cykelaffär på Upplandsgatan 77: ”A.Blomberg, Velociped-, Sport- & Elektriska affär. Försäljare av Crescent Favorit samt Viklunds velocipeder”, i maj 1936 enligt dom originalhandlingar som följde  med i köpet. Där beskrivs cykeln som en ”turistracer”, och Inez berättade att den var treväxlad från början och att hon deltagit i cykeltävlingar med den.

Nu har jag inte använt den gamla cykeln på länge. Alla år jag jobbade på Kungsholmen cyklade jag från Birkastan till och från jobbet varje dag (om det inte var snö och is på gatan för då gick jag). Att på cykel ta sig levande över S:t Eriksbron (ingen cykelbana där då) gav en viss spänning i livet. För det mesta gick det bra, men några skrämskott fick jag.

En gång kom en skåpbil svängande från S:t Eriksplan ut mot bron när jag just kört ut från Rörstrandsgatan. Bilen krängde till i kurvan och kom så nära att sidan smällde i min armbåge. Killen som körde fattade att nåt hänt och stannade en bit längre fram. Han hade inte sett mig pga en bil som trasslade på hans andra sida. Men allt gick bra. Jag var öm i armbågen ett tag, inget mer. En annan gång öppnade nån en bildörr på mig ute på bron, dvs till vänster om mig där jag kom i god fart cyklande nära trottoaren. Nån skulle hoppa ur bilen lite halvt i farten. Jag for in i bildörren och föll omkull med cykeln vid trottoarkanten. Bilföraren stannade. Jag hade klarat mig fint bortsett från att jag var arg och så omtumlad att jag skakade och tårarna rann. Och cykelkorgen var sig inte lik efteråt.

Vid ett annat tillfälle körde en vanlig SL-buss så tätt intill mig hela vägen över bron att jag var tvungen att hålla styret stenhårt rakt fram och koncentrera mig till max för att inte vingla det allra minsta. Det var inte många cm mellan handtaget på styret och bussens sida. En bit efter bron hoppade jag av för att leda cykeln över ett övergångsställe och tittade argt på busschauffören när han fick stanna för rött ljus där. Då böjde han sig fram och kastade en slängkyss till mig. Grrrhhh… Jag tog bussens registreringsnummer och ringde till SL när jag kom upp på jobbet.

Du undrar kanske om jag hade hjälm på mig när jag cyklade över S:t Eriksbron. Nej, tyvärr, ingen hjälm. Jag tror inte jag ens ägde nån hjälm då. Köpte senare en vackert blå cykelhjälm som jag använt mycket sparsamt i stan. Den finns numera i stugan i Hälsingland, ett utmärkt skydd mot attackerande silvertärnor. Familjen Silvertärna har senaste åren fräckt lagt beslag på den betydligt snällare måsens vanliga plats på en sten en bit från bryggan. Pang pang säger det i hjälmen när tärnorna anfaller. Ett paraply eller en piassavakvast vänd med borsten uppåt funkar fint också mot tärnorna, men vill man ha händerna fria är cykelhjälmen oslagbar.

Nu har jag en modernare cykel med växlar och framför allt väldigt mycket lättare att kånka upp från källaren än min gamla Crescent. Numera behöver jag inte heller cykla till nåt jobb. När jag är ute och nöjescyklar rör jag mig mycket sällan bland bilar, så jag tycker hjälmen gör mera nytta på ön än i Stockholm. Stan har dessutom blivit en del cykelvänligare under dom år som gått. Fler cykelbanor har ordnats m.m.

Min gamla Crescent var en härlig cykel, hade man väl fått upp farten på dom stora hjulen gick det undan av bara den. Jag hade stor glädje av den under många år och gav mig ut på cykelturer i Stockholms omgivningar. Skjutsade en liten pojke på den gjorde jag också, och när det var slut med det kunde man lasta på en hel del matkassar. Nu är jag glad att cykeln kommer till nån som förstår att uppskatta den och jag hoppas att den snart ska vara ute och rulla igen. Ingen idé att spana efter den för den ska till en annan stad.
Tack då, gamla hoj, och lycka till framöver!